Lite naturväsen bra för miljön

Bild lånad från Naturskyddsföreningen

Vad är det som står emellan människan och hennes strävan efter makt och profit. Förr var även de större makthavarna försiktiga med att trampa trollen och älvorna på tårna, men idag har dessa väsens makt blivit tandlöst eftersom vetenskapen pekat på deras obefintlighet. Även om ett litet troll inte sitter och är redo att bita företagscheferna i rumpan så gör miljön det men med ett större besked än en liten hårig varelse i skogen. Miljön biter inte bara chefen i rumpan, den biter chefens hela familj, barn och barnbarn i halsen. Miljön är inte lika konkret som en varelse vars makt skall vara övernaturlig, den är mer diffus men övergripande.

Människor av i dag skrattar hånfullt åt människor som fortfarande vill tro på dessa naturväsen och man är tydlig med att förklara för barnen att det bara är sagor och skrock men om man tänker på vilken räddning dessa varit under århundraden skulle jag önska att vi kunde få tillbaka lite tro på rejäla naturgudar igen. Varför bara en tro förresten, varför inte en verklig arme av skogsalver som jagade bort skogsröjarna nere i Amazonas, och genom sin makt krossade de bulldozrar som hotar hela världens lunga att kollapsa. Tänk om lite förgrymmade havsnymfer kunde stiga upp ur vattnet och visa med sin vrede att de tröttnat på oljeutsläpp och surt vatten. Tänk skönheten i att naturväsen tog tag i saken och visade makthavarna att de är maktlösa mot naturen och att de inte kan mästra den som de vill.

Tänk om världen skulle strejka på ett konkret sätt, på det sätt våra förfäder en gång trott att de kunde. Då kanske vi människor tar ett kliv tillbaka och inser vårt misstag, kanske inte på det förödande sätt som vi kommer göra om hundra år i den takt vi skövlar i dag, utan av respekt för naturgudarnas vrede. Då kanske vi och vår jord överlever längre.

En sida som tar upp just detta är Ottosson och Ottosson där de tar upp och presenterar de utrotningshotade naturväsena en efter en.
Jag kan inte säga det bättre än vad de gör så jag citerar här en bit ur texten som sammanfattar mycket av det jag försöker säga här:

Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?