Saxat ur trilogin

”Har du också lämnat en käresta där hemma?” Jag vände mig om och mötte en orolig men vänlig blick. En ung pojke, han kunde inte vara mer än sexton år. Hans uppenbarelse var osäker, kutad rygg och låga axlar. Han blickade upp på mig som om han hoppades på mitt beskydd.

”Nej” Jag såg ut över vattnet igen och försökte ta mina tankar tillbaka till Alvhilda.

”Du ser sorgsen ut. Jag förväntade mig därför att även du lämnat någon du kommer sakna där hemma.” Jag vände mig mot honom och såg rakt in i hans själ.

”Frågan är inte vem du kommer sakna för det kommer vara över tidigare än du hoppas. Frågan är vem som kommer sakna dig för det kan vara mer ihållande.” Han svalde och flackade med blicken. Jag hade matat den skräck han bar inom sig som nu trängde fram ur hans kropp med tårar i ögonen.

”Du tror inte vi kommer levande hem igen?”

”Tror du?” Han vacklade till av min fråga och jag kände hans illamående. ”Nej, jag trodde inte det.” Min blick svepte ut över vattnet igen och jag kände att han ändå stod kvar vid min sida.

”Hon heter Josaline.” Jag vände blicken åter åt hans håll där han stod och grät som det barn han var. ”Vi äktade innan jag åkte. Vi älskade varandra och äktade varandra innan jag skulle ryckas ifrån henne.”

”På vilket sätt kommer det hjälpa henne att vara din änka?” Han sjönk ihop på durken och såg ner på sina fötter. ”På det sättet har du garanterat hennes solitud genom livet. Berövat henne chansen att hitta en man som kan bli kvar vid hennes sida.” Jag lämnade den unga pojken till sitt öde. Han satt kvar med den hopplöshet jag givit honom, virad om sig som en tung filt.