Till synes händelsefattigt

Visst har det fallit bort några blogginlägg på sistone. De forskande inläggen på måndagarna har fallit bort, de där jag beskrivit skillnader och ursprung i fråga om olika sägner och folktro. Söndagarna har också varit tomma då jag inte gett någon form av uppdatering i mitt skrivande. Man kan förstås tro att jag inte skrivit något då men riktigt så illa är det inte men allt för nära sanningen ändå.

Eftersom jag varit på semester har jag inte fått chanserna att sitta vid datorn och skriva som förr. Jag har istället umgåtts med barnen och maken, varit på resande fot, bott trångt och haft fullt upp hela dagarna. Några tio sidor så där har jag ändå ökat på texten med men framförallt har jag varit på inspirerande utflykter.

Bland annat har jag fått lära mig en hel del om sextonhundratalshus.

Vad ska nu det vara bra för, undrar kanske ni.
Jo, det är ju så att allt inte utspelar sig i nutid utan en del utspelar sig på sextonhundratalet. En del på sjuttonhundratalet och en del på artonhundratalet. När jag skrivit om detta har jag haft svårt att ta fram hur folk bodde. Artonhundratalet har inte varit några problem men sextonhundratalet var svårare att få fram information om. Jag utgick därför ifrån hur man bodde på artonhundratalet, varit lite luddig i mina beskrivningar om just husets utseende och detaljer kring boendet.

Nu har jag dock varit inne i flera sextonhundratalshus och fått beskrivning av guider som kan hjälpa mig att bli mer detaljerad i boken om Ragnvald.

 Detta var det sextonhundratalshus jag var inne i först. Det ligger i Äskhults by, på västkusten, strax utanför Kungsbacka. Det är mycket annorlunda jämfört med det artonhundratalstorp jag hade i huvudet när jag skrev. Här kan man se att det är ganska stort, i tre etapper. Två högre byggnader på var sida och en lägre i mitten. De högre sidorna var tvåvåningsbyggnader med stege, respektive trappa.

 När jag talade med guiden fick jag veta att det flesta husen under sextonhundratalet endast hade mittenbyggnaden. Stora familjer bodde inträngda i dessa. Om man hade utbyggnaden var det oftast den till höger, där själva ingången var, då man ofta hade djuren boende i den delen med höloft på övervåningen. Den där skorstenen förresten, rena sjuttonhundratalspåhittet.

 Här kan man se den hall eller korridor som ligger mellan den lägre byggnaden och tvåvåningsbyggnaden. Den måste vara väldigt kall på vintern, helt ouppvärmt, tunna väggar och stengolv. Här var dörrarna mitt emot varandra, den till djuren och den till boningsdelen för familjen.

 Här är en riktigt mysig eldstad tycker jag. När jag var inne i detta lilla kök, som alltså var hela det rum som familjen bodde i tillsammans, kände jag att den där spisen var underbar. Den kan man verkligen skriva om, beskriva och känna med. This is the heart. Men som jag tidigare sa om skorstenen, ett sjuttonhundratalspåhitt. Det ljusinsläpp som här kommer av ett takfönster var egentligen det rökutsläpp som de hade till den öppna eldstad som var placerad ungefär där matbordet stod. Jag får aldrig allt man vill ha här i livet, bara att stryka den vackra vita spisen, om han inte ska vara riktigt banbrytande förstås.

 Här sov man. I detta kök var det utplacerade två dubbelsängar.

 Detta hus är hittat i Danmarks Frilandsmuseum. Likheten är slående, men då kommer de även från samma del av Sverige under samma tid. Även här är det två högre byggnader på var sida, men här är de gräsbeklädda precis som det lägre huset. Något som dock var förtydligat vid den här visningen var dock att de satt en skylt där byggår 1600 stod med och utbyggnadsårhundrade 1700.

 Likheten mellan spisarna är slående. Det är samma spisar, uppenbart att de uppgraderade köket ungefär samtidigt i de här husen. Jag räknar förstås in spisen i utbyggnationsårhundradet som stod angivet på skylten.

 Även här har vi passagen mellan boningshus och där djuren bodde. Skillnad här är att det är trägolv vilket jag tror gör det varmare om fötterna och här har de även placerat trappan. En likadan trappa var placerad i rummet innanför köket i det tidigare huset.

 Även denna lilla kvarn hade de med i Danmark, från samma plats som resterande hus. Mycket charmig som jag tror kommer få plats i boken.

Nog kan man tycka att jag låter lite stel när jag bara beskriver när saker blev byggda men jag kan utan tvivel erkänna att jag inte bara fick "byggnadstips" jag befann mig hemma hos Alvhilda och Ragnvald, jag såg dem och jag levde deras värld en liten stund. Det var mycket inspirerande och många scener utspelades framför mig. Det skälvde lite i själen bara av att befinna mig i husen. Det är så jag vill göra min research, hands on.

Snart kommer mer inspiration från min semester där vampyrer och borgar fått befinna sig i rampljuset.

Naturandar

Målning av Gilbert Williams

Det som betecknar naturandar är att de är väsen som står i förbindelse till en viss plats i naturen. De förekommer framförallt i mytologier och gamla traditioner, men även i många utvecklade religioner såsom hinduism och tantrism. De förekommer som undergrupp inom andetron men är samma sak som de dödas andar och husandar. De skall inte heller förväxlas med spöken eller gengångare. Även om de beskrivs som människolika i sitt beteende visar de sig ogärna för människor.

Man kan hitta naturandarna i flera olika religioner, sägner, folksagor, myter samt esoteriska sammanhang. Det finns en föreställning om att naturandarna försvarar naturen och i många historier blir människor, som varit goda mot naturen, hjälpta av dessa väsen. Det finns även historier om motsatsen, när människor som hotar naturen blir oskadliggjorda. Det finns många historier om kärlek mellan människa och naturandar, såsom nymfer eller älvor. Dessa slutar oftast olyckligt då historierna står för den ouppnåeliga kärleken och om den omöjliga partnern. Många naturväsen vill ingå förbund med människorna för att komma i besittning av en själ då det sägs att de inte själva har någon själ. Naturandar ses inte som andliga väsen utan verkar vara bundna till en fast och kroppslig existens vilket är skillnaden mellan naturandar och spöken, vars gestalt inte uppvisar någon fast struktur alls. Det innebär dock inte att naturandarna inte kan skifta sin yttre gestalt då de allt som oftast har magiska krafter.

I västvärlden visar sig intresset för naturandar framförallt som underhållning i form av spännande berättelser, men ännu i dag finns det människor som gör anspråk på att kunna iaktta och kommunicera med naturandar. Tron på naturandar är över lag mer levande i de nordiska länderna än i, bland annat, Mellaneuropa. På Island har man fortfarande en så pass levande syn på naturväsen att man inom samhället har plats för så kallade älvombud. Dessa är andekunniga människor som kommunicerar med naturandarna innan man sätter igång med byggnadsprojekt. Detta efter erfarenhet av maskiner som slutat fungera samt olyckor som man förknippat med naturandars verk. Det är därför man kan se många annorlunda vägdragningar då man undvikit att dra vägarna genom ställen som anses vara bebodda av naturandar.

Den tibetanska buddhismen har blivit påverkad av den urreligion som fanns tidigare då naturandar spelade en stor roll. Vissa av de ritualer som man använde för att blidka naturandarna finns fortfarande kvar i dagens religionsutövande. När buddhismen först spreds i Tibet betvingades de tibetanska naturandarna för att spridningen skulle kunna ske och dessa fick svära en ed. Som tack fick de naturandarna en roll som beskyddare av Buddhas läror – Dharmapala.

Esoterismen som är ett svårdefinierat begrepp, syftar oftast på heliga läror och dolda kunskaper knutna till hemliga sällskap, har i mångt och mycket på sistone inriktat sig på tron att naturandar har en reell existens. Den har mytologin som utgångspunkt men blandar allt som oftast upp det med inslag av fantasy. Antroposofi är en andlig filosofi som vill hävda att det finns en andlig värld som är objektiv, intellektuell och kultiverad. I antroposofin integrerar man den gamla folktrons föreställningar om naturandar. Inom denna genre försöker man återupprätta kontakten och samarbetet med hjälp av särskilt begåvade människor. Olika intervjuer med naturandar har blivit publicerade genom åren och dessa presenteras som distinkta varelser med eget namn.

Många har försökt att systematiskt indela naturandarna men har misslyckats på grund av den mångfald som existerar. Olika föreställningar om dessa varelser är knutna till lokala traditioner och den lokala utvecklingsprocessen vilket gör att det är näst intill omöjligt med en enheltlig syn. Genom diverse fantasyvärldar ökar ständigt dessa väsens existens då de är så nära de redan existerande och går att förknippa med dem.

Om man gör en indelning efter elementen så kommer ”Moder Jord” in som den högsta av gudarna. Hon kallas för Gaia, som är en slags modersgudinna. Hon omfattar hela naturen men tron på henne utesluter inte tron på flera mindre väsen så som kristendomens tro på den helige fadern gör. Under henne kommer olika typer av elementandar.

Naturandarna är indelade efter de fyra elementen och anknyter till den klassiska elementläran. De kan även hänvisas till elementandar eller elementväsen och indelas i följande grupper:

Jordandar – gnomer, bergsandar, troll, irrbloss, alver, fauner och dryader.

Vattenandar – Undiner, Näcken, nixor, sjöjungfrur, havs- och flodnymfer, nereider och najader.

Luftandar – sylfer, ljusalver, stormandar och devor.

Eldandar – salamandrar hör ihop med drakar och lindormar

Källa: Wikipedia

Älvor

Målning av Nils Blommér

Ser ni dimhöljda fält eller dis över mossiga marker sägs det att det är älvorna som dansar. Detta är dock endast en romantisering av älvorna då man förr ansåg sig höra älvorna i fågelsången. Deras danser såg man ofta spår av genom ringar, antingen genom gläsväxta ringar eller svapringar. Om man gjorde ifrån sig i dessa ringar ledde till direkt insjuknande.

Älvor har tidigare setts som farliga och som de som gör människor sjuka. Man kunde få sjukdomar blåsta på sig vilket endast kunde botas genom motblåsande, till exempel av en blåsbälg. Annars kunde man offra guld eller fett i älvkvarnarna (skålgropar, enkla hällristningar från forntiden) till älvorna för att blidka älvorna och kurera den insjukna.

Man kunde bli dömd för umgänge med älvor då det var förbjudet att ha sexuella relationer med de övernaturliga. En kvinna blev bland annat dömd, 1656 för att ha fött sju barn åt älvkungen. Han ska ha hämtat barnen samtidigt som hon fått dem vilket ska ha bevittnats av andra. Hon ska ha mött honom på Grönekulla där dans och sång ska ha förekommit. Vittnesmål om umgänge med älvor sträcker sig långt in på 1700-talet då människor berättat för präster om att de blivit ledda in i älvornas värld.

Älvorna är besläktade med de Alver som förekommer i nordisk mytologi. Hur de är besläktade är dock oklart. Det finns även kopplingar mellan de germanska mytologierna då de alla innehar feminina alfer som kopplas ihop med sjukdomar. Det finns även kopplingar till de keltiska kulturerna, till exempel iriska Sídhe.

I den danska folktron kallas de för elverfolk ellerellefolk och är solitärväsen som visar sig som elvepiger men många av de attribut som skogsrået i de södra delarna av Sverige. De danska älvorna föredrar att bo i högar vilket H.C. Andersen skildrat i sagan Elverhøi. De feer som förekommer i anglosaxiska sagorna, till exempel Tingeling, har översats med ordet älva, men det finns ingen historisk koppling.

Fe förekommer framförallt i romanska folksagor och är ett övernaturligt kvinnligt väsen. De har importerats till Storbritannien där de främst förekommer i folksagor. De är oftast bosatta i en annan värld, ett faerie eller faerieland som framförallt är går att härleda till Síd eller Sídhe från den keltiska mytologin. I Brittisk folktro har de identifierats med bland annat alverna eftersom begreppet Fairy användes på samma sätt som svenskans väsen. Ordet Fairy är från början en förkortning på uttryckte ”the fair folk” där Fair har samma ursprung som svenskans fager. På svenska översätts dock oftast ordet fairy till älva även om det inte finns någon historisk koppling mellan älvor och feer. Det har att göra med en sammanblandning mellan älvor och alver och den redan nämnda sammanblandningen mellan alver och feer.

Information hämtad från Wikipedia

Lite naturväsen bra för miljön

Bild lånad från Naturskyddsföreningen

Vad är det som står emellan människan och hennes strävan efter makt och profit. Förr var även de större makthavarna försiktiga med att trampa trollen och älvorna på tårna, men idag har dessa väsens makt blivit tandlöst eftersom vetenskapen pekat på deras obefintlighet. Även om ett litet troll inte sitter och är redo att bita företagscheferna i rumpan så gör miljön det men med ett större besked än en liten hårig varelse i skogen. Miljön biter inte bara chefen i rumpan, den biter chefens hela familj, barn och barnbarn i halsen. Miljön är inte lika konkret som en varelse vars makt skall vara övernaturlig, den är mer diffus men övergripande.

Människor av i dag skrattar hånfullt åt människor som fortfarande vill tro på dessa naturväsen och man är tydlig med att förklara för barnen att det bara är sagor och skrock men om man tänker på vilken räddning dessa varit under århundraden skulle jag önska att vi kunde få tillbaka lite tro på rejäla naturgudar igen. Varför bara en tro förresten, varför inte en verklig arme av skogsalver som jagade bort skogsröjarna nere i Amazonas, och genom sin makt krossade de bulldozrar som hotar hela världens lunga att kollapsa. Tänk om lite förgrymmade havsnymfer kunde stiga upp ur vattnet och visa med sin vrede att de tröttnat på oljeutsläpp och surt vatten. Tänk skönheten i att naturväsen tog tag i saken och visade makthavarna att de är maktlösa mot naturen och att de inte kan mästra den som de vill.

Tänk om världen skulle strejka på ett konkret sätt, på det sätt våra förfäder en gång trott att de kunde. Då kanske vi människor tar ett kliv tillbaka och inser vårt misstag, kanske inte på det förödande sätt som vi kommer göra om hundra år i den takt vi skövlar i dag, utan av respekt för naturgudarnas vrede. Då kanske vi och vår jord överlever längre.

En sida som tar upp just detta är Ottosson och Ottosson där de tar upp och presenterar de utrotningshotade naturväsena en efter en.
Jag kan inte säga det bättre än vad de gör så jag citerar här en bit ur texten som sammanfattar mycket av det jag försöker säga här:

Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?

Demoner

Bild lånad från Tomegeland

Ordet Demon inom den judisk-kristna tron kommer från ordet daimon i den grekiska mytologin. Där var betydelsen en gud eller andeväsen som visar sin kraft i naturen så som nymfer, satyrer, Pan, Muserna och kentaurer.

Det finns vitt skilda uppfattningar om nymfernas väsen.

En del källor hävdar att de, likt gudarna, är odödliga och så gott som genomgående glada och vänliga varelser, till nöje för både gudar och människor. Andra säger att de mest är elaka mot människorna och liksom dessa även har en begränsad livstid.

De framställs dock alltid som unga och vackra. De kan göra sig synliga eller osynliga efter behag och de livnär sig, liksom gudarna, på ambrosia.

Ambrosia är enligt den grekiska mytologin en Nektar som skänkte dem odödlighet. Det finns dock en senare beskrivning av att Ambrosia var mat och Nektar dryck, alltså inte samma sak.

Under Platons tid blev Daimon tilldelad rollen av skyddsande för människorna. Eller som Demon då den var en vandrande ande som tog över människor och var människans själ. Det talades även om att Daimon/demon inte var en andevarelse utan var människans, i dag kallad, överjag, alltså människans förnuft.

Det är en intressant kontrast till vad Demon blivit inom den judisk-kristna tron då de ser Demoner som fallna änglar som Belzebub tagit med sig i syndafallet. I bibeln beskrivs det som osynliga precis som Gud och att deras makter påverkar människan. Så som Gud skickar ut änglarna som sina sändebud skickar Satan ut sina sändebud – Demonerna.

Källor: Wikipedia och Werbeka

Nymfer

 Bild lånad från wikipedia

Nymfer tillhör den grekiska mytologin och de beskrivs som ett kvinnligt naturväsen som åtrås i största allmänhet av de manliga satyrerna. De är ibland knutna till särskilda platser eller landsformationer så som berg, lundar, källor, floder eller dalar. De ses som personifierade aktiviteter i naturen och ses som en vuxen sensuell kvinna.

Vattenfolket beskrivs av Paracelsus som nymfer, de påminner om människor och där finns både kvinnor och män. Om en man av människosläkte skulle gifta sig med en nymf måste han hålla henne från vattnet eftersom det kommer dra henne tillbaka igen om hon kommer för nära. Det finns dock ingen fara om de vistas i hans omgivning. Vattenkvinnor har ofta bosatt sig i gånger under sjöar för att locka ner män i de underjordiska gångarna. Sirener ingår också i vattenkvinnor som inte lever i vattnet utan ovanpå och påminner om en sjöjungfru.
Dryader är också en form av nymf, en trädnymf.  I den grekiska mytologin och i hinduismen talas det om  skogsnymfer som lever i eller i närheten av träd. Ordet dryad kommer av grekiskans dryas vilket härleds ur drys "ek", "träd". Dryader föds bundna till ett specifikt träd och deras liv är sammankopplat med just det trädet. Det innebär att om trädet dör dör även dryaden. De beskrivs som vackra kvinnor som är klädda i grönt eller brunt och med blommor, löv och växter i håret, beroende på vilken skog hon gestaltar.
Dendroider är män som liknar träd, huden är ofta barklikande. Håret är ofta av skägglav.

Oreaderna är en grupp nymfer som förknippas med berg och grottor. De förknippas även med gamla skogar som växte kring bergen. Oreaderna var mer självstädningar än dryaderna men många dryader kallas för oreader då de två nymferna är svåra att särskilja.

Nereiderna är havsnymfer som fått sitt namn från sin fader Nerus. Deras moder var ocianen Doris och Nereiderna förknippades framförallt med Medelhavet. Det ansågs finnas femtio Nereider och de var associerade med någon av havets olika aspekter och utgjorde havsguden Poseidons hov. De var hjälpsamma mot sjömän som hamnat i nöd och framställs som vågor i den hellenistiska konsten. De var dock inte nödvändigtvis fridfulla och passiva varelser utan kunde vara hämndlystna när de blev förargade.

Källa: Wikipedia

Folktro

Bild: vet ej ursrunget

I Sverige finns en lång tradition av folktro. Så sent som på 1900-talet var det vanligt att barn och även vuxna trodde att olika väsen fanns på riktigt och kunde påverka vardagen. Därute i gränslandet mellan fiktion och verklighet dansade älvor som dimma över de fuktiga strandängarna. Troll stal nyfödda människobarn och lade dit sina egna, eller lockade in vilsegångna i sina boningar i bergen. I skymningen rörde sig irrande ljus bland träden, burna av osynliga lyktgubbar. Vättar och vittra levde under stenarna eller i gamla träd och nåde den som förstörde deras hem. Och det förföriska skogsrået var mången sexuellt utsvulten skogshuggares våta, skräckblandade kvinnodröm.


I det förindustriella samhället levde man i naturen och av naturen. Tillvaron var till stor del utanför ens egen kontroll. Ömsom var naturen god och givmild, ömsom grym och krävande. I en sådan tillvaro var det frestande, för att inte säga naturligt, att skapa en bild av det okontrollerbara. Naturens väsen tog form. De spred rädsla, men också en viss trygghet. De gav det okända och okontrollerbara ett ansikte.
Sedan dess har stora biotopförändringar skett, på flera plan. Runtomkring oss har Näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll. 


Doktoranden i historia, Mikael Häll, studerar kontakterna med erotiska övernaturliga väsen. Som källor har han rättsfall, gamla ballader och religiösa skrifter.
Han säger att många av dessa säger en hel del om deras föreställningar och moraliska värderingar.  Samtidigt är det även intressant att jämföra med vår tids uppfattningar om normalt och onormalt, påpekar han.
Det är tiden 1500–1800 han riktar in sig på, framför allt 1600-talet och det tidiga 1700-talet, då oron för dessa förbjudna förbindelser verkar ha varit extra stark.
”Skapelsen inhyser uthi monga skogar ock bäckar diur tusenfalt nogh, men ingen kan dem fånga eller gripa, uthan de som aff diefvulen haffua friskott eller medh skogsråå boola” skriver prästen Erik Johan Prytz år 1632. Han menar alltså att det krävdes trolldom eller sex med skogsrå, strömkarl eller havsfru för att få god fiske- och jaktlycka.
Kyrkan såg på 1600-talet dessa naturväsen som demoner, och det var i både kyrkans och statens intresse att stävja samröret med dem.

Mikael förklarar att all utomäktenskaplig sex var ett hot och samröre med övernaturliga väsen sågs även som onaturligt. I två domböcker har han hittat ett 20-tal fall där människor dragits inför rätta för sitt umgänge med naturväsen. Merparten gäller män, kanske för att både skogen och havet, där ett naturväsen kunde hjälpa sin sexpartner till framgång, var främst manliga revir. De inblandade männen var ofta avvikare redan från början. Någon hade avvikit från armén, en annan var anklagad för tjuvskytte och rån, en tredje hade rymt från sin husbonde efter ett gräl.
Om männen verkligen trott sig se några övernaturliga väsen går förstås inte att säga, men de förekom i bondesamhällets folktro ända in på 1900-talet.
Detta handlade troligen om medvetna påhitt från en anklagad som ville skylla ifrån sig eller från någon som ville sätta dit honom. I vissa fall verkar det som om den inblandade är övertygad om att de verkligen upplevt det som berättas, troligen har det varit via vision eller drömmar men de fragment Mikael haft har inte kunnat ge några säkra svar. Även om många dödsdommar avkunnades för samlag med naturväsen verkställdes bara ett. Annars blev det oftast fängelse och religiös rådgivning i kontrast till trolldomsrocesserna under sextonhundratalet. Då var det dock oftast kvinnor som stod till svars.

Detta för att kvinnor oftast sågs mer benägna att begå synd samt att häxor skall ha slutit avtal med djävulen på egen initiativ medan männen sågs förledda av naturväsendena.

Information hämtad: Ottosson, UR och LU

En förslagen förförare med stor makt över kvinnor

Bild lånad från Wikipedia

Konstnär Ernst Josephson

Näcken är ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar,tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd från gammal nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid, främst ifrån sägner och folkvisor från Norge och Sverige. Näcken är en förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. Han lever i strömmande vatten och är oftast gråklädd med röd luva. Ibland endast iklädd fiol.

Näcken är kopplad till flera olika traditioner, särskilt med ursprung i germanska litteraturen och förekommer i en mängd olika lokala varianter, under olika namn, i hela Nordeuropa. Föreställningen och historierna om Näcken är besläktade med andra vattenlevande övernaturliga väsen och mytologiska element. I Norge och Sverige beskrivs han ofta som den fiolspelande Näcken eller kvarngubben, vilka båda är yngre än de ursprungliga förställningarna om Näcken. Näcken lånar ibland även drag av mer klassiska väsen som vattenféer exempelvis i tysk och mellaneuropeiska sägner, från Lindormen, Draugen, Bäckahästen eller Havsmannen.

Därför kan man aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg. De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättade att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågade gå tre torsdagskvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset fick den tredje dagen se Näcken dyka upp. Då gällde det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispade spelmannens hand och tog tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelade sedan hela natten och på morgonen var spelmannen fullärd. Som betalning ville han ha en svart get och den musik man fick lära sig var djävulens polska som förtrollade åhörarna. För att bryta förtrollningen behövde man skära av strängarna på fiolen.

Det finns dock faror med att lära sig spela av Näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.

Källor Morion, Linköings museum, Ottossons och Ottosson  samt Wikipedia.

Sagt om Näcken:

Lånat från Ödeshög

Sjunget om Näcken

Balladen Om Lilla Elsa

Det var en liten flicka som en dag i sköna maj,
Skulle gå och hämta vatten men hon var lite skrajj.
Hade hört dom vuxna tala om en som bodde nere i ån,
Hon ville inte gå men hon vågade inte säga ifrån.
När hon kom fram till ån hörde hon den vackraste musik,
Hon ställde sig att lyssna ingen ton var den andra lik.
Måste bara smyga fram och se, vem musikanten var.
Den männska som hanterar felan så måste va underbar.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Där nere vid vattnet satt en pojke ung och grann,
Han sa kom hit lilla flicka så vi får hälsa på varann.
En våt arm kring en liten hals sen båda två försvann,
Och den lilla flickan man sedan aldrig fann.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mer att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.

-Strebers

Strömkarlen

Att de vågar dansa
På en grav som Stora Sten
Fast krafterna finns på platsen
Har de glömt deras ben

Där sitter nu en spelman
Som de inte sett förut
Han spelar en märklig polska
Den vill inte ta slut 

Spelar han för älvorna
De har han lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Dansen går mot älven
Han står kvar i månens sken
I sorg ser han ut mot forsen
Där han vaktar sin sten

Nu har han spelat bort dem
Han är vacker där han står
Så ensam kan ingen vara
Än han som ingenting får

Spelar han för mänskorna
Så går de rakt i strömmen
Ögonen får vattnets färg
När melodin har drömmens

Ser du var de dansar
Nu när forsen tagit sitt
Hans hjärta är tungt av sorgen
För han ville ha ditt

Så går han ner mot bruset
Han kan aldrig komma fri
Där hör han hur forsen spelar
På en sorgsen melodi

Han spelar för sin längtans skull
Det han hann lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Nordman

Sagt om Skogsrået

Bild lånad från Ung fakta

Skogsrået är ett skogsväsen som vid första anblicken kan likna en osedvanligt vacker och förförisk kvinna. Hennes hemvist är skogen och kännetecken för henne är bland annat ihålig rygg, ibland svansförsedd. Lätet är ett karakteristiskt skratt, som påminner om spillkråkans rop.

Sägnerna om Skogsrået varierar något från plats till plats i Skandinavien. Men detta är nog den vanligaste beskrivningen.

Långt inne i de Svenska skogarna lever skogsrået. Den vackraste av kvinnor. Hon har många namn; Huldra, Skogsfru, men det vanligaste är nog Skogsrå. Som hennes namn antyder är det hon som "råder" över skogen och de vilda djuren är hennes boskap.

Skogsrået hjälper dem som behandlar henne väl. För en jägare gäller det att alltid hålla sig väl med rået för att få god jaktlycka. Han kan till exempel låta henne smaka ur matsäcken. Då kan han få hennes tillåtelse att skjuta hennes boskap. Ja, då kunde hon till och med leda bytet i hans väg!

Det berättats om jägare och kolare som som förlorat sin själ till djävulen när stött på henne och lurats till älskog eller lockats vilse i skogen. Skogsrået kan förvränga synen på folk och ändra skepnad från den mest undersköna kvinna till den mest vedervärdiga varelse. Tittar man närmare kan man se att hon har svans och att hennes rygg är en rutten trädstam. Skogsrået skäms faktiskt över sin svans - genom att gripa tag i den och hålla henne ifrån sig kan man rädda både kropp och själ! Men det är naturligtvis mycket farligt, ett skogsrå är mycket hämndgirigt och kommer alldeles säkert tillbaka när man sover. 

Mycket har sagts om våra skogsväsen, kanske mer förr än idag. Här är två historier.

”En man i Brännkärret var god vän med skogsfrun, det påstod folk bestämt, för han hade en alldeles förskräcklig tur med bössan. Han kunde skjuta hela säckar med tjädrar. Men så skulle han gifta sig med en människoflicka, så han fick lysa för sig och fästmön i kyrkan. När det var lyst för tredje gången föll han ner och dog på fläcken. Skogsfrun var avundsjuk på den andra flickan.”
 

Material hämtat från Morion, Ottosson och hembygdsbok

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Niklasdalen,
han såg henne själv en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som av nattviol.

Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.

Och Vickbomspojken från Niklasdalen
blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sant.

                                                               - Gustav Fröding