”Har du också lämnat en käresta där hemma?” Jag vände mig om
och mötte en orolig men vänlig blick. En ung pojke, han kunde inte vara mer än
sexton år. Hans uppenbarelse var osäker, kutad rygg och låga axlar. Han
blickade upp på mig som om han hoppades på mitt beskydd.
”Nej” Jag såg ut över vattnet igen och försökte ta mina tankar
tillbaka till Alvhilda.
”Du ser sorgsen ut. Jag förväntade mig därför att även du
lämnat någon du kommer sakna där hemma.” Jag vände mig mot honom och såg rakt
in i hans själ.
”Frågan är inte vem du kommer sakna för det kommer vara över
tidigare än du hoppas. Frågan är vem som kommer sakna dig för det kan vara mer
ihållande.” Han svalde och flackade med blicken. Jag hade matat den skräck han
bar inom sig som nu trängde fram ur hans kropp med tårar i ögonen.
”Du tror inte vi kommer levande hem igen?”
”Tror du?” Han vacklade till av min fråga och jag kände hans
illamående. ”Nej, jag trodde inte det.” Min blick svepte ut över vattnet igen
och jag kände att han ändå stod kvar vid min sida.
”Hon heter Josaline.” Jag vände blicken åter åt hans håll
där han stod och grät som det barn han var. ”Vi äktade innan jag åkte. Vi
älskade varandra och äktade varandra innan jag skulle ryckas ifrån henne.”
”På vilket sätt kommer det hjälpa henne att vara din änka?”
Han sjönk ihop på durken och såg ner på sina fötter. ”På det sättet har du
garanterat hennes solitud genom livet. Berövat henne chansen att hitta en man
som kan bli kvar vid hennes sida.” Jag lämnade den unga pojken till sitt öde.
Han satt kvar med den hopplöshet jag givit honom, virad om sig som en tung
filt.
Okej. Kalla mig dum. Men hon kan väl för fasiken gifta om sig om han dör?
SvaraRaderaSen tycker jag att Ragge kanske var lite stygg där... ;)
Klart hon kan, men hur tröstar det honom :D
RaderaRagge? hm, han kallades faktiskt för det i första skedet, men det var bara precis i vaggan har inte kallat honom för det sedan dess. Han är inte stygg egentligen, han försöker bara förstå hur den unga pojken tänkte - tror jag.