Saxat ur Alvhilda

"Solen väckte mig och jag märkte att jag låg ensam i sängen. Hon hade sprungit till skogs igen men kvar vid sängen låg en fela. Jag lyfte den och smekta med handen över dess mjuka smidiga linjer. Jag knäppte med fingrarna över de spända strängarna och lyssnade till det vackra ljudet. Stråken som låg bredvid var skönt böjbar och hela instrumentet doftade mylla. Jag lade fiolen mot axeln och smekte strängarna med stråken. Ett underbart ljud vibrerade i rummet. Ljudet var mig kärt och jag kände hur mitt inre saknat den musik jag producerat innan jag blev förkroppsligad. Jag spelade några sorgsna melodier och kände hur jag var tillbaka vid den brusande bäcken. Tanken lät mig känna fukten mot mitt ansikte och solens glitter som reflekterades i regnbågens alla färger i de sprudlande vattendropparna. Jag saknade fallet, Jag ville dit. Jag var inte skapt för att bo i en liten stuga. Jag tog felan och gick till skogs spelandes. Jag dansade fram, hoppade mellan stigarnas lummiga kanter och tog språng från stenhällar.

Hon satt vid fallet och väntade på mig. Jag kunde se hennes belåtenhet när jag kom virvlande med felan som guidade mina steg.

'Äntligen ser jag att du blivit fri.'

'Fri?'

'Ja. Du var varit så inbunden och sorgsen så länge nu.' Hennes ord värmde mig. Jag insåg att hon hade rätt. Jag hade inte varit närvarande. Jag hade varit sorgsen. Felans toner hade väckt Strömkarlen inom mig igen och jag kände en lust att leva."

En lånad bild

Bild lånad från Yhdenlaki

Naturkärlek. 

Back to nature -  älskar du vår natur eller förskjuter du den för vår moderna standard?

Är du mänsklig

Denna sång utstrålar den mystik och frågeställning som hänger i luften i Alvhildas första bok. Frågan om mänsklighet eller inte mänsklighet är berättigad, ställd till en och var i boken. Vem är mänsklig vem är inte mänsklig och vad är man om man inte är mänsklig?

En förslagen förförare med stor makt över kvinnor

Bild lånad från Wikipedia

Konstnär Ernst Josephson

Näcken är ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar,tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd från gammal nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid, främst ifrån sägner och folkvisor från Norge och Sverige. Näcken är en förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. Han lever i strömmande vatten och är oftast gråklädd med röd luva. Ibland endast iklädd fiol.

Näcken är kopplad till flera olika traditioner, särskilt med ursprung i germanska litteraturen och förekommer i en mängd olika lokala varianter, under olika namn, i hela Nordeuropa. Föreställningen och historierna om Näcken är besläktade med andra vattenlevande övernaturliga väsen och mytologiska element. I Norge och Sverige beskrivs han ofta som den fiolspelande Näcken eller kvarngubben, vilka båda är yngre än de ursprungliga förställningarna om Näcken. Näcken lånar ibland även drag av mer klassiska väsen som vattenféer exempelvis i tysk och mellaneuropeiska sägner, från Lindormen, Draugen, Bäckahästen eller Havsmannen.

Därför kan man aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg. De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättade att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågade gå tre torsdagskvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset fick den tredje dagen se Näcken dyka upp. Då gällde det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispade spelmannens hand och tog tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelade sedan hela natten och på morgonen var spelmannen fullärd. Som betalning ville han ha en svart get och den musik man fick lära sig var djävulens polska som förtrollade åhörarna. För att bryta förtrollningen behövde man skära av strängarna på fiolen.

Det finns dock faror med att lära sig spela av Näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.

Källor Morion, Linköings museum, Ottossons och Ottosson  samt Wikipedia.

Sagt om Näcken:

Lånat från Ödeshög

Sjunget om Näcken

Balladen Om Lilla Elsa

Det var en liten flicka som en dag i sköna maj,
Skulle gå och hämta vatten men hon var lite skrajj.
Hade hört dom vuxna tala om en som bodde nere i ån,
Hon ville inte gå men hon vågade inte säga ifrån.
När hon kom fram till ån hörde hon den vackraste musik,
Hon ställde sig att lyssna ingen ton var den andra lik.
Måste bara smyga fram och se, vem musikanten var.
Den männska som hanterar felan så måste va underbar.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Där nere vid vattnet satt en pojke ung och grann,
Han sa kom hit lilla flicka så vi får hälsa på varann.
En våt arm kring en liten hals sen båda två försvann,
Och den lilla flickan man sedan aldrig fann.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mer att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.

-Strebers

Strömkarlen

Att de vågar dansa
På en grav som Stora Sten
Fast krafterna finns på platsen
Har de glömt deras ben

Där sitter nu en spelman
Som de inte sett förut
Han spelar en märklig polska
Den vill inte ta slut 

Spelar han för älvorna
De har han lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Dansen går mot älven
Han står kvar i månens sken
I sorg ser han ut mot forsen
Där han vaktar sin sten

Nu har han spelat bort dem
Han är vacker där han står
Så ensam kan ingen vara
Än han som ingenting får

Spelar han för mänskorna
Så går de rakt i strömmen
Ögonen får vattnets färg
När melodin har drömmens

Ser du var de dansar
Nu när forsen tagit sitt
Hans hjärta är tungt av sorgen
För han ville ha ditt

Så går han ner mot bruset
Han kan aldrig komma fri
Där hör han hur forsen spelar
På en sorgsen melodi

Han spelar för sin längtans skull
Det han hann lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Nordman

Dåligt med skrivtid men bra feedback

Denna vecka har jag valt mycket annat framför skrivandet så att Ragnvald och hans käresta har fått vänta på mig mycket. Det har varit Dansuppvisning, utång med jobbet  och sociala kvällar istället för tangentbordet och nog är det också något som är viktigt ibland. Jag har ändå tänkt på mina karaktärer och deras öden och många scener är redan klara i huvudet, det är bara bokstäverna som saknas.

På lördagsmorgonen fann jag ett brev från Mörkersdottir förlag dit jag skickat den första delen av Alvhilda. Jag fick det svar jag hoppades på i en realistisk värld då jag vet att jag utvecklas snabbt under mina intensiva kvällar framför datorn och mitt sätt att uttrycka mig blir mer och mer eget. Jag var inte där när jag skrev första delen men jag ville ändå ha feedback eftersom jag kände att jag stod vid ett vägskäl. Vägskälet handlade inte alls om ifall jag skulle fortsätta skriva på Alvhilda eller om hon som karaktär eller bok dög utan mer mitt eget handverk. Några tyckte att jag skulle göra si i skriftväg medan andra tyckte jag skulle göra så. Jag var osäker på om något av förslagen var riktigt jag och därför ville jag pröva hennes vingar innan perfektionen, för att se om förläggaren hade några väl valda riktningar att ge mig. Det hade hon, även om det är en stor tolkningsfråga för mig att utröna exakt vad det är hon vill att jag ska göra.

Svaret är i alla fall, sammanfattat, att intresset för Alvhilda är stort men jag måste slipa på mitt språk först, göra det till mitt eget.

Nu till konkret fakta, jag har lyckats plita ner:
2 sidor
1667 ord
och
9317 tecken.

Vid jämförelse med veckan tidigare är detta ett riktigt lågvattenmärke men med tanke på att jag lever ett liv med heltidsjobb, barn, make och socialt umgänge måste även dessa veckor få sakta ner farten. När jag tänker på att jag nästan skrivit tre hela böcker på mindre än två år känner jag mig ändå ganska nöjd med mig själv. Planen är att de alla tre skall vara färdiga för inskick och granskning om ett år vilket gör en hel trilogi färdig för granskning inom tre års tid. Jag känner mig mer än nöjd med det planerade resultatet.

Nu tar jag natt och avslutar denna veckan och hälsar den nya veckan välkommen med all den skrivtid som jag kommer kunna skörda.

God natt

Faran och spänningen i åtrån efter en främling

Det är spännande men ändå farligt, vem ska hon välja, tryggheten eller spänningen?

Saxat ur Alvhilda

 Bild lånad från AlbWallpaer

" 'Helt känslolös verkar du inte vara, jag tror jag hittade något där inne' Han log mot mig och hans hand gled genom mitt nackhår. Jag visste att allt han kände och såg i mig var en spegel av hans egna känslor, men det varken kunde eller ville jag förklara för honom. Just där och då ville jag stanna i hans känslor och låta dem överskölja mig igen. Mina läppar längtade efter beröringen av hans läppar och hela mitt väsen ville smaka på honom igen."

En lånad bild

Här är en bild jag lånat från freerepublic som jag tycker har en stark Alvhildakänsla över sig. När jag ser denna bild tänker jag direkt på boken och det väsen som Alvhilda representerar. Det frodiga, naturväsen som hon ansetts vara.

Julies känslor

Julie, kvinnan som alltid är vännen, den som aldrig riktigt räknas men som älskar så innerligt. Här är en sång som representerar hennes svartsjuka och längtan.



Hon vill bli en kvinna. Sedd som en kvinna och älskad som en kvinna.

Sagt om Skogsrået

Bild lånad från Ung fakta

Skogsrået är ett skogsväsen som vid första anblicken kan likna en osedvanligt vacker och förförisk kvinna. Hennes hemvist är skogen och kännetecken för henne är bland annat ihålig rygg, ibland svansförsedd. Lätet är ett karakteristiskt skratt, som påminner om spillkråkans rop.

Sägnerna om Skogsrået varierar något från plats till plats i Skandinavien. Men detta är nog den vanligaste beskrivningen.

Långt inne i de Svenska skogarna lever skogsrået. Den vackraste av kvinnor. Hon har många namn; Huldra, Skogsfru, men det vanligaste är nog Skogsrå. Som hennes namn antyder är det hon som "råder" över skogen och de vilda djuren är hennes boskap.

Skogsrået hjälper dem som behandlar henne väl. För en jägare gäller det att alltid hålla sig väl med rået för att få god jaktlycka. Han kan till exempel låta henne smaka ur matsäcken. Då kan han få hennes tillåtelse att skjuta hennes boskap. Ja, då kunde hon till och med leda bytet i hans väg!

Det berättats om jägare och kolare som som förlorat sin själ till djävulen när stött på henne och lurats till älskog eller lockats vilse i skogen. Skogsrået kan förvränga synen på folk och ändra skepnad från den mest undersköna kvinna till den mest vedervärdiga varelse. Tittar man närmare kan man se att hon har svans och att hennes rygg är en rutten trädstam. Skogsrået skäms faktiskt över sin svans - genom att gripa tag i den och hålla henne ifrån sig kan man rädda både kropp och själ! Men det är naturligtvis mycket farligt, ett skogsrå är mycket hämndgirigt och kommer alldeles säkert tillbaka när man sover. 

Mycket har sagts om våra skogsväsen, kanske mer förr än idag. Här är två historier.

”En man i Brännkärret var god vän med skogsfrun, det påstod folk bestämt, för han hade en alldeles förskräcklig tur med bössan. Han kunde skjuta hela säckar med tjädrar. Men så skulle han gifta sig med en människoflicka, så han fick lysa för sig och fästmön i kyrkan. När det var lyst för tredje gången föll han ner och dog på fläcken. Skogsfrun var avundsjuk på den andra flickan.”
 

Material hämtat från Morion, Ottosson och hembygdsbok

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Niklasdalen,
han såg henne själv en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som av nattviol.

Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.

Och Vickbomspojken från Niklasdalen
blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sant.

                                                               - Gustav Fröding

Utvärdering av veckan som gått

Dagens läge är att den första boken i Alvhildatrilogin ligger hos förlag och väntar på domen. Detta utifrån att jag stod vid ett vägskäl där jag kunde gå åt flera olika håll. Den kan ses som klar men jag kan även göra vissa ändringar. Jag ville inte gå vidare åt något håll och kanske försaka det jag redan byggt upp och därför valde jag att låta den få en dom av någon utifrån möjligheterna att låta henne flyga. När jag skickade henne till förlag hade jag ett färdigt råmanus till andra boken klar och ett halvfärdigt råmanus till den tredje boken, som krävde en stor omarbetning.

Jag velade en del fram och tillbaka om ifall jag skulle jobba om tredje boken så den var i nivå med den andra och sedan omarbeta tvåan eller om jag skulle göra tvåan klar för möjligt inskick om förlaget ville se det snart efter att de läst ettan. Det gjorde att jag inte skrev något utan båda böckerna blev liggande. Förra helgen kom dock Ragnvald till mig då han inte orkade vänta längre. Därför satte jag mig förra helgen och började arbetet med tredje boken.

Hur har det gått?

Jag har raderat väldigt mycket av det som fanns, flyttat mycket och sedan börjat bygga i gliporna. Jag har inte hängt med i teveprogrammen denna vecka utan har grävt ner mig med hörlurar och dator i vardagsrummet med familjen skramlandes utanför min bubbla och det har faktiskt gett mig stora framgångar. Just nu sitter jag i en diskussion mellan Ragnvald och en trädalv angående människans syn på Gud och hur man definierar denna.

Även om jag valde hushållsarbete och socialt umgänge under lördagen och jag inte riktigt fått till skrivtiden i dag har jag ändå lyckats öka boken med 24 sidor.
Från att ha haft ett halvt råmanus på 60 sidor har jag, efter både raderat och minskat ökat den till 84, från 37 791 ord till 53 906 och från 206 268 tecken till 292 684.
Jag känner mig nöjd efter ett veckoverke och jag lämnar er med detta citat från veckan som gått:

”Kommer jag få uppleva det igen?” Hennes ögon var bedjande och hon lät sina armar långsamt glida upp runt min nacke. Hennes läppar närmade sig mina och hon gled upp i mitt knä. ”Jag är utsvulten.”

Jag tog emot hennes åtrå och hunger och vi gav varandra den tillfredsställelse som närmast kan jämföras med att sluka en själ. Hennes lidelse var större än någonsin tidigare och hennes begär mäktigt. Hon övervann mig totalt och jag hade svårt att vara tillräcklig för henne.

Irrblosset och älvan

Det finns många finga texter som handlar om våra fornnordiska troer på tomtar, troll och andra naturväsen. Irrblosset och älvan var en dikt jag läste upp vid en teaterföreställning för många år sedan och jag blev förälskad i den. Jag tycker att den passar bra att inleda mitt citattema. Jag kommer ibland att ge några fina ord som tillägnats våran svenska naturhistoria.

I livet har jag irrat
och blossat utan ro.
Ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.

Jag är en fallen stjärna,
en gnista från en brand,
en eld som tänds och släckes
av någon okänd hand.

Och du, vars hela väsen
var vind och luft och lek,
har blivit til en älva
som dansar månskensblek.
Ont har vi gjort varandra
i livet mer än nog.
Nu mötes vi ånyo
i dödens tysta skog.

Du speglar dig i källan.
Du svävar lett och sval.
Min gamla lykta brinner
som fordom på din bal.
Blås inte ut min lykta
med hatets pust ännu.
Då blir jag bara jordmask
och bara dimma du.

Ty det var ljuset hos mig
som gav min levnad liv,
och än i döden ger det
en smula tidsfördriv.
Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ett irrbloss och en älva,
en gnista av en man,
en skugga av en kvinna
i natten ta varann.

                                        - Av Bo Bergman

Stevens åtrå

Eftersom jag skriver en trilogi där alla böckerna är sammanflätade i varandra och utspelar sig delvis samtidigt och delvis före varandra, alltså i omvänt ordning, är det svårt att göra en spellista som jag håller mig till bara första boken. Samtidigt kan det var lite give away med vissa kopplingar. Därför kan det hända att denna kopplingen är mer till andra boken än första, men jag tror det kan framgå ganska bra ändå.

Jag skulle även kunna koppla den till tredje boken, men jag får hålla mig till att göra det endast i huvudet.

Den låt jag presenterar idag är alltså "I want you now" med Depeche Mode



Den representerar Stevens starka känslor för Allie och hur mycket det värker i hans kropp efter henne. Lyssna på den och känn själva, han har det inte lätt det stackars mannen. Låten utstrålar en desperation efter någon och det är det jag vill få fram även i boken. Den smärtsamma, tunga, heta, fuktiga och mörka åtrån.

Toner av Alvhilda

Jag har sett att många författare gör spellistor som representerar deras böcker. Jag tycker det är bra eftersom det ofta är så att man förknippar viss musik till vissa böcker. Det finns självklart vissa låtar som går varma när jag skriver och vissa låtar hör till specifika karaktärer i böckerna eller speciella händelser. Jag tänkte jag skulle delge er vad som inspirerar mig när jag skriver för att ni ska få en musikalisk känsla av henne och hennes vänner.

Först ut blir Främling i regi av Sophie Rimheden & Håkan Lidbo


Ett tillägg är att den version som egentligen är den som inspirerar mig är "Paul Lachenardière Resound Remix" av samma låt och med samma artister men den verkar inte finnas att tillgå på youtube.

Vad är det då som får mig att tänka på Alvhilda när jag hör den här musiken?
Där Carola sjöng en glättig och sprallig låt har dessa artister tagit samma text och melodi men skapat en härlig mystik som jag tycker representerar Alvhilda. När jag suttit och skrivit på hennes story har jag upplevt hennes mystik och spänning genom den här låten. Från början var det spänningen i hennes möte med Ragnvald som den inspirerade men senare, när jag satt och blickade ner på henne och såg på henne ur en främlings ögon var detta rösten som guidade mig.

Det är därför jag vill öppna med den här låten eftersom den representerar den känsla jag haft när jag skrivit böckerna.

Ragnvald kom tillbaka

Efter att ha jobbat och skrivit på första boken, Alvhilda, och fått mycket feedback valde jag att skicka in manuset för att se om det fanns någon framtid. Många av förslagen tyckte jag var bra och jag läste igenom manuset med glasögon från dem men valde att skicka in innan jag ändrat för mycket. Oron fanns att jag ändrade manuset skulle dessa vara det som fick manuset på fall. Hellre vill jag komma fram till ändringarna tillsammans med den redaktör som i så fall skall ansvara för bokens utgivning.

När jag skickade in tappade jag allt vad skrivande hette. Jag ville arbeta på de två nästkommande böckerna var av den ena är ett sammanhållande råmanus och den sista är sporadiskt hopplock med riktningar och viktiga händelser. Jag kunde inte sätta mig med någon av böckerna, jag fick blockering och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag få den sista boken att komma upp i samma nivå som tvåan och sedan göra tvåan till en färdig slutproduktion och sedan göra samma med trean eller skulle jag ta tvåan direkt och göra den färdig innan jag gick på trean. Eftersom jag inte kunde bestämma mig blev det ingenting.

Jag fick då rådet av en vän att skriva något helt annat, ja men vad, jag lever ju bara med Alvhilda nu, det är så svårt att släppa henne då. Då kom en annan vän och tipsade om Mörkersdottirs novelltävlingar. Det var bara några dagar innan sista dagen för vampyrtävlingen och jag valde att släppa allt. Jag skrev om en gammal novell under en kväll och skickade in. Sedan kastade jag mig över demontävlingen också och skickade in ännu en novell. Det var det jag behövde, det släppte. Jag satt och tvekade inför vilken jag skulle ta tills dess att jag kände efter i mitt inre, vem det var som talade mest till mig och det blev Ragnvald, den sista boken. Den får en total makeover och jag skrev åtta timmar igår. När jag väl sätter mig är det svårt att sluta. Jag hoppas det kommer bli mycket mer av den varan resten av veckan. Jag har ju hela kvällarna på mig. Han har ju så mycket att berätta.

”Påminner jag dig om henne?”

”Vem då?”

”Alvhilda?”

”Nej.”

Hon låg och stirrade upp mot himlataket och höll min hand i sin.

”Hur kommer det sig då att du gav dig till mig så helt och fullt i går?”

”Därför att du är den du är. Jag må för alltid tillhöra Alvhilda som en enhet på samma sätt som du tillhör din Stefan men på samma sätt som du älskar mig älskar jag dig. Två ensamma själar som hittat någon att älska vid avsaknad av det den rätta.” Hon smekta min kind och vi gav varandra ytterligare energi med varandras begär medan solen sakta värmde upp jorden.

Efter ett uppfriskande dopp i sjön låg vi åter igen och soltorkade våra nakna kroppar på gräset, oblyga för världen. Hon hade gått från att vara en hårt hållen ung mö där hennes kropp till det yttersta skulle gömmas undan för världen, till att vara en fri kvinna som inte såg sin kropp som annat vad det var, en kropp. Det fanns ingen att gömma sig för här förutom mig, djuren och alverna och alverna verkade hon inte bry sig om mer än djuren. Vi kände hur solens strålar bränna i hyn, värmen låg som en varm film över oss och ljuset fick oss att se ett starkt rött sken genom våra stängda ögonlock.

”Vad hände sedan?”

”Sedan?”

”Efter att hon lämnat dig ensam med alverna?”