Ett uppdaterat första kapitel

Jag fick väldigt bra input på det första kapitlet. I mail har tips och förslag strömmat in och jag känner att det varit väldigt utvecklande. Här kommer en uppdaterad version som ni kan få läsa och om ni vill, jämföra med den tidigare som ni hittar här.

En första känsla

Stevens annars så gyllenbruna ögon var svarta. Han blängde på personalen som lugnt och metodiskt startade om metalldetektorn inför ännu ett försök.
”Varför ska vi behöva lida för att ni inte har kontroll över er apparatur?” Det formligen stänkte saliv ur hans mun. Vid ett okontrollerat utfall var det inte långt ifrån att han fick in ett slag på en av väktarna. John ställde sig emellan, la en lugnande hand på hans axel och fångade Stevens vilda blick med sin.
”Jag tror det är dags för oss att gå i förväg och låta de fagra damerna sköta sitt jobb” Han vände sig halvt mot den närmsta kvinnliga vakten, blinkade mot henne och gav henne ett snett leende. Det var tydligt att hon inte ville visa sin svaghet men det var svårt att missa det faktum att hans flirt hade fungerat.
”Nej John” Steven knuffade bryskt undan honom ”jag lämnar inte Allie nu, hon behöver mig. Ser du inte hur orolig hon blir av det här?” Steven såg ut som han skulle gå lös på apparaturen.
”Allie, orolig?” John skrattade uppsluppet ”Pratar du om kvinnan som står borta vid metalldetektorn? Samma kvinna som du lever ihop med och känner bättre än någon.” Han vände sig och gjorde en gest mot mig. Jag svarade hans handlande med en neutral blick. ”Den Allie vet inte vad oro är.”
”Det är nog bäst att du lyssnar på din kompis” Vakten som kom emot dem var lång och något hos mig gav intrycket av att han var en man med kort stubin. Hans kroppsbyggnad skvallrade om att han höll till en hel del på och det fanns spår av sydstadsdialekt i hans uttal, vilket han kämpade för att dölja. Inte för att jag vill säga att sydstatare är mer impulsiva och aggressiva än andra men det talade om att han var långt från sina rötter vilket kan göra en person mer osäker. Jag såg att Steven inte hade samma uppfattning om omgivningen för tillfället. Inte verkade han heller dra sig för att göra utfall auktoriteten omkring sig. John hann ta sig emellan Steven och den närmsta vakten och lyckades avstyra oroigheterna med sina uppsträckta handflator.
”Jag lovar att han skäller mer än han biter. Han är egentligen en helt vanlig och lugn kille men han är nervös inför flygningen, stressad och lite överbeskyddande mot sin flickvän” Han gjorde en käck nickning åt mitt håll.
Flickvän?
Det var inte första gången John refererat till mig som Stevens flickvän, även om han visste gott och väl att så inte var fallet. Inte för att jag skulle ha något emot det, inte rent titelmässigt i alla fall. Praktiskt var en helt annan sak.

Medan John fick med sig Steven bort mot tax free-avdelningen gjorde han ett tecken med handen, som en telefonlur vid örat, för att visa att vi skulle höra av oss när vi var klara. Julie som stått en bit bort kom över till mig.
”Visst har Steven varit överbeskyddande tidigare, men det där var väl lite i överkant?” Hon skrattade till i ett försök att verka nonchalant men jag kunde se i hennes ögon att Steven skrämt upp henne ordentligt. Även om jag personligen inte blev påverkad av känslor hade en vilja att ta ett steg tillbaka kommit över mig vid hans vredesutbrott. Inte för att jag var rädd för honom. Jag kände inte rädsla. Jag kände däremot Steven för bra för att tro att han skulle kunna göra något våldsamt eller skada något, framförallt mig. Men det hade varit något i hans ögon jag inte sett tidigare. Ett mörker.

”Gör jag fel?” Jag och Julie var på väg mot baren John uppgett i telefonen.
”Fel?” Julie rynkade ögonbrynet vilket fick henne att se nästan komisk ut. Om jag hade haft kontakt med mina känslor hade det uttrycket troligtvis framkallat skratt, jag hade sett det göra det hos andra.
”Ja, resan till Sverige? Är det fel tycker du?”
”Det kan inte jag svara på. Det är kanske lite konstigt.”
”Konstigt? På vilket sätt?” Min kropp ryckte reflexmässigt till vid ordet konstigt. Konstigt var samma som ologiskt och ologiskt var i förlängningen samma sak som korkat. Automatiskt tolkade jag hennes uttalande som att hon tyckte mitt handlande var korkat.
”Att du lämnar allt bara för att åka till ett främmande land på grund av nyfikenhet. Eller vad kallade du det, dragning?”
”Ja, men då är det väl konstigare att ni följer med. Jag har i alla fall en oförklarlig dragning, det har inte ni.”
”Jo.”
”Jo?” Nu var det min tur att rynka ögonbrynen i ett försök att se fundersam ut.
”Du är vår dragning. Har vi någonsin kunnat lämna din sida Allie?”
”Nej.”
Vi var framme hos killarna som redan beställt in var sin cider till mig och Julie. Vi höjde våra glas i en skål för oss, vår vänskap och för det hemlighetsfulla landet Sverige.

Julie tittade på sin biljett och jämförde den med min.
”B 38 och du har A 21. Det är ju inte alls i närheten av varandra.” Det hördes att hon försökte vara stabil på rösten men jag visste att hon bävade inför de skilda platserna. Vi tjänade flera hundra på att sitta med spridda platser vilket inte var några problem för mig, men för Julie var det inte lika självklart.
”Tagga ner Julie” John stötte henne i sidan och skålade med hennes lyfta glas. ”Det är ett nattflyg. Vi ska sova. Det är över på ett kick.” Han blinkade åt henne och smackade med ena kinden.
”Lätt för dig att säga. Du ser ju fram emot att sitta hos främlingar. Jag är inte förvånad om du har raggat upp någon och gått med i 10 000 metersklubben innan vi landat.”
”Ja, det är lite svårt att lyckas med det konststycket efter landning” Han skrattade och tog en djup klunk ur glaset.

Väl på plats i planet tittade jag ut genom det minimala flygplatsfönstret. Där ute låg JFK:s flygplats hårda betong bara några meter ifrån mitt fönster. Snart skulle där istället vara moln, massor av hav och luft. Tanken fick hjärtat att slå lite fortare och jag blev smått yr. Jag la handen mot pannan och slöt ögonen. Efter några djupa andetag saktade hjärtat ner till normal rytm och yrseln försvann. Jag hade flera timmars restid framför mig. Om min kropp fortsatte reagera på det här ovanliga sättet skulle jag snart vara helt slut. Därför kämpade jag mentalt med att lugna ner mig. Jag rotade fram min mp3-spelare för att lyssna på lite musik, slappna av och slippa allt sorl. Genomgången av säkerheten var inget som intresserade mig, jag trodde ändå inte på livet efter en flygkrasch. Eftersom vi hade fått lyxen att åka med ett direktflyg hade vi bara nio timmar av stillasittande att se fram emot och min plan var att sova bort hela den biten. Jag spände fast mig, slöt ögonen och la mig till rätta i stolen i hopp om att få slippa alltför mycket trängsel från mina medpassagerare.

Jag kände snart att någon trängde sig ner i utrymmet bredvid mig på planet men jag undvek att titta upp. Jag ville slippa inleda en helt onödig konversation med en främmande människa som jag ändå inte skulle ha något utbyte av. Det enda jag var intresserad av just då var att få flygtiden avklarad så snart som möjligt. Den fick min kropp att reagera på ett främmande och ovanligt sätt. Hjärtats rytm drog till sig min uppmärksamhet vid flera tillfällen genom att rusa. Det kändes som en evighet innan det började kränga i flygplanskroppen och jag förstod i mitt privata mörker att vi var på väg till startbanan. Jag hade redan börjat slumra när jag kände accelerationen i kroppen och känslan av att tryckas ihop mot sätet när planet rusade upp mot skyn. Efter det somnade jag.

Långt senare vaknade jag till. Musiken dunkade fortfarande i öronen, jag hade fått en tryckande smärta av öronsnäckorna och jag var stel i käkarna. Sömndrucket såg jag mig omkring och la märke till att det var nedsläckt i kabinen. Alla verkade sova runtomkring mig. En snabb blick ut genom rutan och jag kunde konstatera att det var natt. Det var först då jag sneglade lite på personen som satt bredvid mig. En man i min egen ålder som såg mycket nordisk ut. Blont hår, breda käkar - och jag kunde slå vad om att han hade blå ögon under de stängda ögonlocken. De flesta männen runt om mig i vardagen var inte alls så ljusa. Han påminde faktiskt inte om någon annan jag sett tidigare. För någon sekund fick jag nästan för mig att han glödde. Jag avfärdade det dock snabbt som inbillning. Det var inte logiskt. Jag drog ur öronsnäckorna och lyssnade till hans djupa andetag som blandades med de låga snarkningarna i kabinen. Jag knäppte upp bältet för att sätta mig lite ledigare i stolen.

Jag roade mig med att låta min blick göra en nyfiken vandringsfärd över den blonda mannen bredvid mig. Tankar jag aldrig haft förut började ta form i mitt inre. Hur skulle det vara att kyssa honom? Den funderingen var helt ny för mig. Jag hade aldrig fantiserat om någon kille tidigare. Jag visste så klart att det var vanligt förekommande bland mina väninnor. Dock hade berättandet avtagit en aning sedan deras fantasier ersatts av praktisk erfarenhet. Därför var det lite extra engagerande att själv prova på detta tidsfördriv, nu när intresset ändå infann sig. Mannen bredvid mig hade något som drog mig till sig. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag drog upp fötterna i skräddarställning och vred mig runt så jag lutade mig mot sätet framför mig för att verkligen kunna studera denna gudomligt vackra varelse.

Ju mer jag tittade ju mer ville jag se. Det var tur att han sov, annars hade det kunnat bli pinsamt. Medan jag såg på honom började hjärtat bete sig som tidigare. Jag kände även av min andning som hade blivit lite mer ansträngd. Efter några sekunder oroade jag mig för att jag hade fått astma men snart slog det mig att det var känslor. Jag försökte minnas allt jag läst om hur man upplever känslor fysiskt. Hjärtslagen och andhämtningen torde tyda på någon form av upprymdhet. Jag var alltså upprymd. Bara tanken på att jag var upprymd fick mig än mer upprymd. Jag kunde även känna att mina handflator hade blivit en aning fuktiga och hela upplevelsen fick mig nästan att skratta rakt ut. Jag var tvungen att kämpa för att klara av att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp i mig och som följdes av ett rus i hela kroppen. Det var som en vibration som gick från fötterna och rakt upp i huvudet på mig och som följdes av en känsla av kyla trots att jag inte frös. Det snörpte åt i halsen på mig och det kändes nästan som om hjärtat hade flyttat på sig en aning. Vad var det som hände mig? Jag blev yr i huvudet och när jag slöt ögonen såg jag små vita prickar, stjärnor.

Var det det här som mina väninnor varit med om dagligen och som jag endast sett som åskådare? Inte konstigt att kvinnorna runt John hade så svårt att kontrollera sig. Mina händer darrade och ännu en vibration av kyla gick över ryggen på mig. Det var ytterligare en ny känsla. Vad var det? En rysning? Jag försökte släppa detta överväldigande känsloutbrott för några sekunder för att fortsätta studera den vackra mannen som satt bredvid mig.

Jag lutade mig mot honom och hans doft fick det att spritta. Jag stannade över hans bröstkorg och drog in hans doft ännu djupare. Mitt närgångna beteende gav mig lätt yrsel. Det var ologiskt och satte mig i en prekär situation. Samtidigt ville jag ta mig ännu närmre. Vad var det för dragningskraft jag kände? Jag kunde inte få nog. Det var som en elektrisk spänning mellan oss. Om jag sett gnistor hade jag inte blivit förvånad, så stark var känslan. Smidig som ett rovdjur med bara någon centimeters marginal, rörde jag mig upp över hans kropp. Jag tog mitt ansikte lite närmre hans ansikte och fortsatte fantisera om att kyssa honom. Nu hade jag min näsa intill hans. Jag kunde inte backa. Jag var fast i någon trans som inte gick att ta sig ur. Luften vibrerade elektriskt. Hans ögon öppnades. Jag stirrade in i de blåaste ögon jag någonsin sett. De var som djupa brunnar som höll mig kvar och drog mig ännu närmre. Jag borde ha kastat mig baklänges. Bett om ursäkt. Gett en förklaring till mitt närgångna beteende. Men jag var som fastfrusen, förtrollad av de blåa djupa ögonen. Hans andedräkt sköljde över mig och luftens mjuka rörelse smekte min hy på ett sätt som fick de små hårstråna att resa sig på armarna. Hela mitt inre förstod hur nära kyssen var. Det stack i läpparna och en känsla av självklarhet spred sig i mig. Våra blickar var fortfarande låsta i varandra och en oemotståndlig dragningskraft drog hela mitt väsen mot honom med läpparna som landningsplats. Hans blick utstrålade åtrå, längtan och skräck. Hans ambivalens fick mig att vilja ha honom ännu mer utan att jag kunde förstå varför. Trots att vi inte vidrörde varandra var vi så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme och hans åtrå. Den var lika djup som min trots att han bar en ambivalens och oro utanpå. Snart skulle våra läppar mötas i en djup innerlig kyss, en kyss som jag först nu förstod att mitt undermedvetna skrikit efter hela mitt liv. Jag drog djupt efter andan och slöt ögonen.

Han var borta.

Istället vaknade jag igen, men den här gången med ett rejält ryck. Jag famlade förvirrat i mörkret innan jag insåg att det inte varit verkligt. Den abrupta insikten fick mig att ställa mig upp, men bältet hindrade mig. Jag ramlade handlöst baklänges och slog armen i armstödet. Sömndrucket tittade jag ut genom fönstret. Solen höll sakta på att gå upp vid horisonten och jag förstod att vi skulle landa inom ett par timmar. Jag hade sovit mig igenom kvällsmaten och nu kurrade magen. Medan jag tittade ut genom fönstret infann sig den tomma känslan inom mig igen. Min känslolöshet. Tillbaka till min tomma verklighet. För en kort stund hade jag fått känna det som andra känner varje dag. Jag försökte vara logisk och se det positiva, medan en del i mig skrek efter mer. Känslorna var som en drog och jag ville inte vara utan. Plötsligt hördes en ljudlig snarkning bredvid mig. Satt han där, den nordiska guden? Han som jag nästan kysst? Han vars hela uppenbarelse hade fängslat mig?

Långsamt vände jag mig om och undrade om jag skulle få känna känslor av nervositet och upprymdhet, åtrå och lycka igen.