. . . .Ragnvald

Av alla otacksamma varelser jag härskat över var hon av den värsta sorten. Hon om någon hade fått mer än vad hon förtjänade av min tid och mina gåvor. Hon var min första skapelse och den närmsta av likar. Vi hade varit som ett, skapad ur samma källa och hon vände mig ryggen.

Mörkret blev påträngande. Energiernas skimmer hade försvunnit och explosionens ljus hade förblindat mig. Prickar vandrade över mitt synfält och kylan plågade mig. Kyla. Det var något jag aldrig tidigare lidit av, aldrig tidigare känt. Jag hade sett människor gå under av den medan jag suttit och väntat in det sista andetaget och fångat deras energier på väg ut. Jag själv hade aldrig behövt lida av den utan hade kunnat sitta lugnt och hållit den döende vid gott mod för att energierna inte skulle smaka för beskt. Jag hade hållit otaliga människor vid handen och lyssnat på deras sista patetiska tankar. Hur de ångrat triviala saker. Saker som aldrig skulle gjort någon skillnad för världen eller för någon fortfarande levande person. Även om jag bara suttit tyst och låtit dem se mitt anlete i den ensamma sista stunden hade det varit tröst nog för att deras själar skulle ge mig sötma. Nu stod jag ensam på ängen, omringad av skogen som bara var mörk och inte gav mig något. En klaustrofobisk känsla kom över mig när min uppenbarelse snärjdes åt och fjättrade mig till en solid varelse. Kroppens tyngd fick mig att falla till marken där jag blev liggande, utmattad och ofullständig.

Jag trycktes mot myllan, sögs till den svaga, döda energin. Min kropp var för svag för att orka resa sig.

Kropp.

Detta frånstötande ord. Detta avskyvärda och undermåliga sätt att leva. Kroppar var för svaga, jordbundna och primitiva varelser.

Undermåligt.

Om hon bara förstått bättre än att lämna mig där och då. Lämna mig ensam.

Ensam igen.

Jag förstod inte varför.