(saxat ur råmanuset till sista boken)
Det energibehov han hade visade sig som blodtörst i
ögonen och jag studerade hur han lät sin vrede gå ut över ensamma människor i
hans närhet. När ingen såg var han en brutal och skoningslös jägare som smög,
sprang och kastade sig över sina offer. Med trubbiga tillhyggen slog han sönder
kroppens ben och absorberade de känslor av smärta och skräck som steg från de
döende. Vid dödsögonblicket fick han frid, för några sekunder. Ett pulserande
energiöverflöde lös upp natten där han satt och njöt över den unga mannens
sargade och blodiga kadaver vibrerade som ett färgspektra i natten. Han såg
själv inte den skönhet han genererade utan var låst i att njuta av att få offra
männen åt Alvhilda. Samtidigt som det svärtade och förstenade själahöljet
glänste som fältspad av upprymdheten kände jag hans inre och ärligaste känslor.
Hans egna. De känslor han inte längre kunde rå över, de känslor som inte längre
var hans utan en svag förnimmelse av vem han en gång var, grät över den gärning
han just utfört. Den led över vad den blivit, över det som den upprepade gånger
tvingades till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar