Saxat ur Alvhilda

"Jag gick efter honom. Jag kände stålet i fickan. Stålet jag själv lagt dit innan jag gått från skolan. Stålet som legat framme i träslöjdssalen. Han hann inte höra ett ljud, han hann inte se eller ana något, innan det vassa stålet, mjukt sjönk in i hans hals och ut på andra sidan. Han föll vid mina fötter och hans ögon stirrade på mig medan han gurglande försökte få fram sina ord. Jag knäböjde vid hans sida där han förgäves kämpade för sitt liv.

'På det här sättet kan jag försäkra mig om att du aldrig lägger en hand på Alvhilda igen.' Rösten som kom ur mig var kall. Kall, lugn och återhållsam, som om det jag just gjort vore det mest normala i världen. Jag var inte upprymd, inte arg, jag var metodisk och saklig. Jag satt där och studerade hur hans livsandar lämnade kroppen. Oberörd. Jag såg hans vilda blick där hans hysteri skrek genom ögonen. Han kvävdes, drunknade långsamt i sitt eget blod. Hans död var en välsignelse för honom."