Bild lånad från Tomegeland
Ordet Demon inom den judisk-kristna tron kommer från ordet
daimon i den grekiska mytologin. Där var betydelsen en gud eller andeväsen som
visar sin kraft i naturen så som nymfer, satyrer, Pan, Muserna och kentaurer.
Det finns vitt skilda uppfattningar om nymfernas väsen.
En del källor hävdar att de, likt gudarna, är odödliga och
så gott som genomgående glada och vänliga varelser, till nöje för både gudar
och människor. Andra säger att de mest är elaka mot människorna och liksom
dessa även har en begränsad livstid.
De framställs dock alltid som unga och vackra. De kan göra
sig synliga eller osynliga efter behag och de livnär sig, liksom gudarna, på
ambrosia.
Ambrosia är enligt den grekiska mytologin en Nektar som
skänkte dem odödlighet. Det finns dock en senare beskrivning av att Ambrosia
var mat och Nektar dryck, alltså inte samma sak.
Under Platons tid blev Daimon tilldelad rollen av skyddsande
för människorna. Eller som Demon då den var en vandrande ande som tog över
människor och var människans själ. Det talades även om att Daimon/demon inte
var en andevarelse utan var människans, i dag kallad, överjag, alltså
människans förnuft.
Det är en intressant kontrast till vad Demon blivit inom den
judisk-kristna tron då de ser Demoner som fallna änglar som Belzebub tagit med
sig i syndafallet. I bibeln beskrivs det som osynliga precis som Gud och att
deras makter påverkar människan. Så som Gud skickar ut änglarna som sina
sändebud skickar Satan ut sina sändebud – Demonerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar