Sagt om Skogsrået

Bild lånad från Ung fakta

Skogsrået är ett skogsväsen som vid första anblicken kan likna en osedvanligt vacker och förförisk kvinna. Hennes hemvist är skogen och kännetecken för henne är bland annat ihålig rygg, ibland svansförsedd. Lätet är ett karakteristiskt skratt, som påminner om spillkråkans rop.

Sägnerna om Skogsrået varierar något från plats till plats i Skandinavien. Men detta är nog den vanligaste beskrivningen.

Långt inne i de Svenska skogarna lever skogsrået. Den vackraste av kvinnor. Hon har många namn; Huldra, Skogsfru, men det vanligaste är nog Skogsrå. Som hennes namn antyder är det hon som "råder" över skogen och de vilda djuren är hennes boskap.

Skogsrået hjälper dem som behandlar henne väl. För en jägare gäller det att alltid hålla sig väl med rået för att få god jaktlycka. Han kan till exempel låta henne smaka ur matsäcken. Då kan han få hennes tillåtelse att skjuta hennes boskap. Ja, då kunde hon till och med leda bytet i hans väg!

Det berättats om jägare och kolare som som förlorat sin själ till djävulen när stött på henne och lurats till älskog eller lockats vilse i skogen. Skogsrået kan förvränga synen på folk och ändra skepnad från den mest undersköna kvinna till den mest vedervärdiga varelse. Tittar man närmare kan man se att hon har svans och att hennes rygg är en rutten trädstam. Skogsrået skäms faktiskt över sin svans - genom att gripa tag i den och hålla henne ifrån sig kan man rädda både kropp och själ! Men det är naturligtvis mycket farligt, ett skogsrå är mycket hämndgirigt och kommer alldeles säkert tillbaka när man sover. 

Mycket har sagts om våra skogsväsen, kanske mer förr än idag. Här är två historier.

”En man i Brännkärret var god vän med skogsfrun, det påstod folk bestämt, för han hade en alldeles förskräcklig tur med bössan. Han kunde skjuta hela säckar med tjädrar. Men så skulle han gifta sig med en människoflicka, så han fick lysa för sig och fästmön i kyrkan. När det var lyst för tredje gången föll han ner och dog på fläcken. Skogsfrun var avundsjuk på den andra flickan.”
 

Material hämtat från Morion, Ottosson och hembygdsbok

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Niklasdalen,
han såg henne själv en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som av nattviol.

Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.

Och Vickbomspojken från Niklasdalen
blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sant.

                                                               - Gustav Fröding