torsdag 31 maj 2012

Saxat ur Alvhilda

"Solen väckte mig och jag märkte att jag låg ensam i sängen. Hon hade sprungit till skogs igen men kvar vid sängen låg en fela. Jag lyfte den och smekta med handen över dess mjuka smidiga linjer. Jag knäppte med fingrarna över de spända strängarna och lyssnade till det vackra ljudet. Stråken som låg bredvid var skönt böjbar och hela instrumentet doftade mylla. Jag lade fiolen mot axeln och smekte strängarna med stråken. Ett underbart ljud vibrerade i rummet. Ljudet var mig kärt och jag kände hur mitt inre saknat den musik jag producerat innan jag blev förkroppsligad. Jag spelade några sorgsna melodier och kände hur jag var tillbaka vid den brusande bäcken. Tanken lät mig känna fukten mot mitt ansikte och solens glitter som reflekterades i regnbågens alla färger i de sprudlande vattendropparna. Jag saknade fallet, Jag ville dit. Jag var inte skapt för att bo i en liten stuga. Jag tog felan och gick till skogs spelandes. Jag dansade fram, hoppade mellan stigarnas lummiga kanter och tog språng från stenhällar.

Hon satt vid fallet och väntade på mig. Jag kunde se hennes belåtenhet när jag kom virvlande med felan som guidade mina steg.
'Äntligen ser jag att du blivit fri.'
'Fri?'
'Ja. Du var varit så inbunden och sorgsen så länge nu.' Hennes ord värmde mig. Jag insåg att hon hade rätt. Jag hade inte varit närvarande. Jag hade varit sorgsen. Felans toner hade väckt Strömkarlen inom mig igen och jag kände en lust att leva."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar