Alvhildas 2012

När 2012 startade trodde jag att jag hade allt klart för mig och jag såg framför mig att Alvhilda och hennes efterföljande böcker skulle bli klara under året. Första boken fick åka till förlag för att se om storyn hållde och det gjorde den på sätt och vis. Inte i tryck men en grund som var intressant. Det var hantverket som behövde slipas. Det är det som har skett under 2012. Första boken har nu fått vara hos lektör och skall skrivas om efter de tips som kommit in därifrån.

Både de andra böckerna har skrivits om helt från grunden och ökat i storlek. Alla delar har blivit testlästa kommenterade. Sammanlagt har hela trilogin ökat med ungefär 157353 ord och 701047 tecken. Det första arbetet under 2013 kommer vara att se över så det är rätt tecken och rätt ord som böckerna ökat med.

Alla böcker kommer ha varit hos lektör och fått sig en rejäl omgång och utlåtande om helheten skall kunna hjälpa till att bygga upp dem inför framtida tryck.

Trilogin skall få åka till förlag igen och få sin dom. Denna gången som helhet och inte bara med första boken.

Jag ser fram emot 2013, det känns som om det kommer att bli Alvhildas år.

God fortsättning till er alla skräck- och mystikälskare där ute.

Klar för den här gången

I augusti började jag denna redigering av hela Alvhildatrilogin. Jag jobbade om första boken fick den genomläst av mina testläsare, ändrade ytterligare en gång och fick den korrekturläst innan jag skickade till lektör. Sedan tog jag mig an den andra boken. Jag hade tänkt göra som med första, att bara egentligen ändra lite i den redan färdiga texten. Alvhilda del ett växte under sin redigering med elva sidor. Då tog jag bort vissa kapitel och ersatte dessa med nytt material samt att jag tog bort karaktärer med mera. Lektören säger att det saknas minst femtio sidor så mitt arbete med denna bok är att hitta dess, jag är osäker på vart jag kan ha lagt dem, men jag är bra på att hitta på saker så det ska nog gå vägen.

När jag började med Steven, alltså andra boken i trilogin, för den här gången märkte jag att det inte fungerade att skriva i den färdiga texten. Istället började jag egentligen om på nytt. Det var ett skellett men jag satte på kött, muskler, fett och drag. Jag skrev helt enkelt boken igen där det färdiga bara var en suddig karta. Jag hade alltså 83sidor att leka med men när jag var klar hade jag ökat boken med:

 155 sidor!

Tacka sjutton att jag inte hann med min deadline. Jag var redan en månad sen efter Alvhilda. Jag skrev lite drygt hälften av Steven under NaNoWriMo men som ni ser så lyckades jag inte ens komma upp i den pott jag hade när jag var klar i den utmaningen. Jag avslutade nämligen den utmaningen på 100 000 ord, vilket jag känner mig ganska nöjd med. Jag kastade mig nämligen över Ragnvald efter halva tiden och körde på. Han hade samlat på sig ungefär 60 sidor när jag började. Det saknades en del delar här och där som jag skulle fylla på med. Jag skrev det sista ordet på sista delen vid två på natten till juldagen vilket kändes bra eftersom jag ville vara klar innan jul. Jag valde att se juldagen som jul för i år, trots att alla julklappar redan var öppnade vid den tiden. Jag fyllde på sista boken med: 

Lite drygt 300 sidor under loppet av mindre än 1½ månad.

Jag har låtit Ragnvald på härja fritt under tiden jag skrivit. Jag har följt stickspår, jag har hängt med i nya tvister som jag inte riktigt vet hur jag ska fläta samman och nu återstår det en hel del avrättningar. Jag måste nämligen ta död på så väldigt många älsklingar. Jag vet redan många av de kapitel som skall strykas men jag har som tur är en testläsargrupp som jag ska ha seminarium med i januari. De kommer då kunna ge mig sin syn på vissa spår som dykt upp i boken.

Nu ska jag ge mig i kast att redigera Steven ytterligare en gång innan jag känner mig redo att få den genomläst av lektör. Sedan blir det minst två redigeringar av Ragnvald, en raderarredigering och sedan en textredigering.

Det här med att skriva och författa, det är en oändlig historia men mycket spännande.

Alvhilda dansar i absinten

Han log och lutade sig framåt medan han ställde ett glas vid min plats och hällde en grön vätska i botten.
”Jag erbjöd bara er kära vän att lära känna den gröna fen.”
”Den gröna, vad?” Han lyfte blicken och såg in i mina blå ögon.
”Den gröna fen.”
”Alvhilda?” Han skrattade till och reste sig upp.
”Det var ett nytt namn på henne, vi har alla våra egenheter.” Han visade hur vi skulle lägga socker på en bladformad metallsked som lades över vårt glas. Han lät sedan isvattnet sakta droppa ner i vätskan i botten på glaset. ”Om herrarna nu studerar sin absint kommer ni snart få se den gröna fen dansa i louchen.” Leende lämnade han vårt bord och jag kände hur nyfikenheten tog över.

Jag såg hur den stora glasbehållaren dröp av kondens medan de små kranarna droppade, långsamt, i glaset framför oss. Min blick var fäst i den klara gröna vätskan där jag snart kunde urskilja min Alvhildas vackra energi, dansa. Jag lät mitt finger stryka längs med sidan vilket bildade ett streck i den kyliga, fuktiga ytan. Hon fanns någonstans just nu och någon dag skulle vi vara tillsammans igen men. Hennes dans förvandlade snart den klara vätskan till en mjölkig dryck.
”Du blir sorgsen av absinten. Hur kommer det sig?” Jag mötte Johns blick där han satt med en cigarr och studerade mig.
”Jag ser Alvhilda dansa i drycken.” Han skrattade åt mitt svar och doppade ett finger i sin absint och stoppade sedan droppen i munnen.
”Det är gröna fen du ser, inte Alvhilda.”
”Vem säger att Alvhilda inte är den gröna fen.” Han skrattade åt mitt svar och drog ännu ett bloss på den cigarr han sett till att bli bjuden på.
”Det är dags för dig att hitta ett tidsfördriv som håller dig ifrån att deppa ihop angående din Alvhilda. På det här sättet kommer jag dö av tristess innan vi nått fram.”

Läser

Bild lånad från APG 29

Nu har jag lagt sista ordet på andra delen för den här redigeringen. Nu ska jag in och lägga till två bitar i den sista delen för att göra allt komplett inför den sista finputsningen till lektören. För att komma in i känslan måste jag grotta in mig rejält i det som redan är skrivet, så jag är på samma våglängd som resten av boken.

När jag läser uppstår samma känslor som första gången jag skrev det, kärleken blommar upp och jag blir så varm inombords när jag tänker på huvudkaraktären och hans svårigheter.

Men, frågan är ju, älskar alla honom? Kan han beröra allas hjärtan eller är det bara mig han når? Är tempot för långsamt jämfört med de tidigare snabba berättelserna där allt hände i rasande fart? Jag vill inte att man sak tröttna och jag vill att man ska förstå.

Vi får hoppas jag lyckas, hittills har två testläsare varit positiva, så det kanske inte bara är jag.

Alvhilda får smisk

Igår fick jag tillbaka utlåtandet från en lektör som läst igenom och granskat hela manuset. Det finns mycket förbättringspotential, många saker som han sagt som jag kan göra om och bättre. Vissa saker som har fått mig att fundera om jag alls kan leva upp till då han vill ha avslöjanden från senare böcker i trilogin. Det ska bli spännande att se hur jag löser alla de trådar han vill fläta in och hur jag förtydligar alla de färger han vill få fram

Många gånger brukar man säga att man behöver tre gånger så mycket positiv feedback för att kunna ta kritiken på sin skapelse men jag ser inte kritik, jag ser förbättringspotential. Kan det ha att göra med att det är två meningar som lyser igenom, som stöttar upp hela bygget, nämligen:

Du har talang för det här.

och

Som story är den unik och har en bra grundstomme.

  

Resten är i dagsläget ett diffust ludd som jag skall försöka reda ut när jag skrivit färdigt Stevendelen.

Men nu har jag inte tid att sitta här och skriva, jag har annat att skriva, nämligen manuset till Steven.

Kastar ut Alvhilda på nya äventyr

Nu har jag tagit mod till mig att gå den där skrämmande vägen in på de där okända områdena igen. Alvhilda har fått åka till lektör och när texten kommer tillbaka hoppas jag på att kunna lägga trappstegen rätt, så de sitter stadigt och är sköna att trampa på.

Jag hoppas ni kommer vilja följa med mig upp för stigen när det är klart.

Åtrå ur manligt perspektiv

Konstnär Tommie Samuelsson

Jag skriver om andra boken just nu, den är skriver ur en killes perspektiv. Man kan ju tycka att det är mer olikheter mellan individer än mellan kön och det jag beskriver här är ju en persons ambivalens och ångest, vad är den stora skillnaden där. Men jag vill ju inte att min karaktär blir för kvinnlig, jag vill att en man skall kunna relatera till honom och hans sexualitet. En mans sätt att se hungrigt på en kvinna.

Hur gör man det på bästa sätt, jo man frågar så klart en man. Jag frågade flera män. Min egen så klart, men även män jag inte själv har en sådan typ av relation med. Som kvinna går jag även tillbaka till min egen tonårstid, när hormonerna härjade som värst, och funderar över - hur var det killarna reagerade, vad var det dom reagerade på och vad sa de?

Efter att ha stött och blött och fått bra tips om vad killar tittar på, så har jag skrivit några scener, där jag även fått positiv feedback från männen som läst. Jag hoppas jag lyckas hålla en manlig känsla genom hela boken, men så att den inte blir frånstötande för de kvinnor som läser för jag vill samtidigt att alla ska kunna identifiera sig med honom, känna med honom, lida med honom och hata honom, ibland.

Här är ett exempel på jargong från fjortonåriga hormonstinna pojkar ur boken:

”Var det inte du som skulle komma härifrån så fort som möjligt, med Amy?” James fattade tag om min nacke och drog mig till sig.

”Schh, fattar du inte att det kan bli pinsamt om det kommer fram. Jag försöker hålla låg profil. Jag menar, du vet ju hur det är. Tjejerna vill ju inte att det ska komma ut.” Jag flinade generat och kastade en blick bort till Allie. Hon stod och viskade med Julie. Hennes beteende var så naturligt, så äkta, att jag blev orolig. James tolkade min reaktion annorlunda.

”Ah, du förstår. Allie vill nog inte att det kommer ut vad ni två pysslat med, även om det inte är svårt att inse när man ser henne.” Han slog handen i bordet och knuffade till mig ”Jäklar, förstår smärtan att förlora en så sexig donna.” Hans blick var hungrig när han såg bort mot Allie och hans ord tillsammans med blicken ruskade om odjuret.

”Håll dina snuskiga händer borta från Allie.” Min röst var återhållsam och tydlig. James tittade på mig och skrattade nervöst till.

”Shit, jag tror du har fått fel bild av mig grabben. Jag har inte tänkt röra din tjej, eller förlåt, Julies tjej.” Han flinade till men slutade när han såg att skämtet inte föll i god jord. ”Alltså, jag har själv inte ’gjort det’ med Amy, fasen det skulle hon aldrig gå med på. Eller, inte än i alla fall, men hon har låtit mig smeka under tröjan när vi hånglar, och det är fasen inte alla som tillåter.” Han blinkade åt mig och klappade mig nedsättande på kinden med ena handen och drog mig till sig med den andra för att viska i mitt öra.

”Och har du fått smeka innanför tröjan på de där tuttarna skulle du väl inte behöva gå hela vägen heller, för då är du väl redan klar.” Han stönade demonstrativt i mitt öra och försvann snabbt bort ifrån bordet.

Det händer saker men det syns inte

 Just nu är jag inne i en redigeringsfas. Det innebär att det inte går framåt riktigt i samma takt men det händer ändå saker. Jag har min text på korrekturläsning och rättar fel, ger en ansiktslyftning helt enkelt. En sådan där fin som inte är överväldigande stor och tydlig, bara några rynkor som rätas ut.

Jag har även skrivit lite på andra boken, den som redan fanns i råmanusform. Den får mycket mer kött på benen nu, saker man inte visste skulle hända händer nu. Kapitel byggs ut, jag går in i händelserna och ger karaktärerna mer liv och känslor - tja, alla får kanske inte får så många fler känslor, men jag bygger upp förståelse kring dem.

Hur har det gått?

Jag har inte varit så aktiv på att uppdatera bloggen eller inne på Facebook men det är i det hela en bra sak. Anledningen är nämligen att jag har slitit hårt med redigeringen av boken. Jag la upp deadlinen för redigeringen vid månadsskiftet augusti/september och jag blev klar med den i söndags.

Nu återstår korrekturläsning, rättning och sedan flyger den rätt i händerna på lektören. Planen är att jag ska ordna det under september månader. Det hänger dock en del på min korrekturhjälp och hans tid.

Jag har lovat mina kära bokcirkelvänner att jag, under korrekturläsarens arbete, skall ägna mig åt att läsa den bok vi ska diskutera 23 september men istället har min hjärna börjat lockas av att skriva om andra boken och redigera det råmanuset till en bra text.

Jag måste bara be Ragnvald att införa några extra timmar varje dygn.

Åtta fakta

Jag fick en utmaning till den här bloggen från Nathalie som går ut på att jag ska berätta åtta saker ni inte vet om mig. Eftersom denna blogg handlar om Alvhlda kommer dessa fakta handla om Alvhilda på ett eller annat sätt. Skapandet eller karaktären Alvhildas bakgrund. Jag börjar med att låta de fyra första handla om processen och fakta runt om. De fyra sista kommer hon själv få svara på, alltså hon svarar på dem i första person.

1. Namnet Alvhilda är en hopsättning av två olika namn. Alv som oftast stavas Alf och Hilda.
Alf, eller Alv, är ett fornnordiskt namn som har betyder just Alv eller Alvarmé. I många länder är Alf ett unisexnamn och härstammar från latinska eller hebreiska där det betyder Vit/Ljus upphöjd. På spanska likställs namnet med Alba och betyder "morgonens första strålar" eller helt enkelt soluppgång.
Hilda har också ett fornnordiskt ursprung och kommer från Hild. Hild var en av Odens valkyrior. Namnet i sig kan alltså beskrivas med betydelsen "krig" eller "strid" - kvinnlig stridare.
Alltså kan man dra en hel del slutsatser ifrån Alvhildas vackra namn, för det är vackert. Jag skulle bära det namnet med stolthet.

2. När idén om Alvhilda föddes första gången var hon mycket simpel. Jag har haft många historier i huvudet från början som är så komplicerade att jag inte orkat stylta upp dom. Därför var ambitionen att bara skriva en story från början till slut och den skulle vara mystisk och vampyrinspirerad. När jag skrivit klart den insåg jag att det var helt fel och en av de mer komplicerade berättelserna som jag tänkt ut föddes. Från att vara en "Twilightinspirerad" story blev det en story som avhandlar förändring, gott och ont, förutfattade meningar, känslors påverkan på valen man gör, övernaturlighet och våra miljöfrågor. Men det kan man bortse ifrån och bara se henne som en spännande berättelse om övernaturlighet, om man inte vill gräva djupt när man läser.

3. Förra svaret går raskt över till frågan "vilka böcker/författare är hon inspirerad av?" Som sagt, ursprungshistorien är inspirerad av Twilight men den produkt jag idag jobbar med är inspirerad av Ann Rice och hennes underbara "The vampire Lestat". Nej, med det vill jag inte säga att jag är lika bra som Ann Rice eller att boken kommer vara precis som den bok jag just refererade till, jag var inspirerad av den boken och hennes filosofiska undertoner. Efter att ha läst om någon som blev sågad för att hon hade stora författarförebilder och hennes debutroman inte var lika bra, vågar jag inte annat än att skriva ut detta förtydligande.

4. Jag är med i en fantastisk och kritisk bokcirkel som träffas ungefär var sjätte vecka. Det är få böcker som kommer förbi denna grupp okritiskt och jag har gett dem, tillsammans med några andra intresserade testläsare, i uppdrag att läsa och kritisera Alvhilda. Jag har fått mycket konstruktiv kritik utav dem och de ska ha stor cred för bokens framtida utformning.

Nu ska jag gå över till Alvhildas egen bakgrund, den får hon stå för själv och svara i egen hög person.

5. Jag är amerikan i botten, eller, i botten är väl fel. Jag, Allie, är Amerikan. Alvhilda kan jag inte uttala mig om. Jag är född och uppvuxen i Cumberland rättare bestämt. Jag har haft en helt normal uppväxt i ett vitt hus med gräsmatta som använts som grillkök fler gången än vad jag vill minnas. Normal förresten. Vad är normal? Min uppväxt är nog inte så normal jämfört med andra, för jag är inte som andra, tror jag.  Jag är inte slötänkt och lättlurad.

6. Min mamma brukar kalla mig för jungfrufödd vilket är otroligt fånigt. Det är för att min pappa är steril och alltså inte kunnat producera barn. De var tvungna att göra ett ordentligt faderskapstest innan min far kunde godta mig som sin dotter. Det kom dock tillbaka utan ordentligt svar. De kunde inte utesluta min far som pappa då dna-säkerheten var lika otydlig ifråga om min mor som de visste att jag kommit ifrån. De lade ner utredningen på mina föräldrars begäran och testet gjordes aldrig om. Båda godtog mig som sitt barn och läkarna drog slutsats om att det varit något fel på provet. Mina föräldrarville båda tro att jag var en sänd gudagåva.
Idioter.

7. Jag var ett mycket sjukligt barn. Orkeslös och ofta förkyld. Sängliggande. Det gjorde mig inte så mycket eftersom jag aldrig roats av lekar med andra barn. Jag ägnade min tid till att läsa och räkna, det var de saker som gav livet mening. Om det nu var det viktiga att hitta menar jag, mening med livet. Mina föräldrar var rädda för att jag inte skulle orka med skolan då jag var så sjuklig men det hade väl gjort detsamma. Skolan gav mig aldrig något, jag kunde redan allt innan genom egna studier från min sjuksäng. Det var först i första klass som jag blev pigg och frisk. Det var då jag började leva.

8.  Mina föräldrar är avkomma från svenskättlingar från den första svenska kolonien i USA, "Nya Sverige" vid Delawerfloden. Det var så de träffades. De hade båda upptäckt att de hade band till den kolonien och blev kära under sina forskningar. När de dessutom upptäckte att de båda härstammade från samma kvinna tyckte de att det var ett större tecken på att de var ämnade för varandra. Jag tror inte på tecken men om jag gjorde det skulle det nog vara en varning i mina ögon. Men jag ska väl vara glad, annars hade kanske inte jag funnits.

Jag ska nu även utmana andra på detta och eftersom det blev en sådan tvist som det blev på min blogg, så skickar jag vidare en likadan utmaning till Amanda att berätta för oss vad vi inte vet om Maja Grå, Sofie att berätta om Aveline, Pernilla att berätta om Caroline och Simona att berätta om Illiana. Jag bollar även tillbaka denna utmaning, eftersom den morphades om på grund av denna bloggs utformning, till min egen utmanare. Nathalie, berätta om Evilina.

Alltså, utmaningen är den samma men man berättar åtta saker vi inte visste om karaktären, bakgrund, uppkomst eller liknande.

Saxat ur Alvhilda

Bild lånad från style room



Jag sjönk ner längs med den mjuka, rundade badkarsbotten så att huvudet kom under vattenytan. Jag drog fingrarna genom håret för att det skulle blir ordentligt uppblött. Det flöt upp som sjögräs. Jag såg upp genom vattnet, hur det låg på ytan och flöt. Genom vattenytans oregelbundenhet blänkte ljuset från lampan som satt ovanför spegeln vid handfatet. Mitt eget hår lade skuggor över mitt blickfång. Skuggorna blev mer påtagliga och snart såg jag att det inte bara var mitt hår som skuggade. Något mer befann sig mellan mig och ljuskällan. Jag kände mig för bråkdelen av en sekund utsatt, studerad, inte ensam. Känslan fick mig att snabbt komma upp med huvudet över vattenytan igen. Den plötsliga rörelsen fick vattnet att skvalpa över kanterna på badkaret vilket skapade en vattenhinna, över de små kakelplattorna, som snabbt rann ner i golvbrunnen. Vad hade kommit över mig. Ännu en hallucination? Varför blev jag så hispig? Jag valde att snabbt tvättade av mig och kliva ur badet. Den lilla glödlampan verkade hålla på att ge med sig då den blinkade till ibland och lät sitt ljus bli en aning dovare för varje gång.

En ny energi har tagit över

 Bild lånad av Naturvårdsverket

Jag skriver så fingrarna blöder, känns det som ibland. Jag har nu kastat mig in i Alvhilda igen och det händer så mycket nya saker som jag inte visste innan. Ragnvalds tankar och agenda har spelat in mycket i det nya utkastet och spänningen, mystiken har höjts några nivåer. Jag har min testläsargrupp, både den tidigare som läste förra utkasten men även några nya som inte läst något tidigare.

Kommentarer hittills:

"Vilken förändring av början. Kom inte på förrän nu att du tagit bort karaktärer . Men det lovar gott"

"Jag tycker det är bra, man vill läsa mer. Oftast stiligt språk också"

Mystiknivån i boken har jag fått berättat för mig har legat på tre men stigit till fem, vilket är precis som jag vill ha det.  

Diskussionerna har annars mest gått ut på i vilken vinken man faktiskt landar om man ramlar baklänges mellan sätena på ett flygplan, vad ett gammalt badkar är gjort av, hur snabbt hår växer och hur långt ett hårband faktiskt är. Vidare har frågor uppkommit angående amerikanares bäddvanor och hur väl de känner till Greta Garbo där borta. 

Jag har lagt till flera scener och tagit bort sådant som känns överflödigt. Jag har lärt känna drivkrafterna i karaktärerna bättre. Hotellet och dess interiör har en större mening och drivkraft i boken också. Det är nästan som att skriva en ny bok. Men nu gäller det att den blir klar snabbt, vill ha klart innan augustis utgång så att jag kan få skriva om den ännu en gång innan den åker till lektör. 

För mina testläsare har jag här en fråga,  vad i boken tror ni är inspirerat av bilden här ovan? 

Arbetet framskrider

Jag hade lite av beslutsångest i början av veckan men det rättade till sig. Jag har ju jobbat på Ragnvald nu. Skrivit och skrivit, lärt känna honom fått en bild av vad han tycker och tänker och hur han skulle agera vid olika tillfällen. Han är däremot svår att leva ensam med så länge som jag gjorde nu. Jag, ensam med hans tankar i de århundraden som lades upp framför mig.

Jag har samtidigt en överenskommelse med en lektör om att Alvhilda skall skickas till honom i höst. Min tanke var att han skulle få henne innan slutet av september men Ragnvald tar inte slut.

När jag talade med en av mina testläsare, som läst förra utkastet av Alvhilda och första utkastet av Steven, om mitt dilemma erbjöd hon  sig att läsa Ragnvald så att jag skulle få ett bollplank. Då var det lätt att bestämma hur framtiden skulle te sig i mitt skrivande. Jag lade Ragnvald åt sidan tills dess att jag fick bolla med henne, tala ut om honom.

Därför lyftes Alvhilda igen och det har hänt mycket. Skapandet och samtalen med Ragnvald har gjort att första boken utvecklats enormt. Spänningen har dragits åt några snäpp och det finns mer av Ragnvalds tankar, vilja och själ i boken. Det är omöjligt att återge framsteg genom räknade ord den här gången eftersom det handlat mer om utveckling av text. Jag har raderat och bytt ut massor. Bilden är helt klar inför resan.

Just nu jobbar jag på kapitel fem, men i den äldre versionen är det samma sak som kapitel 2.

Jag står ensam

Stand before the gates and watch metropolis
Empires come and go we live forever
And eternity is in your hidden eyes
Take my broken wings teach me to fly again

Saxat ur sista boken

Bild lånad från Love of sadness

”Du har levt på för mycket sorg och brustna hjärtan för att kunna förstå vad kärlek är. Du har levt dig igenom så mycket ångest och ruttna själar att du själv börjat ruttna och inte kan se kärleken och skönheten mitt framför näsan på dig.” Hans röst hårdnade och lämnade en bitter eftersmak i luften. ”Jag förstår inte vad hon ser hos dig, vad som får henne att offra så mycket för en så självcentrerad varelse som du.” Han vibrerade av ilska och hettan från hans inre kokpunkt skakade mig.

”Du?”

”Ja, jag skulle kunnat lämna hela min tillvaro för henne, låtit hela mitt släkte vissna ner och dö om hon ville ge mig ett liv vid hennes sida och jag är inte ensam om det. Men hon har valt dig, du som inte ens ger henne berättigande nog att få vara din jämlike.”

Inspirerande bilder

Den trappan såg jag på min semester. Den lockade mig att vilja följa den och hitta det lilla hus som Alvhilda och Ragnvald bor i. Det är bland annat dessa naturstigar som triggar igång mitt inre.

Vad triggar igång dig? Skriver du på något, vad inspirerar dig i ditt skrivande, vad påminner dig om din karaktär? Är det något i ditt vardagsliv eller behöver du läsa inspirerande böcker för att komma till den plats där dina tankar kommer igång. Berätta gärna.

Spökdansa

Get down on your knees, please my please me.

Till synes händelsefattigt

Visst har det fallit bort några blogginlägg på sistone. De forskande inläggen på måndagarna har fallit bort, de där jag beskrivit skillnader och ursprung i fråga om olika sägner och folktro. Söndagarna har också varit tomma då jag inte gett någon form av uppdatering i mitt skrivande. Man kan förstås tro att jag inte skrivit något då men riktigt så illa är det inte men allt för nära sanningen ändå.

Eftersom jag varit på semester har jag inte fått chanserna att sitta vid datorn och skriva som förr. Jag har istället umgåtts med barnen och maken, varit på resande fot, bott trångt och haft fullt upp hela dagarna. Några tio sidor så där har jag ändå ökat på texten med men framförallt har jag varit på inspirerande utflykter.

Bland annat har jag fått lära mig en hel del om sextonhundratalshus.

Vad ska nu det vara bra för, undrar kanske ni.
Jo, det är ju så att allt inte utspelar sig i nutid utan en del utspelar sig på sextonhundratalet. En del på sjuttonhundratalet och en del på artonhundratalet. När jag skrivit om detta har jag haft svårt att ta fram hur folk bodde. Artonhundratalet har inte varit några problem men sextonhundratalet var svårare att få fram information om. Jag utgick därför ifrån hur man bodde på artonhundratalet, varit lite luddig i mina beskrivningar om just husets utseende och detaljer kring boendet.

Nu har jag dock varit inne i flera sextonhundratalshus och fått beskrivning av guider som kan hjälpa mig att bli mer detaljerad i boken om Ragnvald.

 Detta var det sextonhundratalshus jag var inne i först. Det ligger i Äskhults by, på västkusten, strax utanför Kungsbacka. Det är mycket annorlunda jämfört med det artonhundratalstorp jag hade i huvudet när jag skrev. Här kan man se att det är ganska stort, i tre etapper. Två högre byggnader på var sida och en lägre i mitten. De högre sidorna var tvåvåningsbyggnader med stege, respektive trappa.

 När jag talade med guiden fick jag veta att det flesta husen under sextonhundratalet endast hade mittenbyggnaden. Stora familjer bodde inträngda i dessa. Om man hade utbyggnaden var det oftast den till höger, där själva ingången var, då man ofta hade djuren boende i den delen med höloft på övervåningen. Den där skorstenen förresten, rena sjuttonhundratalspåhittet.

 Här kan man se den hall eller korridor som ligger mellan den lägre byggnaden och tvåvåningsbyggnaden. Den måste vara väldigt kall på vintern, helt ouppvärmt, tunna väggar och stengolv. Här var dörrarna mitt emot varandra, den till djuren och den till boningsdelen för familjen.

 Här är en riktigt mysig eldstad tycker jag. När jag var inne i detta lilla kök, som alltså var hela det rum som familjen bodde i tillsammans, kände jag att den där spisen var underbar. Den kan man verkligen skriva om, beskriva och känna med. This is the heart. Men som jag tidigare sa om skorstenen, ett sjuttonhundratalspåhitt. Det ljusinsläpp som här kommer av ett takfönster var egentligen det rökutsläpp som de hade till den öppna eldstad som var placerad ungefär där matbordet stod. Jag får aldrig allt man vill ha här i livet, bara att stryka den vackra vita spisen, om han inte ska vara riktigt banbrytande förstås.

 Här sov man. I detta kök var det utplacerade två dubbelsängar.

 Detta hus är hittat i Danmarks Frilandsmuseum. Likheten är slående, men då kommer de även från samma del av Sverige under samma tid. Även här är det två högre byggnader på var sida, men här är de gräsbeklädda precis som det lägre huset. Något som dock var förtydligat vid den här visningen var dock att de satt en skylt där byggår 1600 stod med och utbyggnadsårhundrade 1700.

 Likheten mellan spisarna är slående. Det är samma spisar, uppenbart att de uppgraderade köket ungefär samtidigt i de här husen. Jag räknar förstås in spisen i utbyggnationsårhundradet som stod angivet på skylten.

 Även här har vi passagen mellan boningshus och där djuren bodde. Skillnad här är att det är trägolv vilket jag tror gör det varmare om fötterna och här har de även placerat trappan. En likadan trappa var placerad i rummet innanför köket i det tidigare huset.

 Även denna lilla kvarn hade de med i Danmark, från samma plats som resterande hus. Mycket charmig som jag tror kommer få plats i boken.

Nog kan man tycka att jag låter lite stel när jag bara beskriver när saker blev byggda men jag kan utan tvivel erkänna att jag inte bara fick "byggnadstips" jag befann mig hemma hos Alvhilda och Ragnvald, jag såg dem och jag levde deras värld en liten stund. Det var mycket inspirerande och många scener utspelades framför mig. Det skälvde lite i själen bara av att befinna mig i husen. Det är så jag vill göra min research, hands on.

Snart kommer mer inspiration från min semester där vampyrer och borgar fått befinna sig i rampljuset.

Osynliga rörelser

(I ? I can't fight)
(Let me out?) (Romeo)
(Invisible)
(So useless ? So useless I feel alright)
(Invisible)
(Man versus nature; nature veruaoufhsoa) [War] [Man]
Eternal, submission, praise me.

Kärlek och logik - saxat ur andra boken

 Bild lånad från Hediel

Alvhilda lade huvudet på sned och iakttog mig en stund innan hon svarade.

”Steven, jag tror att det skulle vara en väldigt bra idé.” Jag blev så lättad av hennes svar att jag nästan svävade över marken. När jag pustat ut visade jag henne att jag var intresserad av vad hon tyckte var så genialiskt. ”Steven, vi umgås mycket och du har varit vid min sida ända sedan vi var små. Det är lätt att ha dig där och jag finner att du känner en lättnad av att vara hos mig. Mina föräldrar och dina föräldrar förväntar sig troligtvis redan att vi är ett par och att vi skall gifta oss en dag, vilket även jag finner som det mest logiska med tanke på att vi ändå är med varandra hela tiden.”

Jag lät hennes ord sjunka in i mig en stund men innan jag hann processa vad hon faktiskt sagt hade hon gått sin väg.

Vem har sagt att naturerotiken var död

Man frågar sig om man träden som faller när ingen ser ger ifrån sig något ljud, frågan här är om ett träd som får till det i skogen gör några ljud i från sig. Kanske är suckarna från trädkronorna mer än bara vindens sus.

Som att ta sig genom en labyrint

Det är känslan att ta sig till hennes hjärta. Men vad är det man finner när man kommit i mål?

Förgiftad

Vem är det som gör allt för henne? Vem är det som inte gör allt för henne?

Het beröring - saxat ur andra boken

 Bild lånad från Chopra center

Nätternas själabränningar varvades med heta drömmar om Alvhilda. Jag såg henne naken och hennes gröna ögon lös för mig. När hennes händer vidrörde min hud var det som om huden fattade eld, som om den glödde. Det smärtade på ett underbart sätt. Den var kompatibel med den eld som brann inom min själ varje natt. Istället för att plågas, njöt jag av smärtan hon gav mig. Det var alltid svart i mina drömmar, som om hela drömmen lystes upp av hennes gröna ögon. Hennes kyssar slukade mig, fick mig att explodera i upphetsning. Jag började skrika på nätterna igen fast utan att vakna. Jag skrek inte av smärta, jag skrek av den upphetsning som hon gav mig. Min pubertet var tuff för hela min familj men jag fick en smärtsam njutning som jag levde på under hela dagarna. Mina föräldrar fick bara skriken.

Alvhilda i bilder

Ännu en bild som hittat sin väg till bloggen, alldeles ensam. Ser Alvhilda vilande mot ett träd. Helt klart inspirerande. Vem är du som skapar denna skönhet, någon som vet namnet, ge mig det och jag länkar.

Skicka en ängel

Men kan man se skillnad mellan en ängel och en djävul, när man är bländad av kärleken?

Vilse

Den förvirrade känslan då man inte kan hitta sig själv i situationen, i känslan och världen.

Offer - saxat ur tredje boken

Bild lånad från my qoutes

 Dörren flög upp med ett våldsamt brak och en vansinnig Shun visade sig. Han såg på mig och lät sin våldsamma hysteri ge honom styrkan. Med ett vasst blad i handen hotade han mig där jag stod men såg snart att min rädsla inte infann sig. Det fanns inget hot i hans handling. Min uppenbarelse kunde inte skadas av hans jordliga tillhyggen. Med en snabb blick på Alvhilda insåg han att han blivit utbytt. Hennes intresse för honom hade falnat, hela hennes inre lös endast för mig. Jag sträckte mig efter honom, som för att läka hans sorg, få honom att inse att när det var över skulle han vara fri. Med ett snabbt handlag med det vassa bladet hade han skurit upp ett djupt sår som blödde ymnigt. Halspulsådern var av och tömde hans kropp snabbt på det värdefulla blod som fick honom att leva. För några sekunder såg jag på hans kropp som gav upp vid mina fötter. Han färgade golvet rött och lämnade det jordeliv han känt, åter igen. Medan jag såg på honom kände jag en lättnad över att han tagit ett så sunt beslut. Jag förstod hans frustrations övertag och att han sett detta som sin enda utväg. Handlingen var sorgsen och vacker på samma gång.

Alvhilda i bilder

Ytterligare en bild som blivit skickad till mig utan att jag fått ägarens namn given. Jag kommer självklart uppdatera när jag får veta vem det är, och länka. Bilden i sig gillar jag, känner att det är Alvhilda över även denna. Får mig att tänka på trädalvernas dans i morgondiset, men när man ser det i verkligheten är det lite mer diffust, som dis endast.

Hur ser du världen

Genom någon annans ögon blir den vackrare, i alla fall om man har förmågan att se det som andra inte kan.

Osynlig och tyst - musik

I'm trapped by my guilt
want to be forgotten
tired of the noise
aching for relief

Ett lidande utan dess like, saxat ur Alvhilda

(saxat ur råmanuset till sista boken)

Det energibehov han hade visade sig som blodtörst i ögonen och jag studerade hur han lät sin vrede gå ut över ensamma människor i hans närhet. När ingen såg var han en brutal och skoningslös jägare som smög, sprang och kastade sig över sina offer. Med trubbiga tillhyggen slog han sönder kroppens ben och absorberade de känslor av smärta och skräck som steg från de döende. Vid dödsögonblicket fick han frid, för några sekunder. Ett pulserande energiöverflöde lös upp natten där han satt och njöt över den unga mannens sargade och blodiga kadaver vibrerade som ett färgspektra i natten. Han såg själv inte den skönhet han genererade utan var låst i att njuta av att få offra männen åt Alvhilda. Samtidigt som det svärtade och förstenade själahöljet glänste som fältspad av upprymdheten kände jag hans inre och ärligaste känslor. Hans egna. De känslor han inte längre kunde rå över, de känslor som inte längre var hans utan en svag förnimmelse av vem han en gång var, grät över den gärning han just utfört. Den led över vad den blivit, över det som den upprepade gånger tvingades till.

En hittad bild

Någon hittade denna bild som fick tankarna att gå till Alvhilda. Källan verkar dock inte ha något samband med det som Alvhilda handlar om men väcker ändå ett stort intresse. Det är nämligen omslagsbilden till en film vid namn Premonition, på svenska Ond aning som jag blev mycket intresserad av. Jag återkommer när jag sett den och berättar om den hade något med det övernaturliga som Alvhilda avhandlar.Tack för tipset du Anonyma, som gav mig länken till filmen.

Ännu en sång att bli inspirerad till

Providing, deciding, it was soon there
Squared to it, faced to it, it was not there

Naturandar

Målning av Gilbert Williams

Det som betecknar naturandar är att de är väsen som står i förbindelse till en viss plats i naturen. De förekommer framförallt i mytologier och gamla traditioner, men även i många utvecklade religioner såsom hinduism och tantrism. De förekommer som undergrupp inom andetron men är samma sak som de dödas andar och husandar. De skall inte heller förväxlas med spöken eller gengångare. Även om de beskrivs som människolika i sitt beteende visar de sig ogärna för människor.

Man kan hitta naturandarna i flera olika religioner, sägner, folksagor, myter samt esoteriska sammanhang. Det finns en föreställning om att naturandarna försvarar naturen och i många historier blir människor, som varit goda mot naturen, hjälpta av dessa väsen. Det finns även historier om motsatsen, när människor som hotar naturen blir oskadliggjorda. Det finns många historier om kärlek mellan människa och naturandar, såsom nymfer eller älvor. Dessa slutar oftast olyckligt då historierna står för den ouppnåeliga kärleken och om den omöjliga partnern. Många naturväsen vill ingå förbund med människorna för att komma i besittning av en själ då det sägs att de inte själva har någon själ. Naturandar ses inte som andliga väsen utan verkar vara bundna till en fast och kroppslig existens vilket är skillnaden mellan naturandar och spöken, vars gestalt inte uppvisar någon fast struktur alls. Det innebär dock inte att naturandarna inte kan skifta sin yttre gestalt då de allt som oftast har magiska krafter.

I västvärlden visar sig intresset för naturandar framförallt som underhållning i form av spännande berättelser, men ännu i dag finns det människor som gör anspråk på att kunna iaktta och kommunicera med naturandar. Tron på naturandar är över lag mer levande i de nordiska länderna än i, bland annat, Mellaneuropa. På Island har man fortfarande en så pass levande syn på naturväsen att man inom samhället har plats för så kallade älvombud. Dessa är andekunniga människor som kommunicerar med naturandarna innan man sätter igång med byggnadsprojekt. Detta efter erfarenhet av maskiner som slutat fungera samt olyckor som man förknippat med naturandars verk. Det är därför man kan se många annorlunda vägdragningar då man undvikit att dra vägarna genom ställen som anses vara bebodda av naturandar.

Den tibetanska buddhismen har blivit påverkad av den urreligion som fanns tidigare då naturandar spelade en stor roll. Vissa av de ritualer som man använde för att blidka naturandarna finns fortfarande kvar i dagens religionsutövande. När buddhismen först spreds i Tibet betvingades de tibetanska naturandarna för att spridningen skulle kunna ske och dessa fick svära en ed. Som tack fick de naturandarna en roll som beskyddare av Buddhas läror – Dharmapala.

Esoterismen som är ett svårdefinierat begrepp, syftar oftast på heliga läror och dolda kunskaper knutna till hemliga sällskap, har i mångt och mycket på sistone inriktat sig på tron att naturandar har en reell existens. Den har mytologin som utgångspunkt men blandar allt som oftast upp det med inslag av fantasy. Antroposofi är en andlig filosofi som vill hävda att det finns en andlig värld som är objektiv, intellektuell och kultiverad. I antroposofin integrerar man den gamla folktrons föreställningar om naturandar. Inom denna genre försöker man återupprätta kontakten och samarbetet med hjälp av särskilt begåvade människor. Olika intervjuer med naturandar har blivit publicerade genom åren och dessa presenteras som distinkta varelser med eget namn.

Många har försökt att systematiskt indela naturandarna men har misslyckats på grund av den mångfald som existerar. Olika föreställningar om dessa varelser är knutna till lokala traditioner och den lokala utvecklingsprocessen vilket gör att det är näst intill omöjligt med en enheltlig syn. Genom diverse fantasyvärldar ökar ständigt dessa väsens existens då de är så nära de redan existerande och går att förknippa med dem.

Om man gör en indelning efter elementen så kommer ”Moder Jord” in som den högsta av gudarna. Hon kallas för Gaia, som är en slags modersgudinna. Hon omfattar hela naturen men tron på henne utesluter inte tron på flera mindre väsen så som kristendomens tro på den helige fadern gör. Under henne kommer olika typer av elementandar.

Naturandarna är indelade efter de fyra elementen och anknyter till den klassiska elementläran. De kan även hänvisas till elementandar eller elementväsen och indelas i följande grupper:

Jordandar – gnomer, bergsandar, troll, irrbloss, alver, fauner och dryader.

Vattenandar – Undiner, Näcken, nixor, sjöjungfrur, havs- och flodnymfer, nereider och najader.

Luftandar – sylfer, ljusalver, stormandar och devor.

Eldandar – salamandrar hör ihop med drakar och lindormar

Källa: Wikipedia

Veckans avverkande

Veckans stunder har varit korta få men intensiva. Jag har långt ifrån hunnit skriva varje dag men när jag väl satt mig har det lätt hunnit bli fem sidor text på bara ett par timmar. Nu har han äntligen tagit sig en bit och det har fått hända lite mer än bara krig och död. Död är det förstås fortfarande, vad vore det annars i denna värld, men inte samma destruktivitet utan mer rå och brutal skräck. Sådant där jag som jag gillar lite mer. Kommer vara tvungen att måla lite till här senare, det vet jag, väldigt enkelt och platt beskrivet än så länge, men det kommer, det kommer.

I dagsläget ligger manuset på 116 sidor, 74249 ord och 404621 vilket den som hängt med i räkningen kan se är ett minus. Men det är på grund av att jag raderat  15 sidor, 8069 ord och 50928 tecken av research.

Konkret så har alltså Ragnvald vuxit med: 6 sidor, 4813 ord och 26506 tecken.

Nej, det är inte mycket men det är mer än inget. Just nu är skapandet av Ragnvald som ett halvkasst one night stand på fyllan - ångsfyllt, oförstående lockande, fyllt med åtrå och massa ånger. Det innebär att jag känner en stark dragning till att skriva men jag känner att jag mår lite dåligt i det jag skriver, vill att många av de partier jag just nu försöker få ner ska bli överstökade eftersom dom är fyllda med så mycket ångest. Samtidigt ångrar jag mig hela tiden och får därför skriva om och skriva om och skriva om. Jag tror jag har skrivit mer än tredubbelt så mycket mot det som faktiskt står i manuset just nu.

Jag har i alla fall äntligen gått från västvärldens krig och destruktivitet till något helt nytt. Jag hoppas det tänder ett nytt ljus inför veckans författande.

Skräck

En övergripande känsla som kan släcka en hel världs intryck.

Saxat ur trilogin

”Har du också lämnat en käresta där hemma?” Jag vände mig om och mötte en orolig men vänlig blick. En ung pojke, han kunde inte vara mer än sexton år. Hans uppenbarelse var osäker, kutad rygg och låga axlar. Han blickade upp på mig som om han hoppades på mitt beskydd.

”Nej” Jag såg ut över vattnet igen och försökte ta mina tankar tillbaka till Alvhilda.

”Du ser sorgsen ut. Jag förväntade mig därför att även du lämnat någon du kommer sakna där hemma.” Jag vände mig mot honom och såg rakt in i hans själ.

”Frågan är inte vem du kommer sakna för det kommer vara över tidigare än du hoppas. Frågan är vem som kommer sakna dig för det kan vara mer ihållande.” Han svalde och flackade med blicken. Jag hade matat den skräck han bar inom sig som nu trängde fram ur hans kropp med tårar i ögonen.

”Du tror inte vi kommer levande hem igen?”

”Tror du?” Han vacklade till av min fråga och jag kände hans illamående. ”Nej, jag trodde inte det.” Min blick svepte ut över vattnet igen och jag kände att han ändå stod kvar vid min sida.

”Hon heter Josaline.” Jag vände blicken åter åt hans håll där han stod och grät som det barn han var. ”Vi äktade innan jag åkte. Vi älskade varandra och äktade varandra innan jag skulle ryckas ifrån henne.”

”På vilket sätt kommer det hjälpa henne att vara din änka?” Han sjönk ihop på durken och såg ner på sina fötter. ”På det sättet har du garanterat hennes solitud genom livet. Berövat henne chansen att hitta en man som kan bli kvar vid hennes sida.” Jag lämnade den unga pojken till sitt öde. Han satt kvar med den hopplöshet jag givit honom, virad om sig som en tung filt.

En förnimmelse av Alvhilda

När jag målade naglarna denna vecka fick jag höra av läsare till boken att de blivit väldigt Alvhildiga. Då är jag inte sen att erbjuda er en visning. Då tanken med målningen var absint har jag den eminenta gröna fen som bakgrund till naglarna. Det är inte helt fel heller eftersom den gröna fen också är mycket lik Alvhilda. I alla fall när man ser till vissa aspekter och då inte bara att hennes uppenbarelse är berusande.

Vem är den ende och varför?

Älvor

Målning av Nils Blommér

Ser ni dimhöljda fält eller dis över mossiga marker sägs det att det är älvorna som dansar. Detta är dock endast en romantisering av älvorna då man förr ansåg sig höra älvorna i fågelsången. Deras danser såg man ofta spår av genom ringar, antingen genom gläsväxta ringar eller svapringar. Om man gjorde ifrån sig i dessa ringar ledde till direkt insjuknande.

Älvor har tidigare setts som farliga och som de som gör människor sjuka. Man kunde få sjukdomar blåsta på sig vilket endast kunde botas genom motblåsande, till exempel av en blåsbälg. Annars kunde man offra guld eller fett i älvkvarnarna (skålgropar, enkla hällristningar från forntiden) till älvorna för att blidka älvorna och kurera den insjukna.

Man kunde bli dömd för umgänge med älvor då det var förbjudet att ha sexuella relationer med de övernaturliga. En kvinna blev bland annat dömd, 1656 för att ha fött sju barn åt älvkungen. Han ska ha hämtat barnen samtidigt som hon fått dem vilket ska ha bevittnats av andra. Hon ska ha mött honom på Grönekulla där dans och sång ska ha förekommit. Vittnesmål om umgänge med älvor sträcker sig långt in på 1700-talet då människor berättat för präster om att de blivit ledda in i älvornas värld.

Älvorna är besläktade med de Alver som förekommer i nordisk mytologi. Hur de är besläktade är dock oklart. Det finns även kopplingar mellan de germanska mytologierna då de alla innehar feminina alfer som kopplas ihop med sjukdomar. Det finns även kopplingar till de keltiska kulturerna, till exempel iriska Sídhe.

I den danska folktron kallas de för elverfolk ellerellefolk och är solitärväsen som visar sig som elvepiger men många av de attribut som skogsrået i de södra delarna av Sverige. De danska älvorna föredrar att bo i högar vilket H.C. Andersen skildrat i sagan Elverhøi. De feer som förekommer i anglosaxiska sagorna, till exempel Tingeling, har översats med ordet älva, men det finns ingen historisk koppling.

Fe förekommer framförallt i romanska folksagor och är ett övernaturligt kvinnligt väsen. De har importerats till Storbritannien där de främst förekommer i folksagor. De är oftast bosatta i en annan värld, ett faerie eller faerieland som framförallt är går att härleda till Síd eller Sídhe från den keltiska mytologin. I Brittisk folktro har de identifierats med bland annat alverna eftersom begreppet Fairy användes på samma sätt som svenskans väsen. Ordet Fairy är från början en förkortning på uttryckte ”the fair folk” där Fair har samma ursprung som svenskans fager. På svenska översätts dock oftast ordet fairy till älva även om det inte finns någon historisk koppling mellan älvor och feer. Det har att göra med en sammanblandning mellan älvor och alver och den redan nämnda sammanblandningen mellan alver och feer.

Information hämtad från Wikipedia

Veckans skrivande

 Bild lånad från folkuniversitetet

Det har hänt lite i veckan men det har varit tungt. Jag har hoppat mellan olika tidsepoker och gått tillbaka och skrivit saker som varit innan det jag skrev förra veckan. Det kan hända att viss förvirring har uppstått på grund av det men det kommer ske en del genomläsning av texten för att se så att saker stämmer överrens med varandra.

Det är tungt just nu, mycket död, sorg och fruktan som måste ut och in. Många känslor, många beslut och tidvis väntan. Jag kämpar med vad som måste vara med, vad som inte bör dras ut på och vad som måste beskrivas för att inte bli för hoppigt.

Just nu är boken uppe i 125 a4-sidor, 77507 ord och 429043 tecken vilket innebär en utökning med 28 sidor,15444 ord och 98010 tecken vilka endast 10 sidor, 6904 ord och 37897 tecken faktiskt är nytt material. 18 sidor, 8540 ord och 54113 tecken är endast research som blivit inlagt i texten för att successivt tas bort medan jag skriver. Jag kan ändå inte var missnöjd eftersom tio sidor ändå innebär ett medelsnitt på över en sida om dagen. Om man då även tänker på att jag endast haft tre riktiga skrivdagar den här veckan så visar det på en ganska rejäl skrivning när jag väl satt mig.

Jag ser fram emot nästa veckas utmaning - jag hoppas ta mig igenom krigens elände under den veckan, för min själ behöver ro.

Ragnvalds också.

Jag kan inte förlora dig

Saxat ut trilogin

En mullig, mörk tjej med en stor rödspräcklig klänning kom fram till baren för att köpa en dricka. Klänningen fick henne att se större ut än hon egentligen var då den dolde alla eventuella kurvor. Det var den typ av klänning en kvinna valde när hon inte ville visa sin kropps skavanker men istället gör att hon döljer sin skönhet. En klänning för någon som inte tror sig duga. Han vände sig mot henne och log. Hon log försynt tillbaka. Med sin kind tätt mot hennes och sina läppar invid hennes öra viskade han något som fick henne att rodna. Snart satt jag ensam igen då han var uppe på dansgolvet och dansade med henne. Han rörde vid henne, höll henne, svängde runt henne, uppskattade henne på ett sätt som hon inte blivit tidigare, det syntes. Han njöt av henne och han avslutade dansen med en lång kyss. En passionerad kyss. Sedan skiljdes de åt. Han kom tillbaka till mig och satte sig med ett nöjt leende. Jag gav honom en blick som inte dolde mina tankar om hans uppträdande.

”Hon var allt för vacker för att gå runt och känna sig obekväm. Du såg väl hur liten hon kände sig.”

”Men blir hon inte ledsen när hon bara får en kyss och inget mer?”

”Nej, jag är väldigt klar med att jag inte är ute efter något mer. Jag förklarade för henne att jag inte skulle kunna gå vidare i mitt liv utan att få en endaste gång smaka på hennes läppar. Efter det skiljs vi åt och vi har båda gett varandra något. Hon har fått uppmärksamhet, självkänsla och jag har fått en het kyss från en otroligt sexig tjej.”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag hade hamnat bredvid Don Juan, det största hotet i världen. En kille som kom och tog det han ville ha utan att lämna ärr i någon själ. Han älskade verkligen sig själv och såg sig själv som guds gåva till tjejerna.

Hittade bilder

Källa okänd

Denna bild snubblade jag över och den fick mig genast att tänka på de urkrafter jag talade om i måndags. Tänk om hon skulle ruska på sig tillsammans med sina vänner. Hon sover dock än.

Ibland vet man redan alla svar

Lite naturväsen bra för miljön

Bild lånad från Naturskyddsföreningen

Vad är det som står emellan människan och hennes strävan efter makt och profit. Förr var även de större makthavarna försiktiga med att trampa trollen och älvorna på tårna, men idag har dessa väsens makt blivit tandlöst eftersom vetenskapen pekat på deras obefintlighet. Även om ett litet troll inte sitter och är redo att bita företagscheferna i rumpan så gör miljön det men med ett större besked än en liten hårig varelse i skogen. Miljön biter inte bara chefen i rumpan, den biter chefens hela familj, barn och barnbarn i halsen. Miljön är inte lika konkret som en varelse vars makt skall vara övernaturlig, den är mer diffus men övergripande.

Människor av i dag skrattar hånfullt åt människor som fortfarande vill tro på dessa naturväsen och man är tydlig med att förklara för barnen att det bara är sagor och skrock men om man tänker på vilken räddning dessa varit under århundraden skulle jag önska att vi kunde få tillbaka lite tro på rejäla naturgudar igen. Varför bara en tro förresten, varför inte en verklig arme av skogsalver som jagade bort skogsröjarna nere i Amazonas, och genom sin makt krossade de bulldozrar som hotar hela världens lunga att kollapsa. Tänk om lite förgrymmade havsnymfer kunde stiga upp ur vattnet och visa med sin vrede att de tröttnat på oljeutsläpp och surt vatten. Tänk skönheten i att naturväsen tog tag i saken och visade makthavarna att de är maktlösa mot naturen och att de inte kan mästra den som de vill.

Tänk om världen skulle strejka på ett konkret sätt, på det sätt våra förfäder en gång trott att de kunde. Då kanske vi människor tar ett kliv tillbaka och inser vårt misstag, kanske inte på det förödande sätt som vi kommer göra om hundra år i den takt vi skövlar i dag, utan av respekt för naturgudarnas vrede. Då kanske vi och vår jord överlever längre.

En sida som tar upp just detta är Ottosson och Ottosson där de tar upp och presenterar de utrotningshotade naturväsena en efter en.
Jag kan inte säga det bättre än vad de gör så jag citerar här en bit ur texten som sammanfattar mycket av det jag försöker säga här:

Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?

Näst intill skrivkramp

Det är inte bra att ligga av sig för länge. Förra veckan var det alla avslutningar och klassutflykter med familjen som kom i mellan mig och Ragnvald. Den här veckan var det midsommar. Jag skulle hinna så mycket inför midsommar både på jobbet så jag jobbade över fram till elva på kvällarna. Midsommar spenderade i det sociala tecknet och jag fick en timme på midsommardagen att skriva. Det blev en sida med en mycket intressant diskussion angående mänsklighetens destruktivitet. I dag hade jag hela dagen att skriva men det har krampat sig totalt. Inte ett enda ord har kommit ur mig. Istället har det blivit film, slösurf och nagelkonst.

Jag måste skärpa till mig och börja skriva, för ju längre tid det tar ju större blir låsningen.

Resten av kvällen kommer jag umgås med Ragnvald. Mer än en sida kommer jag producera denna vecka, det har jag bestämt.

Dofterna

Det här är en av de mest vägledande låtarna i begynnelsen när jag skrev Alvhilda för det är något av de viktigaste ingredienserna i boken, dofterna, goda och lockande dofter.

Saxat ur Alvhildatrilogin

Jag klev upp och stod några sekunder och blickade ut över Stockholm. Det var vackert i solnedgångens röda sken. Det var en svindlande känsla att stå vid takkanten och blicka ner. Jag tog ett djupt andetag och kände sugen i magen. Jag hade gjort det här förut. Det var en väldigt tydlig och konkret känsla av deja vu. Jag kunde inte komma på när jag skulle gjort det dock. Det fanns inte tydligt i mitt huvud, inga bilder, bara känslan. Känslan av att ta beslutet att kasta mig ner för en klippa eller annan hög höjd. Jag var osäker på om jag kanske önskat det så pass hårt tidigare att känslan av att faktiskt göra det infunnit sig. Nej. Jag hade aldrig upplevt detta tidigare, inte i detta liv, men kanske i något annat liv.