Alvhilda dansar i absinten

Han log och lutade sig framåt medan han ställde ett glas vid min plats och hällde en grön vätska i botten.
”Jag erbjöd bara er kära vän att lära känna den gröna fen.”
”Den gröna, vad?” Han lyfte blicken och såg in i mina blå ögon.
”Den gröna fen.”
”Alvhilda?” Han skrattade till och reste sig upp.
”Det var ett nytt namn på henne, vi har alla våra egenheter.” Han visade hur vi skulle lägga socker på en bladformad metallsked som lades över vårt glas. Han lät sedan isvattnet sakta droppa ner i vätskan i botten på glaset. ”Om herrarna nu studerar sin absint kommer ni snart få se den gröna fen dansa i louchen.” Leende lämnade han vårt bord och jag kände hur nyfikenheten tog över.

Jag såg hur den stora glasbehållaren dröp av kondens medan de små kranarna droppade, långsamt, i glaset framför oss. Min blick var fäst i den klara gröna vätskan där jag snart kunde urskilja min Alvhildas vackra energi, dansa. Jag lät mitt finger stryka längs med sidan vilket bildade ett streck i den kyliga, fuktiga ytan. Hon fanns någonstans just nu och någon dag skulle vi vara tillsammans igen men. Hennes dans förvandlade snart den klara vätskan till en mjölkig dryck.
”Du blir sorgsen av absinten. Hur kommer det sig?” Jag mötte Johns blick där han satt med en cigarr och studerade mig.
”Jag ser Alvhilda dansa i drycken.” Han skrattade åt mitt svar och doppade ett finger i sin absint och stoppade sedan droppen i munnen.
”Det är gröna fen du ser, inte Alvhilda.”
”Vem säger att Alvhilda inte är den gröna fen.” Han skrattade åt mitt svar och drog ännu ett bloss på den cigarr han sett till att bli bjuden på.
”Det är dags för dig att hitta ett tidsfördriv som håller dig ifrån att deppa ihop angående din Alvhilda. På det här sättet kommer jag dö av tristess innan vi nått fram.”