När jag skickade in tappade jag allt vad skrivande hette. Jag ville arbeta på de två nästkommande böckerna var av den ena är ett sammanhållande råmanus och den sista är sporadiskt hopplock med riktningar och viktiga händelser. Jag kunde inte sätta mig med någon av böckerna, jag fick blockering och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag få den sista boken att komma upp i samma nivå som tvåan och sedan göra tvåan till en färdig slutproduktion och sedan göra samma med trean eller skulle jag ta tvåan direkt och göra den färdig innan jag gick på trean. Eftersom jag inte kunde bestämma mig blev det ingenting.
Jag fick då rådet av en vän att skriva något helt annat, ja men vad, jag lever ju bara med Alvhilda nu, det är så svårt att släppa henne då. Då kom en annan vän och tipsade om Mörkersdottirs novelltävlingar. Det var bara några dagar innan sista dagen för vampyrtävlingen och jag valde att släppa allt. Jag skrev om en gammal novell under en kväll och skickade in. Sedan kastade jag mig över demontävlingen också och skickade in ännu en novell. Det var det jag behövde, det släppte. Jag satt och tvekade inför vilken jag skulle ta tills dess att jag kände efter i mitt inre, vem det var som talade mest till mig och det blev Ragnvald, den sista boken. Den får en total makeover och jag skrev åtta timmar igår. När jag väl sätter mig är det svårt att sluta. Jag hoppas det kommer bli mycket mer av den varan resten av veckan. Jag har ju hela kvällarna på mig. Han har ju så mycket att berätta.
”Påminner jag dig om henne?”
”Vem då?”
”Alvhilda?”
”Nej.”
Hon låg och stirrade upp mot himlataket och höll min hand i
sin.
”Hur kommer det sig då att du gav dig till mig så helt och
fullt i går?”
”Därför att du är den du är. Jag må för alltid tillhöra
Alvhilda som en enhet på samma sätt som du tillhör din Stefan men på samma sätt
som du älskar mig älskar jag dig. Två ensamma själar som hittat någon att älska
vid avsaknad av det den rätta.” Hon smekta min kind och vi gav varandra ytterligare
energi med varandras begär medan solen sakta värmde upp jorden.
Efter ett uppfriskande dopp i sjön låg vi åter igen och
soltorkade våra nakna kroppar på gräset, oblyga för världen. Hon hade gått från
att vara en hårt hållen ung mö där hennes kropp till det yttersta skulle gömmas
undan för världen, till att vara en fri kvinna som inte såg sin kropp som annat
vad det var, en kropp. Det fanns ingen att gömma sig för här förutom mig,
djuren och alverna och alverna verkade hon inte bry sig om mer än djuren. Vi
kände hur solens strålar bränna i hyn, värmen låg som en varm film över oss och
ljuset fick oss att se ett starkt rött sken genom våra stängda ögonlock.
”Vad hände sedan?”
”Sedan?”
”Efter att hon lämnat dig ensam med alverna?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar