La Pomme d'Or . .

Spin off på Alvhilda, där man får följa en sidokaraktär och vad som hände med henne sedan. Ett smakprov för er som inte läst, ett avslut för dem som följt hela trilogin. 

Morgonen var disig, fuktig och rå. Några morgonpigga fåglar tog sin färd över staden på den rödlätta himlen. Annars var det tomt på liv. Lugnet bröts av porten som slogs upp när Lilith kom ut ur mörkret. Hennes svarta smink var utsmetat runt ögonen och hennes kinder pryddes av mörka strimmor efter tårar hon inte kunnat hålla tillbaka. Hon lutade sig mot tegelväggen en liten stund medan hon samlade sig. Allt hade känts så bra på kvällen när alkoholen hade ramat in händelserna i lögner. Då hade det känts som en bra idé att följa med Håkan hem trots att hon visste att han varken var speciellt trevlig eller bra i sängen. Då hade han varit som en snuttefilt för det osäkra barnet, nappen att stoppa i munnen som tröst. Nu när den uppdiktade värmen och lögnerna från alkoholen hade försvunnit var allt som fanns kvar illaluktande fukt och trasiga strumpbyxor. Hon hade hunnit ta sig ut innan han vaknat för att slippa konfrontera hans tafatta försök att få iväg henne innan frukost.

”Fan.” Hon såg på baksidan av sin hand som just svärtats ner med gårdagens kajal. Snabbt torkade hon av sig på sin korta svarta kjol och snörvlade ljudligt in gråten i näsan. Efter att ha harklat sig och torkat sig lite noggrannare i ansiktet såg hon sig omkring. Det var en sak att vara ett billigt stycke, vilket hon kallades för, men om hon inte ägde attityden skulle hon snabbt bli nedtrampad till intet. Ingen kunde få veta att hon led av ångest varje gång hon gick ifrån de enda källorna till uppmärksamhet som hon kände till, det enda sättet för henne att känna makt. Men känslan varade bara tills hans åtrå och upphetsning gått över. Makten var flyktig.

Fötterna värkte i de höga platåkängorna. Den hårda snörningen hade skonat fötterna från blodtillförsel under flera timmar. De hade inte ens fått chans att smaka det röda livselixiret under natten eftersom hon förfört Håkan genom att inte ta dem av sig. För varje smärtsamt steg flög en ny svordom genom hennes medvetande, som ett taktfast mantra. Hur blev det så här? Frågan hon inte orkade ställa sig själv svävade förbi i bakgrunden. Den ensamma lägenheten som väntade henne var inget som lockade för tillfället. De dömande väggarna som glodde på henne från alla håll. Som ifrågasatte varför hon var ensam. Ekade. Hennes blick var fäst vid den mörka asfalten medan tankarna virvlade iväg. Hon rycktes tillbaka till verkligheten när hon upptäckte att vägen under skorna blivit till grus. Med en svepande blick över landskapet stannade hon. Hennes lägenhet låg i de centrala delarna av den lilla staden och det fanns inga grusvägar mellan Håkans och hennes lägenhet. Bara asfalt i form av trottoarer och vägbanor.

Hon såg inte längre ut över en stadsbild med gamla vittrade fasader och avgasförorenade fönster. Runt om henne var det skog och den smala grusvägen hon stod på tycktes löpa i oändlighet åt båda håll. Rådvill stod hon en stund och vände sig tveksamt åt än det ena, än det andra hållet. Efter ett tag var hon osäker på vilket håll hon kommit ifrån eftersom vägen såg likadan ut i båda riktningarna och hon hade inte något minne av att ha gått någon av dem. Hon tog några tvekande steg åt ena hållet men ångrade sig och bytte riktning. Fötternas domningar värkte ända upp i låren och hon ville inte ta ett enda steg till. Istället satte hon sig med fötterna i det djupa diket mellan skogen och vägen. Solen stod fortfarande så lågt att skogen var mörk och ogenomtränglig för ögat. Vägens kalla grus var skönt mot den bortdomnande rumpan men troligen förödande för hälsan. Kylan fick henne att vakna till liv igen och hon sträckte på benen. Hon vickade lite på tårna inne i de trånga kängorna för att försöka få ner lite mer blod. Ett ilande stickande satte igång för att påvisa att blodet börjat hitta de finare nätverken av ådror nere i tårna. Hon funderade kort på om hon skulle ta av sig kängorna och gå barfota eller i alla fall i strumplästen. Den tidiga våren påminde henne om att solen inte hunnit värma upp det karga landet än och hon drog den tunna läderjackan närmre kroppen. Den var mer attityd, utsmyckning, än vad den var klädesplagg. Perfekt att ha när man går till krogen, inte lika bra val när man är strandad i en okänd skog.

Ett dovt klapprande fick Lilith att reagera. Hon såg upp åt först ena och sedan andra hållet men trots att hon hade fri sikt flera kilometer i båda riktningarna kunde hon inte se något som kunde ha kunnat orsaka ljudet. Klapprandet blev högre. Även om hon aldrig suttit på en häst eller ens varit i ett stall under hela sitt liv, kunde Lilith identifiera en galopperande häst när hon hörde den. Ljudet var mycket tydligt nu, som om hästen vore i höjd med henne, men inget syntes till. För att inte känna sig utsatt reste hon sig upp och fick direkt rygga tillbaka då en häst uppenbarade sig i samma stund. Hästen som dykt upp från ingenstans stegrade sig när den fick syn på Lilith. Troligen lika överrumplad som hon. På hästryggen såg hon först bara en skugga av en ståtlig figur som smidigt och säkert höll sig kvar på det oroliga djuret. Följsam och graciös följde personen hästens alla rörelser som vore det en vacker dans. Armarna användes både till balans och styrande rörelser som fick den ståtliga springaren att till slut ge med sig med ett frustande och några skrap med hovarna i gruset.

Det Lilith kunde urskilja av ryttaren i det svaga gryningsljuset var något som hämtat ur en kostymfilm. Huvudet kröntes av en cylinderhatt vars band pryddes av ett smycke som blänkt i det svaga morgonljuset. En stram hårpiska skymtades i nacken, hårt knuten men med ostyriga röda lockar som gav ett vilt intryck. Kläderna var lika strama som hårpiskan. En frack med en lång skörtel liggandes över hästens bak, som ett släp. Tyget var inte svart som man skulle kunnat tro utan ljust. I det svaga ljuset kunde Lilith bara se den som ljust grå men den guldbrodyr som löpte längs med knapparna och kragen blänkte till. Främlingens hållning var högtidlig och stram medan han såg ned på Lilith som fylldes av skräckblandade förtjusning över det hon såg. I hennes enkelspåriga hjärna dök referenser till olika vampyrfilmer upp och hon fick en vision om att det var Lestat som äntligen kommit för att hämta henne. Det var något ädelt över honom, något mystiskt och vackert. Det var först nu som Lilith märkte att hon glömt bort att andas.

Mannen såg sig över axeln och sedan framåt igen för att till slut åter rikta blicken mot Lilith.

”Vad är ni för kvinna, som dyker upp från ingenstans och skrämmer min häst?” Det var en djup vibrerande stämma med fransk accent som gav honom en ädlare framtoning. Fast och bestämd. Inte som de osäkra småpojkars röster som hon var van vid. Det hon såg på var en man.

”Det var inte med flit.” Hennes röst darrade lite. ”Jag vet inte hur jag hamnat här.” Varför kunde hon inte vara stark och svara med lika säker stämma som mannen på hästen? Han granskade henne en stund innan han åter såg framför sig mot horisonten.

”Då skall jag inte skuldbelägga er för ert strandsatta läge, min unga mö. Ni ser ut att ha lidit stora kval och för det har ni mina sympatier.” Han drog ett djupt andetag och studerade henne igen, men med en blick som visade att han ansåg sig ta sig friheter bara av att se. ”Det är fruktansvärt att ni inte ens fått behålla er anständighet och klädsel.” fortsatte han och Lilith såg ner på sin korta kjol som visade benen från halva låret och nedåt. Hennes nedkylda lår doldes av de svarta tightsen men för mannens ögon kunde de lika gärna ha varit nakna. Han fick henne att skämmas över att vara så lättklädd och hon förstod att det var ett klart övertramp för honom att se hennes ben. Även om det inte var så för henne påverkade det hennes känslor om sin klädsel.

”Ja, jag gick vilse på vägen från min säng till min garderob.” För att försöka släta över den utsatta situationen grimaserade hon ett ironiskt leende. Han svarade henne med en lång tystnad, så lång att Lilith började känna sig besvärad. Under hela hans tystnad hade han blicken riktad mot henne, som om han försökte läsa av betydelsen av hennes ord. Bedömde hennes värdighet. Han bröt tystnaden med ett lågt mullrande skratt och slog med handen i sadeln innan han steg av sin häst. När han hade landat med fötterna på marken kändes han inte lika hotfull längre. Han framstod som mer mänsklig, trots att Lilith bara räckte honom till halva bröstet och han hade en axelbredd tillräcklig för att få en regelbunden gymbesökare att känna sig utklassad. Nu var det Liliths tur att syna honom och hon gillade verkligen det ögat tog in. Lång, muskulös, välklädd, i alla fall ur ett historiskt perspektiv, med en blick som utstrålade makt och självkänsla.

”Humor?” Han studerade åter Lilith som blev nervös när han närmade sig. Hon flackade med blicken för att slippa möta hans. ”Det hör jag inte ofta från damer.” Han sträckte fram sin hand som för att hälsa. Lilith sträckte tvekande fram sin hand. Hon såg själv hur den skakade och önskade att han inte såg det lika tydligt som hon själv. Innan hon hunnit greppa hans hand hade han tagit hennes fingrar i ett stadigt grepp, vänt upp handryggen, dragit henne till sig och varsamt kysst handen i en ståtlig bugning. I ren överraskning neg Lilith utan att ens veta hur det kom sig. Hon kunde inte dra sig till minnes att hon någonsin nigit ens när hon var liten. ”Vill min ädla, strandsatta dam ha assistans?”

”Assivadå?” Lilith fnissade till åt mannens högtravande uttryck men lät sig ledas till hästen där han utan problem lyfte upp henne så att hon satt damsadel med ett en på vardera sidan av sadelknoppen. I en elegant och smidig rörelse svepte han upp bredvid henne i sadeln med ena benet som stöd bakom hennes rumpa så att hon nästan satt i hans knä. I samma rörelse manade han på sin häst att röra sig.

Liliths alla drömmar om att svepa fram i galopp på en hästrygg krossades i samma stund. Varje gång hästens hovar slog ner i vägens hårda grus hamrade det till i hennes ryggslut och det kändes som om hon skulle falla av. Vingligt försökte hon hålla sig fast i manen och i mannens ena arm. Han lade märke till hennes osäkerhet och tog sin ena arm i ett skyddande grepp om hennes midja.

”Hoppas ni ursäktar om jag tar mig friheter men det är nog bäst att jag håller fast er.”

”Ja.” Rodnaden spred sig över hennes ansikte när hon hörde sin egen röst, som i jämförelse med hans lugna och stabila stämma lät sprucken och skräckslagen. Knappt märkbart gled hon ner på sadeln och lät sin kropp luta sig försiktigt mot hans bröstkorg. Hon lutade sin rygg mot hans starka arm och gav efter för hans auktoritet. Det kändes tryggt och ombonat i hans famn. Han doftade gott och hon sneglade uppåt för att se hans ansikte. Han såg på vägen framför sig utan att ägna henne en blick. Det enda hon ville just i det ögonblicket var att sträcka ut en hand och smeka hans kind, dra honom till sig och kyssa hans inbjudande läppar. Hur skulle de smaka? Bättre än Håkans fylleandedräkt, det var hon säker på. Efter en stund glesnade skogen och de kom fram till stora ängar åt båda håll. Det doftade friskt av nyslagen säd och flera fält var prydda med stora höhässjor. Lilith var ingen bonde eller ens minimalt bevandrad i böndernas arbetsgång men hon var rätt säker på att utsikten inte stämde med årstiden. Hon vände sig om och studerade träden som inte var så nakna som de borde vara under den tidiga vår hon utgått från att det var. Träden var tyngda av blad, mörkt gröna vissa i nära övergång till rött. Det var tidig höst eller sen sommar, inte april som det varit när hon lämnade Håkans lägenhet för bara några minuter sedan.

”Är det höst?” Han såg fortfarande inte på henne men log åt hennes ord. Leendet utstrålade varken glädje eller sorg, det var ett drömskt leende som bar på hemligheter.

”Ja, det är alltid höst i mitt land.”

”Alltid?” I samma stund höll Lilith på att falla av hästen eftersom mannen höll in den i en plötslig rörelse.

”Nu är vi hos mig. Om man följder den här vägen mellan åkrarna kommer man till min herrgård.”

”Vadå, är det här dina åkrar?” Hon såg ut över det gula landskapet och log triumferande. Äntligen hade hon fått jackpot. Han drev på hästen igen och fortsatte förbi den väg han visat. ”Vart är du på väg? Jag trodde jag skulle få se ditt hem.” Han skrattade och gav henne en vänlig blick.

”Jag skulle inte kunna ta med mig en halvt naken främmande kvinna till mitt hem. Det känns allt för oanständigt. Jag känner inte er tillräckligt för det och framförallt känner inte ni mig.”

”Vart ska vi då?” Lilith såg framåt vägen som åter förde dem in mellan träden.

”Vi skall till La Pomme d’Or som ligger längre framåt vägen.”

”La påmmes??”

”Det gyllene äpplet. Det är ett värdshus där ni kommer att bli väl omhändertagen.” Lilith svor för sig själv och besvikelsen smärtade inom henne. Hon var dömd att få nöja sig med små män som Håkan. Pojkar som inte visste hur man förde sig, som inte hade en aning om hur man skulle behandla en tjej, en kvinna. ”Nej.” Han avbröt hennes tankar och hon vände sig mot honom igen.

”Nej? Varför säger du nej?” Hon såg fundersamt på honom och han svarade hennes med ett hemlighetsfullt leende utan att möta hennes blick.

”Jag är inte gift och nej jag är inte trolovad till någon. Det är bara inte gott nog enligt min tradition att bjuda er hem till mig än. Jag kommer naturligtvis betala de utgifter som krävs på värdshuset så som mat, boende och …” Han tystnade några sekunder och lät sin blick svepa över henne. ”nya kläder som passar en dam av er rang.”

Värdshuset låg längs med vägen, inramat av skog men med fält som bredde ut sig på andra sidan vägen. Det var helt i trä med stora glasrutor på vardera sidan om en stabil dörr. Det var två våningar men fönstren på övervåningen såg ut att ligga mycket lågt. Bakom värdshuset låg en stor äppelträdgård som var inhägnad av en gärdesgård av långa slanka slanor. Några getter, får och höns gick och pickade på marken i inhägnaden och allt såg fridfullt ut.

”Det känns som ur en sådan där saga som mina plastmorsor brukade läsa för mig när jag var liten.”

”Inte för att jag vet vad en ”plastmorsa” är men nog är det vackert som en saga, det håller jag med om.” Han hjälpte henne ner från hästryggen och gick i förväg fram till byggnaden. Lilith stod ledbruten kvar vid hästen och försökte känna något annat än smärta i de nedre regionerna av kroppen. Hon rätade på ryggen och la sina händer i svanken. Knaket vibrerade mot handflatorna. Trots att hon inte var äldre än tjugotvå år kändes det som om kroppen fått för sig att hon var fyrtiofyra år äldre. Med några stapplande steg närmade hon sig mannen som stod vid den tunga porten och väntade på henne. Han dolde artigt ett skratt medan hon klumpigt haltade fram. Han drog upp den tjocka, mörka dörren och ett dunkelt inre uppenbarade sig för henne. En enkel bardisk på höger sida med en dörr bakom. På trähyllor stod olika flaskor som hon inte kunde avgöra vad de innehöll men antog att det var olika spritsorter. Det doftade underbart av nybakat. Det såg inte ut att finnas någon elektricitet i huset och de ljuskällor som fanns var från oljelampor som satt på väggarna.

Dörren bakom baren slogs upp och en äldre slank kvinna kom ut. Lilith kände att det var något bekant över henne men kunde inte sätta fingret på vad. Kvinnan log varmt mot henne och slog ut med armarna i en välkomnande gest.

”Gäster, det var härligt. Jag har just bakat en underbar äppelpaj.”

”Mor, det här är …” Mannen såg på Lilith som fann sig efter några sekunder.

”Lilith, jag heter Lilith.” Kvinnan kom runt bardisken och tog tag i Liliths hand.

”Namn har inte någon betydelse, det viktiga är att ni blir omhändertagen.” Även kvinnan hade ett tydligt franskt påbrå i uttalet. ”Ni ser ut att ha varit med om något fasansfullt. Var är era kläder?” Lilith såg ner på de minimala kläder hon hade på sig. Den korta kjolen och den figurnära, tunna toppen som var kort nog att visa magen mellan klädskarvarna.

Fantastiska dofter från köket fick igång Liliths mage som ljudligt meddelade att den inte fått någon frukost. Lilith, som annars brukade kunna finna sig i alla situationer och köra med en ganska nonchalant attityd mot folk som reagerade på helt vanliga kroppsljud eller ifrågasatte hennes klädval, stod nu med en generad uppsyn. Hela situationen var för främmande för att hon skulle kunna känna sig bekväm eller finna sig i stunden. Hon skämdes över de kläder hon burit med stolthet kvällen innan. De kläder hon använt som lockbete för att dra till sig någon att erövra för stunden. De var inte populära här och inget som verkade ha någon positiv inverkan på mannen. Mannen hon ännu inte visste vad han hette. Kroppsljuden fick den slanka kvinnan att stanna till i rörelsen och hon brast ut i ett skratt. Skrattet var klingande och vackert och inte alls så kroppsligt och vulgärt som ett normalt skratt brukade vara. Kvinnan var som en onaturlig och änglalik uppenbarelse och Lilith insåg att hon sov. Allt måste vara en dröm.

Som av en ren reflex slet hon sig själv upp ur drömmen och in i verkligheten. Hon satte sig käpprätt upp i sängen så att täcket ramlade av henne och blottade hennes nakna kropp. Det enda hon hade på sig var de fruktansvärt obekväma skorna. Håkan låg bredvid och snarkade nöjt.

”Men va fan!” Lilith kunde inte hålla tillbaka sin besvikelse och frustration utan lät sin röst bryta tystnaden i rummet. Håkan vaknade och såg irriterat på henne.

”Är du kvar? Jag trodde du hade gått.” Han lät sitt huvud tungt falla ner på kudden igen och en blöt fis vibrerade mellan lakanen.

”Nej, jag tyvärr hann inte gå innan din sexiga uppvisning.” Lilith började rota mellan lakanen för att hitta sina utspridda kläder.

”Men dra då. Du har ju fått det du kom för, eller hur?” Hon stannade upp och stirrade på honom där han låg, utfläkt på sängen med en stank av bakfylla om sig. Han fick henne att må illa. Den dröm hon just haft hade fått henne att tänka efter. Det kanske fanns en mystisk främling där ute, någon som var mer värdig än den självupptagna personen som låg bredvid henne. Hon tog sig snabbt upp ur sängen efter att hon samlat ihop sina kläder.

”Nej, Håkan. Jag har inte fått det jag kom för.” Håkan vände sig halvt om i sängen och gav henne en nonchalant blick.

”Jaså. Ja, här finns det i alla fall inte mer att få. Affären är stängd.” Han fnissade självgott och var precis på väg att lägga ner huvudet igen när Lilith, som stod mitt i rummet och drog på sig sina kläder fortsatte.

”Ja, det är nog ingen skillnad för det verkade inte vara någon direkt ruljangs igår heller.” Håkan snodde runt i sängen och stirrade förebrående på henne.

”Ursäkta?”

”Ja, jag gissar att du inte har mycket mer att ge än den dåliga ursäkt till knull du gav i går eftersom du inte har gjort bättre ifrån dig nån annan gång heller.” Håkan suckade trött och studerade Liliths lilla påklädningsdans när hon fastnade med ena foten i kjolen medan hon drog den på sig. ”Alltså, vi tjejer är inte så där jätteintresserade av noll charm, nada förspel och en akt som är över på två sekunder.”

”Jag tolkar det som att du inte är nöjd med gårdagens prestation från min sida?” Håkan snörpte på munnen och lade armarna i kors.

”Det skulle man lugnt kunna påstå. Jag tror inte ens en uppblåst sexdocka skulle vara nöjd med det du presterade igår, eller någon annan kväll för den delen.”

”Men va fan följde du med då för?”

”Jag var full, jag ville ha sex och jag trodde att du kanske någon gång kunde komma på att det inte var fröken höger du sexade med utan en riktig kvinna. Men du vet väl inte skillnaden.”

”Du, du är fan ansvarig för din egen jävla orgasm på samma sätt som jag är ansvarig för min. Du kan inte förvänta dig att någon annan ska göra det åt dig, din jävla slyna.” Lilith suckade och gav Håkan en kall blick.

”Nej, Håkan. När jag onanerar, när jag gör det själv med min egen fucking hand, då är jag ansvarig för min egen jävla orgasm men när jag är med dig är jag minst lika ansvarig för din njutning. Det var därför jag hade kvar de obekväma jävla skorna, för att du tände på det. Det var därför jag stoppade saker i munnen som borde ha desinficerats först, för din jävla orgasms skull. Vad gjorde du för mig? Letade du ens efter klitoris?”

”Du ger mig huvudvärk, kan inte du bara dra åt helvete någon gång så jag får sova.”

”Nej, dit tänker jag inte dra för då kommer jag väl bara vara tvungen att gå i säng med dig igen, för det är väl det helvetet kommer gå ut på.” Lilith försvann ut genom dörren i precis sista stund för att slippa få Håkans sko i huvudet.

Morgonen var disig, fuktig och rå. Några morgonpigga fåglar tog sin färd över staden på den rödlätta himlen. Annars var det tomt på liv. Lugnet bröts av porten som slogs upp när Lilith kom ut ur mörkret. Den här gången skrattade hon. Hon hade inte smitit ut, tyst och försiktigt, hon hade gjort sorti med väl valda ord om det stora misstag hennes val kvällen före hade varit. Smärtan fanns i fötterna men var inte alls lika tyngande som tidigare. Hon gick med raska steg mot sin lägenhet och mådde inte dåligt av att nå den. Den lilla ettan gapade fortfarande tom men inte alls lika öde som tidigare. Värmen i lägenheten bar något med sig, en doft som mötte hennes näsa. Det doftade nybakad äppelpaj, precis som i drömmen. Dofterna fick det att rinna till i Liliths mun och magen kurrade. Hennes hjärna reagerade på det konstiga med dofterna i hennes lägenhet men kroppsfunktionerna brydde sig inte om sunt förnuft, bara tillfredställelse.

I köket fann hon en äppelpaj som stod varm och nygräddad på diskbänken tillsammans med en av hennes egna koppar, fylld till brädden med te. Under koppen låg en liten hopvikt lapp. Ni hann inte smaka på pajen. Lilith blev stående med lappen i handen en stund och stirrade på den snirkliga handskrivna texten. Pappret var tjockt och strävt och det svarta bläcket såg nästan ut att vara skrivet med en pensel. Tjockt men utan plumpar. Magen gjorde sig påmind igen. Hon serverade en stor bit till sig själv och gick ut med fatet i det lilla vardagsrummet som var kombinerat matrum och sovrum i ett. Hon knäppte på datorn och förstärkaren för att fylla rummet med lite hårda toner för att dränka minnet av Håkan i ljudvågor men minnet av mannen ville hon inte skölja bort. Den mystiske främlingen som ridit med henne i gryningen, hennes gammaldags hjälte med kläder som från ett konstymdrama. Det var uppenbart mystiskt att hon drömt något så verkligt på morgonen och att drömmen sedan påverkat hennes verklighet. Hon var inte främmande för mysterier utan såg till att hitta dem överallt i vardagen. Istället för att skrämma henne fick situationen det att pirra i kroppen och hon gjorde en liten piruett av ren upprymdhet. Hon njöt extra mycket av pajen för att den serverats genom vad som verkat vara magi. Musikens pumpande bas pulserade genom henne medan hon njöt av den hårdhänta hanteringen av hennes hörselorgan. Hon slet av sig kläderna och dansade runt naken i rummet en stund innan hon gick in i badrummet för att ta sig ett bad. På väg in i badrummet slängde hon en blick på klädhögen hon slängt på golvet vid soffan. Hon vände i dörröppningen och gick fram till kläderna. Hon tog upp den och såg på den en stund innan hon valde att med utsträckt arm bära dem in i köket och slänga dem i soporna. Den känsla hon fått när den främmande mannen tittat på henne i de kläderna ville hon inte uppleva igen. Vad hade syftet med kläderna varit? Hon hade tyckt om att ha dem för att kunna förföra olika män, få dem på fall och äga dem. Men ägde hon dem verkligen? Håkan hade fått en kortvarig njutning men hon själv hade egentligen bara gett honom det han ville ha. Hon själv hade inte fått något alls. Han hade ägt henne och hon hade salufört sig med kläderna. Den främmande mannen i drömmen hade fått henne att förstå det nu. Bara genom de blickar han gett henne hade hon insett att hon var värd mer.

Lilith sjönk ner i det heta badet. Det brände i huden och ångorna sövde henne långsamt. Hon drog handen genom vattnet och kände hettan vibrera mellan fingrarna medan vattnet ilade mot huden. En söt doft av rosor steg upp i näsan på henne och hon log över det härliga badsaltet hon fått av sin bästa väninna några månader innan hon dött. En smärtsam klump växte i bröstet och hon kämpade tillbaka tårarna som ville fram. Då slog det henne att hon inte haft i något badsalt. Det tog slut för en vecka sedan. När hon tog tag om badkarets kant kände hon att det inte var av metall utan av trä. Hon slog upp ögonen och såg att hon befann sig i ett stort träkar. Vattenytan var täckt med rosenblad och det hängde en rosa gardin över ett litet fönster nere vid golvet. Ovanför henne var det ett vitmålat snedtak i trä. Rummet var pittoreskt inrett med blommor och söta handdukar. På väggen mitt emot stod det ett toalettskåp med en stor emaljskål på och en tvål vid sidan av. Dörren öppnades och kvinnan från värdshuset kom in. Hon bar en liten bricka med tvål och tvättsvamp i händerna. Den långa tunna klänningen svepte längs med hennes smidiga kropp. Hon var slank, finlemmad och vacker. Den bleka hyn såg änglalik ut och hennes leende var njutningsfullt att se på. Hon slog sig ner på en pall bredvid karet och ställde ner brickan på vattenytan. Den flöt några centimeter ovanför Liliths nakna kropp som doldes av de små rosa bladen som täckte hela ytan. När Lilith såg in i hennes blå ögon såg hon något där som hon sett vid förra anblicken också. Det fanns något bekant som fick längtan att brista ut inom henne. Hon längtade efter sin vän som lämnat henne allt för tidigt. När hon såg på den äldre kvinnan var det som om hon såg på en äldre version av den enda människan som någonsin betytt något för Lilith och det smärtade.

”Tvätta av er. Det finns saker jag vet att ni vill avlägsna från er kropp.” Lilith sträckte sig efter tvättsvampen. Kvinnan hade rätt, hon ville bli ren från den natt hon just varit med om, det var därför hon lagt sig i badet.

”Du vet inget om mig.” Liliths röst var bitsk mot kvinnan som hon egentligen kände tacksamhet mot. Det var bara svårt att visa det i den utsatta situation hon befann sig i. Hon fyllde svampen med vatten och gnuggade den mot tvålen för att få upp ett mjukt skum. Kvinnan log och lutade sig bakåt mot väggen. Hon såg ut att sitta bekvämt även om ställningen inte såg speciellt angenäm ut.

”Jag vet att ni inte gör det ert hjärta bjuder.” Floskler. Lilith kände hur hon fnös inombords åt kvinnans ord. Ännu en hobbykurator som ville döma hunden efter håren.

”Vad får dig att tro det? Är det bara för att jag inte klär mig tillräckligt propert? Är det för att jag visar lite för mycket hud?” Lilith sjönk ner med huvudet under vattnet och blötte upp sitt hår. När hon kom upp till ytan igen mötte hon kvinnans blick. Hon såg lugn ut, inte dömande eller stram.

”Nej, det är inte hur ni klär dig eller hur ni uppför er. Det är hur er aura smakar.”

”Min vadå som gör vad?” Lilith började skratta. Det var uppenbart att hon drömde. Det hon just hört var inte något en riktig person skulle säga.

”Ni bär på sorg och självförakt.”

”Sorg ja, självförakt vet jag inte något om.” Kvinnan nickade långsamt.

”Nej, självförakt är sällan en aktiv handling som bygger på eget val. Det är något som kommer smygande och långsamt gör sig hemmastatt tills man tror att det är en normal del av ens liv.” Hobbykurator var det. Lilith tvålade in sig medan hon lyssnade på kvinnans djupa dravel. ”Berätta om henne.” Orden bröt Liliths ointresse och hon såg upp från tvålskummet.

”Berätta om vem?”

”Väninnan som ni har förlorat. Hon vars öde ni tagit på er skulden för.” Frågan smärtade Lilith och hon drog ett djupt andetag.

”Hon var min enda vän.” Hon släppte tvättsvampen i vattnet och lutade sig tårögt tillbaka i karet. Försiktigt vände hon sig bort för att inte visa sin svaghet. ”Först lämnade hon mig ensam i hålan för att bo utomlands i flera år. Det blev fruktansvärt ensamt och jag passade aldrig in. Jag väntade på henne och när hon väl kom tillbaka till mig lämnade hon mig för döden. Lämnade mig igen.” Kvinnan nickade medan hon lyssnade.

”Och ni skuldbelägger er själv för att ni tror er ha vetat att det skulle hända.” Nu nickade Lilith.

”Han sa det.”

”Vem?”

”Den enda man jag någonsin älskat. Han lämnade mig också.” Kvinnan nickade och lutade sig fram mot karet. Hon log tröstande och sträckte fram ena handen mot vattenytan. Försiktigt plockade hon upp ett litet rött blad med pekfingret och smekte det med tummen.

”Och ni känner er skyldig för att ni inte trodde honom?”

”Nej, jag känner mig skyldig för att jag hjälpte honom. Det var hans älskade som dödade dem och jag hjälpte honom rädda henne. Och sedan valde han henne över mig.”

”Ni känner er övergiven.”

”Kan man göra annat? Jag var ingenting för honom, bara ett verktyg, ett tillfälligt knull innan han gick tillbaka till Alvhilda igen. Alla lämnar mig i sticket.”

”Ni måste släppa dem.” Kvinnan lyfte fingret och blåste iväg rosenbladet som virvlade genom luften framför Liliths ögon, innan det sveptes iväg av en vindpust som förde ut det genom fönstret.

”Jag vet.” Lilith lät sig åter sjunka ner under vattnet. Hon ville kamouflera tårarna som börjat ta sig fram. När hon kom upp igen såg kvinnan allvarligt på henne.

”Varför tillåter ni er inte att sörja?”

”Tillåter? Jag gör precis som jag vill, ingen bestämmer över mig. Jag vill inte sörja, det kommer ändå aldrig att få dem att komma tillbaka. Jag har sörjt färdigt.”

”Har ni verkligen det? Varför har ni då så ont fortfarande?”

”Därför att det var mitt fel.”

”Det var inte ert fel att hon och hennes man dog. Ni hade inget med den saken att göra. Han sa aldrig att det skulle leda till hennes död och han ville aldrig se er lida.” Lilith var precis på väg ner under vattenytan igen men blev hindrad av kvinnan. Hennes lena hand tog ett bestämt tag om Liliths arm och höll henne uppe. Bestämt men inte hårt eller smärtsamt. ”Ni säger att ni gör som ni vill. Ni säger att ni bestämmer över er själv och er egen kropp men ni ljuger bara för er själv. Ni låter er kropp bestämma över er och glömmer era tankar och er självkänsla.” Lilith slet sig loss och stirrade irriterat på kvinnan.

”Vem har sagt att jag mår dåligt?” Kvinnan log och böjde sig för att plocka upp något som fanns nedanför badkarskanten som Lilith inte kunde se. Det var ett glas äppelcider, som kvinnan sträckte över till Lilith.

”Varsågod. Den är gjord på våra egna äpplen. De är bra för själen.” Lilith smuttade förbryllat på drycken medan hon studerade den vackra kvinnan som åter lutade sig bakåt med tålmodig blick. Drycken var fantastisk. Mjuk i smaken och helt utan strävhet. Sötman var väl avvägd för att inte ta över äppelsmaken och alkoholen påverkade hennes sinne direkt, bara efter en liten klunk. Lilith kände sig avslappnad och fientligheten kom av sig. ”Era färger skvallrar. Varför väljer ni en man som ni vet aldrig kan bli er och förälskar er i honom trots att ni vet att ni kommer att lida av det?”

”Man väljer inte vem man blir förälskad i.” Kvinnan log finurligt.

”Både ja och nej. Man kan välja att inte utsätta sig för det och man kan välja att tänka rationellt.”

”Inget håller för evigt ändå. Alla lämnar mig. Det går aldrig att hålla någon kvar.” Orden rann ur munnen på Lilith från en plats inombords som hon nästan glömt bort. Minnen kom upp till ytan som hon trodde hon dränkt för länge sedan. Nu flöt de som korkar och rev hennes själ blodig.

”Du har alltid varit ensam, eller hur?” Kvinnan påminde fortfarande om väninnan men även om någon annan, någon Lilith aldrig egentligen känt men alltid velat känna. ”Du väljer alltid de du vet kommer lämna dig för att du inte ska bli besviken när de går.”

”Jag gnällde inte, jag bråkade inte och jag var inte i vägen för honom när han sa att det var dags.” Kvinnan nickade åt Liliths ord.

”Men ni flyttade aldrig som ni lovade honom. Ni lämnade inte staden som får er att må dåligt. Ni gjorde inget av det ni lovat er själv.”

”Nej, jag ville inte flytta när hon kom tillbaka.”

”Hon som dog.” Lilith nickade. ”Du kan släppa henne nu. Nu kan du flytta vart du vill.” Lilith försökte le men mungiporna darrade och vägrade ge med sig. Istället ville gråten ta över och hon bet sig själv i underläppen för att hålla tillbaka sin förtvivlan.

”Fan ta dig.” Hon såg bort, vägrade se kvinnan i ögonen medan hon kämpade tillbaka tårarna.

”Ni vill inte flytta för ni vet inte vart?” Lilith nickade. ”Ni vet att ni inte blir lyckligare någon annanstans eftersom ni bär med er lidandet inom er.” Lilith fortsatte nicka. ”Vad vill ni?”

”Jag vet inte.” Lilith var för första gången ärlig. Hon hade inte ens orkat erkänna för sig själv att hon inte visste vad hon ville. Hon var den självsäkra tjejen som inte tog livet så allvarligt. Hon som inte brydde sig om känslor utan bara ville ha tillfälliga förbindelser. Korta romanser utan innehåll där hon fick bestämma och förföra männen. Det var hon som lämnade dem på morgonen, det var hennes eget val, inte deras. Hon var en sexsymbol, någon som killarna drömde om och som inte drog sig för att prova nya ekivoka saker. Det valde hon själv. Kvinnan nickade långsamt.

”Du väljer själv att lämna för att du inte vill bli lämnad, igen, som du blev av henne.” Lilith vände sig mot kvinnan.

”Vad vet du om det?” Lilith andades häftigt och hade svårt att se kvinnan genom tårarna.

”Det är inte en plats ni behöver hitta, det är ett tillstånd.”

”Är du någon jävla psykolog eller? Hjärnskrynklare som kidnappar människor och stoppar ner dem nakna i badkar och drogar dem med äppelcider?” Kvinnan skrattade. Hennes skratt var klingande, vackert och vibrerade i rummet som om någon slagit med metall mot ett tunt glas. Det vibrerade i Liliths öron på samma sätt som det gjort förra gången kvinnan skrattat. Lilith slöt ögonen och sjönk ner med huvudet under vattnet för att komma bort från kvinnan. Hon ville inte vara kvar och rota i sitt inre, hon ville bara bort. Bort från sig själv och sitt liv.

Vattnet försvann och när hon öppnade ögonen var hon åter kvar i sängen bredvid Håkan. Den fräscha känslan och den goda doften av rosor var borta. Istället låg hon åter i de intorkade kroppsvätskorna från kvällen innan och den unkna stanken av gammal ejakulation som hon tagit emot. Hon låg med resterna av hans åtrå och korta tidsfördriv i sitt sköte och med hans intorkade saliv på sina vårtgårdar. Hon rös av tanken på vad hon hade på sin kropp och illamåendet kom krypande. Med ett våldsamt vrål spydde hon ur sig allt sitt äckel i en hög bredvid hans säng.

”Men för fan. Va vidrig du är.” Håkan muttrade under täcket och knuffade bort henne från sängen med baken. Lilith kom upp ur sängen och såg på den kåldolmsliknande klumpen till man i sängen, som vägrade se på henne morgonen efter att de visat varandra allt.

Hon ville krypa ur sitt eget skinn. Komma bort från känslan av att hon var täckt av hans kroppsvätskor och det illaluktande sekretet som långsamt rann ur henne längs med insidan av låret.

”Vet du hur jävla vidrig du är?” Orden bara ramlade ur henne och Håkan rörde sig under täcket.

”Det är inte jag som är vidrig, det är det du som är. Det är inte jag som skryter om att jag har legat runt med hela byn.” Håkans röst hördes knappt under täcket men budskapet nådde Lilith medan hon försökte vränga på sig sin minimala skinnjacka.

”Den enda anledningen till att du inte har gjort det är för att ingen skulle tro på det ändå. Det är ingen som vill ha dig.” Håkan skrattade åt hennes ord under täcket innan han stack ut huvudet och såg föraktfullt på henne.

”Nej, kanske inte, men om du nu går i säng med mig måste väl det säga en del om din status också .” Lilith slängde igen dörren till ljudet av hans skratt. Hennes slag mot honom hade träffat henne själv och hon rusade hem på smärtande fötter. Åter slängde hon sina kläder och gick in i badrummet. Efter att ha skrubbat sig med hett vatten i duschen under en lång stund kom hon ut i sitt vardagsrum igen. Hon ställde sig framför spegeln och såg på sin nakna kropp. Huden var röd av den hårdhänta behandlingen men annars var den vacker. Hon var inte överviktig men hade ändå generösa former. Fyllig byst och runda höfter. Inte benig. Det var inget nytt för henne, hon visste att hon var snygg. Det var det hon hade med sig vart hon än gick. Ingen sa någonsin något om hennes intelligens, sociala förmåga eller kreativitet. Hennes personlighet var aldrig i fokus, bara hennes utseende och det hade hon tagit fasta på. Om hon vore ful, skulle folk då lägga märke till andra delar av henne eller skulle hon försvinna helt? Hon hade tänkt flytta, starta ett nytt liv där ingen kände henne men hade inte vågat. Även om den roll hon spelade i den lilla hålan hon bodde var som lättfotad så var det ändå en roll hon behärskade. Hon visste precis hur hon skulle få uppskattning. Det hon inte visste var hur hon skulle kunna leva på annat sätt. Han hade förstått att hon skulle ta med sig sin invanda roll till den nya staden om hon flyttade.

Garderoben visade upp alla hennes kortkorta klänningar, hennes urringade toppar och tajta jeans. Det fanns inga bekväma plagg. Hon hade tyckt att det var bekvämt tidigare eftersom hon tyckt om sin spegelbild. Nu ville hon inte se den bilden längre. Hon ville bli ful, lika ful som hon kände sig inombords. Hon ville sörja sin förlorade kärlek och sin döda vän. Längst in i garderoben hängde en resegarderob, ett fodral för något klädesplagg Lilith inte visste att hon hade. Hon lyfte snabbt ut den. Den var tjock och skyltade om att den dolde något stort och skrymmande. När hon lossade knapparna som höll ihop det skyddande höljet skymtade något rött och svart genom springan. Lilith älskade den färgkombinationen.

En klänning som såg ut att vara tagen ur ett artonhundratalsdrama, kanske sjuttonhundratal, föll ut i rummet när hon drog av höljet. En stor svart underkjol höll upp en röd sidenklänning som var stor och klockad i kjolen. Midjan var smal och gick upp i en halterneck. Över den var en finmaskig klänning i svart som följde den röda. Den var bara små fjärilar och blommor som gick ihop på ett sätt så att det röda tyget lyste igenom och fick ett mönster av det svarta över sig. Den var inte utmanande eller sexig, bara fantastiskt vacker, som ett konstverk. Lilith drog på sig underkjolen som stod ut som ett paraply runt hennes midja och föll ner till golvet flera decimeter ifrån fötterna. Hon svängde runt ett varv framför spegeln och studerade den fantastiska kjolen. Tyllen som kjolen var sydd i var i så många lager att man bara kunde skymta benen som konturer genom maskorna. Den röda klänningen gled ner över hennes kropp som om den vore skräddarsydd åt henne. Den lade sig över den svarta underkjolen så att det endast syntes en tunn svart spetskant. När hon lyckats få knapparna i ryggen knäppta satt klänningen precis så hårt att hon utan problem kunde röra sig smidigt men tillräckligt åtsittande för att den inte skulle hänga som en påse. Med den svarta överklänningen blev det perfekt. Hon hittade ett par lågskor som inte gjorde fötterna trötta men som passade till klänningen.

Efter att ha kammat och satt upp håret i en passande frisyr hittade hon även en liten svart hatt uppe på hyllan i garderoben. Den såg ut att matcha klänningen, liten med svart flor och en liten röd blomma. Hon fäste den på huvudet och lät floret hänga ner över ögonen. När hon såg på sig själv i spegeln kände hon sig som en av huvudkaraktärerna i de filmer som varit tidsfördrivet när hon var liten. Scarlett, Antoinette, Elizabeth Bennet och Georgiana. En snabb knackning på dörren fick henne att rycka till. På andra sidan dörren stod kvinnan från värdshuset. Hon såg på Lilith med värme i blicken och välkomnade henne ut ur lägenheten och in i sin värld igen. Trapphuset hade ändrats. De grå murade väggarna hade ersatts med mörk bröstpanel och murriga tapeter med guldmönster. Mitt emot henne var en tung dörr som såg ut att vara i gediget trä. Hallen var upplyst av oljelampor som flackade i det mörka utrymmet. Kvinnan var lika vacker som tidigare med sitt bleka anlete, välavvägda ansiktsdrag och tindrande ögon.

”Klänningen klär er fröken. Får jag kalla er vid ert namn?”

”Jo, visst. Såklart du kan. Vad kan jag kalla dig då?” Kvinnan fick något mystiskt över sig och blinkade med ena ögat som om hon bar på en hemlighet.

”Vad vill du kalla mig för, Lilith?” Lilith kom av sig några sekunder. För ett ögonblick ville hon kalla henne för mamma, som substitut för den som en gång lämnat henne. ”Själklart får du det, mitt barn, men tills du känner dig redo för det kan du kalla mig Odette.” Odette drog in Lilith i sin famn och gav henne en kindpuss på vardera sida innan hon såg på henne och viskade ”Min son Robert, som släppte av dig, är här för att hämta dig, Lilith.” När hon uttalade hans namn med sin franska brytning lät som musik i Liliths öron. Odette tog ett steg tillbaka och släppte fram Lilith som tveksamt gick ut i den mörka hallen och lämnade det hon kände till som verkligheten bakom sig. Den tomma lägenheten försvann från hennes medvetande när Odette stängde dörren bakom henne och följde efter mot trappan vid änden av hallen. Det frasade om kjolen när den släpades över den tjocka mattan som var fäst i golvets träplankor med stora metallbeslag vid trappan och längs med väggarna.

Med några snabba och nätta steg var hon nere i värdshuset som hon befunnit sig i tidigare samma morgon. Trappan gick ner bakom baren där mannen stod. Hans långa gestalt fyllde rummet på ett nästan skrämmande sätt. Om det var skrämmande för att det var så overkligt eller för att han verkligen var stor visste hon inte. Det hon däremot bestämde sig för var att inte låta logiskt tänkande dra henne tillbaka till ännu en konfrontation med Håkan.

”God morgon, fröken Lilith. Jag hoppas att morgonen varit till eder belåtenhet och att ni fått den behandling ni är värd.” Lilith drog på munnen och kände att det var svårt att hålla masken. Han var så högdragen och artig jämfört med de män hon var van vid. Även om hon drömt om att bli uppvaktad på samma sätt som kvinnorna i alla de filmer och tv-serier hon sett som barn kändes det främmande när det väl hände.

”Inte för att jag vet hur jag skulle förvänta mig att bli behandlad, men det har väl varit helt okej.”

”Det börjar närma sig lunchtid och vad vore väl trevligare än en härlig picknick?”

”Tja, jag vet inte. Just picknick är väl inte det jag tänkte på men det duger väl.” Det gick ett snabbt stråk av förvåning över mannens ansikte men han samlade sig snabbt.

”Självklart är fröken van vid en finare behandling och att äta utomhus kanske inte alls passar.”

”Jo, jo, visst. Absolut. Det var mest med tanke på att du sa att det var det bästa, men det kan säkert finnas annat som är minst lika bra.” Han log och blinkade mot henne.

”Det är ingen fara fröken, jag är hårdhudad.” Lilith stannade upp och studerade mannen som stod framför henne. Han var fantastiskt vacker, sexig. Välklädd och proper med sitt långa hår välvårdat och knutet i en tofs. Ett blänk av längtan blixtrade till i hans blå ögon när han såg på henne.

Han erbjöd henne sin arm. När hon stack in sin hand mellan hans arm och kropp smekte hans kroppsvärme henne genom kläderna. Det pirrade till inom Lilith på ett sätt som hon inte var van vid. Hon hade inte känt den typen av förväntan sedan hon var liten, när hon varit kär på håll och romantiskt fantiserat om sitt första kärleksmöte. När verkligheten kommit ikapp och förväntningarna grusats av förlorade förhoppningar hade känslan upphört. Han visade vägen ut genom dörrarna till en utsmyckad vagn som stod bakom en ståtlig häst. Vagnen hade bara ett säte med en nedfälld sufflett. Mannen hjälpte henne upp och hon slog sig ned i den bekväma sitsen. Mannen satte sig bredvid och tog tömmarna. Det bar av längs med grusvägen. Det var ett mycket bekvämare sätt att färdas på jämfört med hur hon suttit på hästen tidigare. Skogen tog slut och en äng bredde ut sig. Ängen övergick till en ansad gräsmatta precis intill en liten å. Ån porlade och fåglarna drillade runt dem. Nere vid vattnet var en filt utbredd och mat uppdukad, väntande på dem.

”Åh, har du förberett allt det här?” Lilith såg på maten och sedan på mannen.

”Oh nej.” Han hjälpte henne ner från vagnen.

”Vem har gjort det då, har du betjänter som varit här?”

”Nej.” Han la hennes hand på sin arm och de gick sakta ner mot åkanten. På filten låg en grillad fasan på ett fat, frukter bågnade i en korg och chokladdoppade bär låg på ett fat och väntade på att bli uppätna. I en bytta med is låg en flaska champagne på kylning. ”Visst är det så här ni alltid har föreställt er det?” Hon stirrade på filten, på det porlade vattnet som rann bredvid. Porlandet skapade en melodi bättre än någon musik hon tidigare hört. Vädret var perfekt och hon tyckte till och med att hon hörde svag fiolmusik någonstans ifrån.

”Är det fioler jag hör?” Hon såg storögt på Robert. Han skrattade till och lyfte huvudet som för att lyssna.

”Ja, om ni säger det så är det nog det ni hör.”

”Men lägg av, det här är ju sjukt.” Hon tog ett steg tillbaka och stirrade på mannen som skrattade.

”Ja, faktiskt är det lite väl i överkant just nu. Ni får nog lugna ner er.” Lilith skakade förbryllat på huvudet och släppte hans hand.

”Vem är du och var är jag?”

”Jag heter Robert.” Lilith himlade med ögonen åt hans franska uttal av namnet och satte sig på filten. Klänningen stod upp som en stor bulle som hon var tvungen att trycka ner. ”Vi har haft möjlighet att lära känna er på håll och vi vet precis hur ont det gör inom er. Vi vill ge er chansen att bygga upp ert liv precis så som ni vill ha det.”

”Och ni tror att jag vill ha ett liv som i en sjuttonhundratalssaga med en charmprins som skämmer bort mig?” Han skakade på huvudet och slog sig ner bredvid henne.

”Nej, jag tror inte ni vill leva så, men jag vet att ni vill bli bortskämd, jag vet att ni vill bli uppvaktad och uppmärksammad för den ni är.” Han sträckte fram korgen med frukt men hon avböjde och sneglade istället på champagnen. Han serverade henne snabbt ett glas och skålade med henne. ”När ni drömmer om romans är detta den bild som kommer fram. Varför inte bara låta det hända? Hur många gånger tror ni att ni får chansen att uppleva den här drömmen?” Lilith kände på det varma gräset med handen medan hon lyssnade på honom och studerade fåglarna som slog i skyn.

”Så, du och allt det här är uppbyggt av mina fantasier. Du är bara fantasi?”

”Nej. Jag är ingen fantasi och inget av det ni ser här är bara fantasier. Det enda jag säger är att det ni ser påverkas av det ni vill.”

”Jag är i en värld utan motgångar” Han nickade och drack lite ur glaset.

”I jämförelse med den värld ni kommer ifrån, som är fylld med dem.” Det smärtade till inom henne av hans ord. Bilder av de enda två personerna hon brytt sig om, som brytt sig om henne, virvlade förbi hennes ögon och hon bet sig i läppen. ”Vad skulle ni säga om jag sa att ni skulle få träffa dem igen, här.” En isande känsla gick genom hennes kropp och hon kramade om glaset i sin hand.

”Var sa du att jag var? Vad har hänt?” Hon svepte åter med blicken över det perfekta landskapet, det perfekta vädret med de perfekta jävla fåglarna som kvittrade kräkframkallande vackert i skyn.

”Lugna er. Ni behöver inte vara rädd. Det är bara lycka ni känner, ro och värme. Motarbeta det inte.”

”Gå lugnt in i ljuset, är det det du menar?” Han skrattade åt hennes ord och lutade sig fram emot henne, tog tag i hennes hand och kysste den försiktigt.

”Jag har varit dömd till ensamhet fruktansvärt länge. Barnbarn till en gud, son till en halvgudinna och med krafter som skrämt mig under hela mitt liv.” Lilith stannade upp med glaset halvvägs till munnen. Hon hade redan haft ihop det med en man som kallat sig djävulen. Även om hon aldrig trott på hans vridna världsbild hade hon känt att han varit mäktig. Det var ett tvärt kast att gå från djävulen till en halvgud, eller fjärdedelsgud. Hon hade svårt att ta även hans ord seriöst, trots den sagovärld som presenterades men hon ville svälja det. Hon ville svälja allt hon såg och blåögt leva lycklig. Men en gnagande oro höll fast henne och tryckte ner hennes fötter på jorden. Vad innebar erbjudandet? Döden? Psykos? Var alternativen negativa om de innebar lycka, även om den var en chimär? ”Mina ord skrämmer er?” Hon mötte hans blick. Han såg varmt på henne och smekte hennes kind varsamt.

”Det är inte dina ord, det är vad de innebär.”

”Vad innebär de?”

”Är jag död?”

”Nej. Känner ni er död?”

”Vet inte, jag har aldrig varit död. Det går liksom inte att jämföra eller veta hur det ska kännas då.” Han log och nickade.

”Jag har varit död.” Lilith började skratta och la sig bakåt på filten. På vägen ner spillde hon ut champagnen men brydde sig inte. Hon kunde troligen önska sig nytt när det tog slut ändå

”Jag borde fått en blå klänning med vitt förkläde.”

”Det var inte jag som valde kläder, det var ni själv. Hade ni hellre velat ha en blå klänning med vitt förkläde?” Hon skakade på huvudet och satte sig upp igen.

”Nej, egentligen inte men det passar bättre att vara klädd som Alice i den här drömmen för det här börjar slå underlandet på många sätt. Kommer det schackpjäser som talar snart också?”

”Det var väl spelkort som talade i den sagan, men nej, det tror jag inte, men jag kan förstås inte garantera något.” Lilith suckade och tog flaskan för att fylla på sitt glas. Mannen tog åter till orda. ”Det jag ville säga var att jag har levt ensam hela mitt liv. Jag har aldrig stadgat mig. Jag är en ensam själ precis som ni.” Lilith svepte sitt glas och hällde upp ännu ett.

”Du är svenne och tänkte att jag var an easy piece of ass?”

”Jag heter inte Svenne och jag tror inte att ni är en lätt bit rumpa. Jag tänker att jag kan göra er lycklig. Vi kan göra varandra lyckliga. Om vi tillåter det.”

”Tänk om jag inte vill vara lycklig?” Han såg en stund på henne och log.

”Jag är er drömprins, jag är det ni alltid drömt om men när ni sitter hos mig och blir erbjuden ett sagoliv tackar ni nej.” Pulsen gick upp hos Lilith och hon backade bort från honom. Det blixtrade till framför ögonen på henne, alla män hon haft flyktiga förhållanden med. Män betydde inget, det var inte män hon ville ha kärlek ifrån. Det var inte de som skulle få henne att växa och känna sig stark. Hon ville inte bli intvingad i ett förhållande hur sagolikt det än utmålades. Han var bara en i raden av ytliga män som skulle ta en bit av hennes själ. Följa sitt hjärta. Odette hade redan pratat med henne om det och nu stod hon inför ännu ett val där en man erbjöd henne en quick fix. Ett frasande ljud fick henne att vända sig om och hon mötte Odettes blick. Hon slog sig ned bakom Lilith och log ömt.

Hon tog tag om Liliths huvud och drog det varsamt till sig så att deras näsor snuddade vid varandra. Hon fångade upp Liliths blick med sin blåa djupa. Färgen svallade i irisen och gjorde Lilith snudd på sjösjuk. Medan Odette såg henne djupt in i ögonen talade hon långsamt och tydligt.

”Lilith, jag kan läsa dig som en öppen bok. Jag kan se alla dina önskningar och all din sorg. Du är förtvivlad, du söker lycka och tillfredställelse och kan inte hitta den i den tillvaro du lever i. Du vill bort och vi erbjuder dig den chansen. Ta den eller ångra dig för alltid.” När hon släppte taget var Lilith vimmelkantig och föll baklänges på filten. Allt snurrade omkring henne och världen svartnade.

Lukten som nådde hennes näsa fick henne att inse att filten, bäcken och den goda lunchen var borta. Bredvid henne låg åter Håkan och luktade gammal fis, bakfylla och unket sekret. Hon själv var åter lika besudlad. När hon slängde av sig täcket såg hon att de obekväma platåkängorna inte längre satt på fötterna. Hon var barbent och bar bekväma men ändå mycket fina vita underkläder. När hon luktade på sina armar kände hon att det inte osade gammal ingrodd sex och svett, hon var fortfarande fräsch sedan duschen. Det fanns till och med uns av rosendoft kvar i huden. Tyst studerade hon Håkan och granskade det som varit hennes tillvaro. Varken ilska eller illamående kom över henne, inte ens skam. Hennes skrev kändes inte fuktigt eller besudlat när hon la handen där, det var rent och orört. Hon stod i rummet och såg sig omkring. Mannen hade erbjudit en väg ut ur den här tillvaron. Det liv hon skådat där var en dröm, overklig men ändå en verklighet mer lockande än den riktiga som hon levde i. Även om hon skulle visa sig vara ett monster var det en risk som var värd att ta. Livet tog alltid oberäkneliga vändningar som man inte visste något om och hon kunde lika gärna bli överkörd av en lastbil om någon dag. Hon kanske redan var död.

På stolen hängde en enkel blå klänning med ett vitt förkläde. Hon drog den på sig och satte förklädet om midjan. Efter att ha satt ett stort sidenband i håret speglade hon sig snabbt i Håkans hall och gav upp ett skratt. När hon öppnade hans ytterdörr möttes hon av värdshusets träinredning. Det var dukat till fest och många människor hon aldrig sett tidigare stod och väntade på hennes ankomst. Robert stod i bakgrunden bredvid Liliths avlidna väninna med make. På andra sidan om Robert stod mannen hon trott sig älskat, han som försvunnit ur hennes liv. Han hade Alvhilda vid sin sida, Lilith hade aldrig träffat henne men fulländningen i kvinnan fick henne att förstå att det måste vara så. Hon kände ingen svartsjuka, det var så självklart att de hörde ihop när hon såg dem. Hon hade aldrig älskat honom på riktigt, det var bara önskan om att få älska som blivit uppfylld. Framför alla stod Odette med sina armar utsträcka i en välkomnande gest. Lilith kände att hon var välkommen här, hon kände att detta var hennes chans att faktiskt få komma hem, dit hon längtat genom alla år. Det var inte viktigt var det var, det var känslan hon ville uppnå och hon uppnådde den här, hos Odette. Vad som hände med Robert fick tiden visa, kanske när Lilith läkt kunde det finnas plats för honom i hennes liv. När hon stängde dörren visste hon inte om hon lämnade sin kropp kvar i den gamla världen eller inte och hon brydde sig inte heller.

Den var inte viktig längre.