En förslagen förförare med stor makt över kvinnor

Bild lånad från Wikipedia

Konstnär Ernst Josephson

Näcken är ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar,tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd från gammal nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid, främst ifrån sägner och folkvisor från Norge och Sverige. Näcken är en förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. Han lever i strömmande vatten och är oftast gråklädd med röd luva. Ibland endast iklädd fiol.

Näcken är kopplad till flera olika traditioner, särskilt med ursprung i germanska litteraturen och förekommer i en mängd olika lokala varianter, under olika namn, i hela Nordeuropa. Föreställningen och historierna om Näcken är besläktade med andra vattenlevande övernaturliga väsen och mytologiska element. I Norge och Sverige beskrivs han ofta som den fiolspelande Näcken eller kvarngubben, vilka båda är yngre än de ursprungliga förställningarna om Näcken. Näcken lånar ibland även drag av mer klassiska väsen som vattenféer exempelvis i tysk och mellaneuropeiska sägner, från Lindormen, Draugen, Bäckahästen eller Havsmannen.

Därför kan man aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg. De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättade att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågade gå tre torsdagskvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset fick den tredje dagen se Näcken dyka upp. Då gällde det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispade spelmannens hand och tog tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelade sedan hela natten och på morgonen var spelmannen fullärd. Som betalning ville han ha en svart get och den musik man fick lära sig var djävulens polska som förtrollade åhörarna. För att bryta förtrollningen behövde man skära av strängarna på fiolen.

Det finns dock faror med att lära sig spela av Näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.

Källor Morion, Linköings museum, Ottossons och Ottosson  samt Wikipedia.

Sagt om Näcken:

Lånat från Ödeshög

Sjunget om Näcken

Balladen Om Lilla Elsa

Det var en liten flicka som en dag i sköna maj,
Skulle gå och hämta vatten men hon var lite skrajj.
Hade hört dom vuxna tala om en som bodde nere i ån,
Hon ville inte gå men hon vågade inte säga ifrån.
När hon kom fram till ån hörde hon den vackraste musik,
Hon ställde sig att lyssna ingen ton var den andra lik.
Måste bara smyga fram och se, vem musikanten var.
Den männska som hanterar felan så måste va underbar.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Där nere vid vattnet satt en pojke ung och grann,
Han sa kom hit lilla flicka så vi får hälsa på varann.
En våt arm kring en liten hals sen båda två försvann,
Och den lilla flickan man sedan aldrig fann.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mer att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.

-Strebers

Strömkarlen

Att de vågar dansa
På en grav som Stora Sten
Fast krafterna finns på platsen
Har de glömt deras ben

Där sitter nu en spelman
Som de inte sett förut
Han spelar en märklig polska
Den vill inte ta slut 

Spelar han för älvorna
De har han lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Dansen går mot älven
Han står kvar i månens sken
I sorg ser han ut mot forsen
Där han vaktar sin sten

Nu har han spelat bort dem
Han är vacker där han står
Så ensam kan ingen vara
Än han som ingenting får

Spelar han för mänskorna
Så går de rakt i strömmen
Ögonen får vattnets färg
När melodin har drömmens

Ser du var de dansar
Nu när forsen tagit sitt
Hans hjärta är tungt av sorgen
För han ville ha ditt

Så går han ner mot bruset
Han kan aldrig komma fri
Där hör han hur forsen spelar
På en sorgsen melodi

Han spelar för sin längtans skull
Det han hann lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Nordman