Toner av Alvhilda

Jag har sett att många författare gör spellistor som representerar deras böcker. Jag tycker det är bra eftersom det ofta är så att man förknippar viss musik till vissa böcker. Det finns självklart vissa låtar som går varma när jag skriver och vissa låtar hör till specifika karaktärer i böckerna eller speciella händelser. Jag tänkte jag skulle delge er vad som inspirerar mig när jag skriver för att ni ska få en musikalisk känsla av henne och hennes vänner.

Först ut blir Främling i regi av Sophie Rimheden & Håkan Lidbo


Ett tillägg är att den version som egentligen är den som inspirerar mig är "Paul Lachenardière Resound Remix" av samma låt och med samma artister men den verkar inte finnas att tillgå på youtube.

Vad är det då som får mig att tänka på Alvhilda när jag hör den här musiken?
Där Carola sjöng en glättig och sprallig låt har dessa artister tagit samma text och melodi men skapat en härlig mystik som jag tycker representerar Alvhilda. När jag suttit och skrivit på hennes story har jag upplevt hennes mystik och spänning genom den här låten. Från början var det spänningen i hennes möte med Ragnvald som den inspirerade men senare, när jag satt och blickade ner på henne och såg på henne ur en främlings ögon var detta rösten som guidade mig.

Det är därför jag vill öppna med den här låten eftersom den representerar den känsla jag haft när jag skrivit böckerna.

Ragnvald kom tillbaka

Efter att ha jobbat och skrivit på första boken, Alvhilda, och fått mycket feedback valde jag att skicka in manuset för att se om det fanns någon framtid. Många av förslagen tyckte jag var bra och jag läste igenom manuset med glasögon från dem men valde att skicka in innan jag ändrat för mycket. Oron fanns att jag ändrade manuset skulle dessa vara det som fick manuset på fall. Hellre vill jag komma fram till ändringarna tillsammans med den redaktör som i så fall skall ansvara för bokens utgivning.

När jag skickade in tappade jag allt vad skrivande hette. Jag ville arbeta på de två nästkommande böckerna var av den ena är ett sammanhållande råmanus och den sista är sporadiskt hopplock med riktningar och viktiga händelser. Jag kunde inte sätta mig med någon av böckerna, jag fick blockering och visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag få den sista boken att komma upp i samma nivå som tvåan och sedan göra tvåan till en färdig slutproduktion och sedan göra samma med trean eller skulle jag ta tvåan direkt och göra den färdig innan jag gick på trean. Eftersom jag inte kunde bestämma mig blev det ingenting.

Jag fick då rådet av en vän att skriva något helt annat, ja men vad, jag lever ju bara med Alvhilda nu, det är så svårt att släppa henne då. Då kom en annan vän och tipsade om Mörkersdottirs novelltävlingar. Det var bara några dagar innan sista dagen för vampyrtävlingen och jag valde att släppa allt. Jag skrev om en gammal novell under en kväll och skickade in. Sedan kastade jag mig över demontävlingen också och skickade in ännu en novell. Det var det jag behövde, det släppte. Jag satt och tvekade inför vilken jag skulle ta tills dess att jag kände efter i mitt inre, vem det var som talade mest till mig och det blev Ragnvald, den sista boken. Den får en total makeover och jag skrev åtta timmar igår. När jag väl sätter mig är det svårt att sluta. Jag hoppas det kommer bli mycket mer av den varan resten av veckan. Jag har ju hela kvällarna på mig. Han har ju så mycket att berätta.

”Påminner jag dig om henne?”

”Vem då?”

”Alvhilda?”

”Nej.”

Hon låg och stirrade upp mot himlataket och höll min hand i sin.

”Hur kommer det sig då att du gav dig till mig så helt och fullt i går?”

”Därför att du är den du är. Jag må för alltid tillhöra Alvhilda som en enhet på samma sätt som du tillhör din Stefan men på samma sätt som du älskar mig älskar jag dig. Två ensamma själar som hittat någon att älska vid avsaknad av det den rätta.” Hon smekta min kind och vi gav varandra ytterligare energi med varandras begär medan solen sakta värmde upp jorden.

Efter ett uppfriskande dopp i sjön låg vi åter igen och soltorkade våra nakna kroppar på gräset, oblyga för världen. Hon hade gått från att vara en hårt hållen ung mö där hennes kropp till det yttersta skulle gömmas undan för världen, till att vara en fri kvinna som inte såg sin kropp som annat vad det var, en kropp. Det fanns ingen att gömma sig för här förutom mig, djuren och alverna och alverna verkade hon inte bry sig om mer än djuren. Vi kände hur solens strålar bränna i hyn, värmen låg som en varm film över oss och ljuset fick oss att se ett starkt rött sken genom våra stängda ögonlock.

”Vad hände sedan?”

”Sedan?”

”Efter att hon lämnat dig ensam med alverna?”

 

Ett uppdaterat första kapitel

Jag fick väldigt bra input på det första kapitlet. I mail har tips och förslag strömmat in och jag känner att det varit väldigt utvecklande. Här kommer en uppdaterad version som ni kan få läsa och om ni vill, jämföra med den tidigare som ni hittar här.

En första känsla

Stevens annars så gyllenbruna ögon var svarta. Han blängde på personalen som lugnt och metodiskt startade om metalldetektorn inför ännu ett försök.
”Varför ska vi behöva lida för att ni inte har kontroll över er apparatur?” Det formligen stänkte saliv ur hans mun. Vid ett okontrollerat utfall var det inte långt ifrån att han fick in ett slag på en av väktarna. John ställde sig emellan, la en lugnande hand på hans axel och fångade Stevens vilda blick med sin.
”Jag tror det är dags för oss att gå i förväg och låta de fagra damerna sköta sitt jobb” Han vände sig halvt mot den närmsta kvinnliga vakten, blinkade mot henne och gav henne ett snett leende. Det var tydligt att hon inte ville visa sin svaghet men det var svårt att missa det faktum att hans flirt hade fungerat.
”Nej John” Steven knuffade bryskt undan honom ”jag lämnar inte Allie nu, hon behöver mig. Ser du inte hur orolig hon blir av det här?” Steven såg ut som han skulle gå lös på apparaturen.
”Allie, orolig?” John skrattade uppsluppet ”Pratar du om kvinnan som står borta vid metalldetektorn? Samma kvinna som du lever ihop med och känner bättre än någon.” Han vände sig och gjorde en gest mot mig. Jag svarade hans handlande med en neutral blick. ”Den Allie vet inte vad oro är.”
”Det är nog bäst att du lyssnar på din kompis” Vakten som kom emot dem var lång och något hos mig gav intrycket av att han var en man med kort stubin. Hans kroppsbyggnad skvallrade om att han höll till en hel del på och det fanns spår av sydstadsdialekt i hans uttal, vilket han kämpade för att dölja. Inte för att jag vill säga att sydstatare är mer impulsiva och aggressiva än andra men det talade om att han var långt från sina rötter vilket kan göra en person mer osäker. Jag såg att Steven inte hade samma uppfattning om omgivningen för tillfället. Inte verkade han heller dra sig för att göra utfall auktoriteten omkring sig. John hann ta sig emellan Steven och den närmsta vakten och lyckades avstyra oroigheterna med sina uppsträckta handflator.
”Jag lovar att han skäller mer än han biter. Han är egentligen en helt vanlig och lugn kille men han är nervös inför flygningen, stressad och lite överbeskyddande mot sin flickvän” Han gjorde en käck nickning åt mitt håll.
Flickvän?
Det var inte första gången John refererat till mig som Stevens flickvän, även om han visste gott och väl att så inte var fallet. Inte för att jag skulle ha något emot det, inte rent titelmässigt i alla fall. Praktiskt var en helt annan sak.

Medan John fick med sig Steven bort mot tax free-avdelningen gjorde han ett tecken med handen, som en telefonlur vid örat, för att visa att vi skulle höra av oss när vi var klara. Julie som stått en bit bort kom över till mig.
”Visst har Steven varit överbeskyddande tidigare, men det där var väl lite i överkant?” Hon skrattade till i ett försök att verka nonchalant men jag kunde se i hennes ögon att Steven skrämt upp henne ordentligt. Även om jag personligen inte blev påverkad av känslor hade en vilja att ta ett steg tillbaka kommit över mig vid hans vredesutbrott. Inte för att jag var rädd för honom. Jag kände inte rädsla. Jag kände däremot Steven för bra för att tro att han skulle kunna göra något våldsamt eller skada något, framförallt mig. Men det hade varit något i hans ögon jag inte sett tidigare. Ett mörker.

”Gör jag fel?” Jag och Julie var på väg mot baren John uppgett i telefonen.
”Fel?” Julie rynkade ögonbrynet vilket fick henne att se nästan komisk ut. Om jag hade haft kontakt med mina känslor hade det uttrycket troligtvis framkallat skratt, jag hade sett det göra det hos andra.
”Ja, resan till Sverige? Är det fel tycker du?”
”Det kan inte jag svara på. Det är kanske lite konstigt.”
”Konstigt? På vilket sätt?” Min kropp ryckte reflexmässigt till vid ordet konstigt. Konstigt var samma som ologiskt och ologiskt var i förlängningen samma sak som korkat. Automatiskt tolkade jag hennes uttalande som att hon tyckte mitt handlande var korkat.
”Att du lämnar allt bara för att åka till ett främmande land på grund av nyfikenhet. Eller vad kallade du det, dragning?”
”Ja, men då är det väl konstigare att ni följer med. Jag har i alla fall en oförklarlig dragning, det har inte ni.”
”Jo.”
”Jo?” Nu var det min tur att rynka ögonbrynen i ett försök att se fundersam ut.
”Du är vår dragning. Har vi någonsin kunnat lämna din sida Allie?”
”Nej.”
Vi var framme hos killarna som redan beställt in var sin cider till mig och Julie. Vi höjde våra glas i en skål för oss, vår vänskap och för det hemlighetsfulla landet Sverige.

Julie tittade på sin biljett och jämförde den med min.
”B 38 och du har A 21. Det är ju inte alls i närheten av varandra.” Det hördes att hon försökte vara stabil på rösten men jag visste att hon bävade inför de skilda platserna. Vi tjänade flera hundra på att sitta med spridda platser vilket inte var några problem för mig, men för Julie var det inte lika självklart.
”Tagga ner Julie” John stötte henne i sidan och skålade med hennes lyfta glas. ”Det är ett nattflyg. Vi ska sova. Det är över på ett kick.” Han blinkade åt henne och smackade med ena kinden.
”Lätt för dig att säga. Du ser ju fram emot att sitta hos främlingar. Jag är inte förvånad om du har raggat upp någon och gått med i 10 000 metersklubben innan vi landat.”
”Ja, det är lite svårt att lyckas med det konststycket efter landning” Han skrattade och tog en djup klunk ur glaset.

Väl på plats i planet tittade jag ut genom det minimala flygplatsfönstret. Där ute låg JFK:s flygplats hårda betong bara några meter ifrån mitt fönster. Snart skulle där istället vara moln, massor av hav och luft. Tanken fick hjärtat att slå lite fortare och jag blev smått yr. Jag la handen mot pannan och slöt ögonen. Efter några djupa andetag saktade hjärtat ner till normal rytm och yrseln försvann. Jag hade flera timmars restid framför mig. Om min kropp fortsatte reagera på det här ovanliga sättet skulle jag snart vara helt slut. Därför kämpade jag mentalt med att lugna ner mig. Jag rotade fram min mp3-spelare för att lyssna på lite musik, slappna av och slippa allt sorl. Genomgången av säkerheten var inget som intresserade mig, jag trodde ändå inte på livet efter en flygkrasch. Eftersom vi hade fått lyxen att åka med ett direktflyg hade vi bara nio timmar av stillasittande att se fram emot och min plan var att sova bort hela den biten. Jag spände fast mig, slöt ögonen och la mig till rätta i stolen i hopp om att få slippa alltför mycket trängsel från mina medpassagerare.

Jag kände snart att någon trängde sig ner i utrymmet bredvid mig på planet men jag undvek att titta upp. Jag ville slippa inleda en helt onödig konversation med en främmande människa som jag ändå inte skulle ha något utbyte av. Det enda jag var intresserad av just då var att få flygtiden avklarad så snart som möjligt. Den fick min kropp att reagera på ett främmande och ovanligt sätt. Hjärtats rytm drog till sig min uppmärksamhet vid flera tillfällen genom att rusa. Det kändes som en evighet innan det började kränga i flygplanskroppen och jag förstod i mitt privata mörker att vi var på väg till startbanan. Jag hade redan börjat slumra när jag kände accelerationen i kroppen och känslan av att tryckas ihop mot sätet när planet rusade upp mot skyn. Efter det somnade jag.

Långt senare vaknade jag till. Musiken dunkade fortfarande i öronen, jag hade fått en tryckande smärta av öronsnäckorna och jag var stel i käkarna. Sömndrucket såg jag mig omkring och la märke till att det var nedsläckt i kabinen. Alla verkade sova runtomkring mig. En snabb blick ut genom rutan och jag kunde konstatera att det var natt. Det var först då jag sneglade lite på personen som satt bredvid mig. En man i min egen ålder som såg mycket nordisk ut. Blont hår, breda käkar - och jag kunde slå vad om att han hade blå ögon under de stängda ögonlocken. De flesta männen runt om mig i vardagen var inte alls så ljusa. Han påminde faktiskt inte om någon annan jag sett tidigare. För någon sekund fick jag nästan för mig att han glödde. Jag avfärdade det dock snabbt som inbillning. Det var inte logiskt. Jag drog ur öronsnäckorna och lyssnade till hans djupa andetag som blandades med de låga snarkningarna i kabinen. Jag knäppte upp bältet för att sätta mig lite ledigare i stolen.

Jag roade mig med att låta min blick göra en nyfiken vandringsfärd över den blonda mannen bredvid mig. Tankar jag aldrig haft förut började ta form i mitt inre. Hur skulle det vara att kyssa honom? Den funderingen var helt ny för mig. Jag hade aldrig fantiserat om någon kille tidigare. Jag visste så klart att det var vanligt förekommande bland mina väninnor. Dock hade berättandet avtagit en aning sedan deras fantasier ersatts av praktisk erfarenhet. Därför var det lite extra engagerande att själv prova på detta tidsfördriv, nu när intresset ändå infann sig. Mannen bredvid mig hade något som drog mig till sig. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag drog upp fötterna i skräddarställning och vred mig runt så jag lutade mig mot sätet framför mig för att verkligen kunna studera denna gudomligt vackra varelse.

Ju mer jag tittade ju mer ville jag se. Det var tur att han sov, annars hade det kunnat bli pinsamt. Medan jag såg på honom började hjärtat bete sig som tidigare. Jag kände även av min andning som hade blivit lite mer ansträngd. Efter några sekunder oroade jag mig för att jag hade fått astma men snart slog det mig att det var känslor. Jag försökte minnas allt jag läst om hur man upplever känslor fysiskt. Hjärtslagen och andhämtningen torde tyda på någon form av upprymdhet. Jag var alltså upprymd. Bara tanken på att jag var upprymd fick mig än mer upprymd. Jag kunde även känna att mina handflator hade blivit en aning fuktiga och hela upplevelsen fick mig nästan att skratta rakt ut. Jag var tvungen att kämpa för att klara av att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp i mig och som följdes av ett rus i hela kroppen. Det var som en vibration som gick från fötterna och rakt upp i huvudet på mig och som följdes av en känsla av kyla trots att jag inte frös. Det snörpte åt i halsen på mig och det kändes nästan som om hjärtat hade flyttat på sig en aning. Vad var det som hände mig? Jag blev yr i huvudet och när jag slöt ögonen såg jag små vita prickar, stjärnor.

Var det det här som mina väninnor varit med om dagligen och som jag endast sett som åskådare? Inte konstigt att kvinnorna runt John hade så svårt att kontrollera sig. Mina händer darrade och ännu en vibration av kyla gick över ryggen på mig. Det var ytterligare en ny känsla. Vad var det? En rysning? Jag försökte släppa detta överväldigande känsloutbrott för några sekunder för att fortsätta studera den vackra mannen som satt bredvid mig.

Jag lutade mig mot honom och hans doft fick det att spritta. Jag stannade över hans bröstkorg och drog in hans doft ännu djupare. Mitt närgångna beteende gav mig lätt yrsel. Det var ologiskt och satte mig i en prekär situation. Samtidigt ville jag ta mig ännu närmre. Vad var det för dragningskraft jag kände? Jag kunde inte få nog. Det var som en elektrisk spänning mellan oss. Om jag sett gnistor hade jag inte blivit förvånad, så stark var känslan. Smidig som ett rovdjur med bara någon centimeters marginal, rörde jag mig upp över hans kropp. Jag tog mitt ansikte lite närmre hans ansikte och fortsatte fantisera om att kyssa honom. Nu hade jag min näsa intill hans. Jag kunde inte backa. Jag var fast i någon trans som inte gick att ta sig ur. Luften vibrerade elektriskt. Hans ögon öppnades. Jag stirrade in i de blåaste ögon jag någonsin sett. De var som djupa brunnar som höll mig kvar och drog mig ännu närmre. Jag borde ha kastat mig baklänges. Bett om ursäkt. Gett en förklaring till mitt närgångna beteende. Men jag var som fastfrusen, förtrollad av de blåa djupa ögonen. Hans andedräkt sköljde över mig och luftens mjuka rörelse smekte min hy på ett sätt som fick de små hårstråna att resa sig på armarna. Hela mitt inre förstod hur nära kyssen var. Det stack i läpparna och en känsla av självklarhet spred sig i mig. Våra blickar var fortfarande låsta i varandra och en oemotståndlig dragningskraft drog hela mitt väsen mot honom med läpparna som landningsplats. Hans blick utstrålade åtrå, längtan och skräck. Hans ambivalens fick mig att vilja ha honom ännu mer utan att jag kunde förstå varför. Trots att vi inte vidrörde varandra var vi så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme och hans åtrå. Den var lika djup som min trots att han bar en ambivalens och oro utanpå. Snart skulle våra läppar mötas i en djup innerlig kyss, en kyss som jag först nu förstod att mitt undermedvetna skrikit efter hela mitt liv. Jag drog djupt efter andan och slöt ögonen.

Han var borta.

Istället vaknade jag igen, men den här gången med ett rejält ryck. Jag famlade förvirrat i mörkret innan jag insåg att det inte varit verkligt. Den abrupta insikten fick mig att ställa mig upp, men bältet hindrade mig. Jag ramlade handlöst baklänges och slog armen i armstödet. Sömndrucket tittade jag ut genom fönstret. Solen höll sakta på att gå upp vid horisonten och jag förstod att vi skulle landa inom ett par timmar. Jag hade sovit mig igenom kvällsmaten och nu kurrade magen. Medan jag tittade ut genom fönstret infann sig den tomma känslan inom mig igen. Min känslolöshet. Tillbaka till min tomma verklighet. För en kort stund hade jag fått känna det som andra känner varje dag. Jag försökte vara logisk och se det positiva, medan en del i mig skrek efter mer. Känslorna var som en drog och jag ville inte vara utan. Plötsligt hördes en ljudlig snarkning bredvid mig. Satt han där, den nordiska guden? Han som jag nästan kysst? Han vars hela uppenbarelse hade fängslat mig?

Långsamt vände jag mig om och undrade om jag skulle få känna känslor av nervositet och upprymdhet, åtrå och lycka igen.

Har fått upplyftande kommentarer om

Har en läsare som plöjt sig igenom alla tre böckerna om Alvhilda. Alvhilda, den första boken, är den enda som egentligen är klar nog för andra att läsa. Den andra boken Steven, är ett råmanus som behöver bearbetas. Tredje boken är än så länge endast ett rå-råmanus, alltså, det är så rått att det inte ens sitter ihop överallt utan den är mestadels fragment. Viktiga nyckelscener som är ombonade men inte riktigt sitter ihop med nästa nyckelscen.

Min läsare plöjde sig igenom första boken och utbrast:
”Har läst första kapitlet nu, vill gärna läsa mer. Helst NU!!”
”Den blir bättre, funderar i ett på vad den mystiske mannen vill och vem han är, och vad han vill med Julie”
”jag tror du har en rejält bra bok”

Och sedan börjat hon tjata om att hon ville läsa andra boken så fort som möjlig. Jag tänkte att: tja, det borde hon väl kunna göra. Den är ju färdig, behöver bara slipas. Klarar hon av det ruffa så ska det väl inte vara några problem och så skickade jag över andra bokens råmanus och fick denna respons:
”Jag älskar Steven bra mycket bättre än Alvhilda. Man får reda på så mycket som man missar.” ”Helt lyriskt har läst i ett”
”Jag måste veta mer nu! Efter Alvhilda var det lite si och så men Steven är en sådan mer komplex person. (…) Så nu måste jag ju veta om alla invecklingar och allas känslohistoria och vad Ragnvald och Alvhilda egentligen är”

Sådana ord värmer själen och det kändes härligt med en så engagerad person. Jag förklarade att den tredje boken inte riktigt är läsbar än, att den inte riktigt sitter ihop. Hon gav sig inte utan ansåg att det nog skulle gå. Hon hungrade efter att få slutet i sina händer så jag böjde mig för hennes desperata vilja och skickade även tredje "boken". Jag fick denna respons:
”Streckläser”
”älskar slutet”
”Har läst hela Ragnvald. I LOVE IT”

Kan man få mycket bättre respons och då av råmanus och då ett inte ens färdigt sådant. Nu ska jag fortsätta finslipa utifrån riktigt ingående lektörsliknande utlåtande av en väninnan som verkligen gett sig hän i min text. Jag börjar skymta målsnöret för den första boken och det verkar inte som om de två efterföljarna släntrar så långt efter när allt kommer omkring.

Första kapitlen ur Alvhilda

Det första tecknet på att resan till Sverige skulle bli omvälvande var den förhöjda hjärtfrekvens jag kände när jag tittade ut genom det minimala flygplansfönstret. Anledningen till att jag reagerade på det var för att det inte hörde till vanligheterna. Jag påverkades aldrig av känslor. Fysisk aktivitet var tidigare det enda som fått mig att känna hjärtats slag på samma sätt. Vid tillfället satt jag dock helt stilla. Med andra ord borde min hjärtfrekvens inte ha varit förhöjd. Flygplatsens mark var bara några meter ifrån mitt fönster men snart skulle där bara vara moln, massor av hav och mera luft. Tanken fick hjärtat att slå ännu lite fortare och jag blev smått yr. Jag tog handen, la den mot pannan och slöt ögonen. Efter några djupa andetag saktade hjärtat ner till normal rytm och yrseln försvann. Jag hade flera timmars restid framför mig, om min kropp fortsatte reagera på det här sättet skulle jag snart vara helt slut. Därför kämpade jag mentalt med att lugna ner mig.

Vi, jag och mina tre vänner, satt utspridda på restplatser eftersom vi försökt få ner priset på resan så mycket som möjligt. Då jag inte var speciellt social av mig led jag inte av separationen på samma sätt som jag kunde tänka mig att de andra gjorde. Steven led säkerligen oerhört av att vara ifrån mig och Julies blyghet skulle problematisera hennes stora sociala behov. John led troligtvis inte alls, han var så pass översocial att han skulle vara bästa vän med hela planet innan landning. Jag rotade fram min mp3-spelare för att lyssna på lite musik, slappna av och slippa allt sorl. Genomgången av säkerheten var inget som intresserade mig, jag trodde ändå inte på livet efter en flygkrasch. Eftersom vi hade fått lyxen att åka med ett direktflyg hade vi bara nio timmar av stillasittande att se fram emot och min plan var att sova bort hela den biten. Jag spände fast mig, slöt ögonen och la mig till rätta i stolen i hopp om att få slippa alltför mycket trängsel från mina medpassagerare.

Trängsel hade jag redan fått uppleva under incheckningen. Trängsel och stress. Steven hade haft svårt att klara av de dröjsmål som uppstått just när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Personalen hade fått problem med en krånglande metalldetektor. Hans vanliga överbeskyddande attityd hade slagit över till aggressivitet. Inte ens hans sofistikerade uppenbarelse hade förlett någon av väktarna. Hans annars så inställsamma och lugna yttre hade byts ut mot en vild uppsyn med desperat blick och han hade låtit sitt släta runda ansikte vanställas till ohygglighet av vrede. Om jag inte känt honom så väl som jag gjorde och vetat att han var godheten själv som inte kunde göra en fluga förnär, hade kanske även jag tagit ett betryggande steg tillbaka. Som tur var hade John full koll på situationen och räddade den med sitt bländvita leende och sin förföriska blick. Vänd mot den kvinnliga delen av vaktstyrkan lovade han dyrt och heligt att ta ansvar för att Steven skulle lugna sig och drog med honom till närmsta tax free-bar för en lugnande öl. Det var alltid lika fascinerande att se på hur kvinnor reagerade på John. Att lyssna på deras beskrivningar av detaljer så som en smilgrop, faktumet att hans hy påminde om varm choklad eller att hans hår lockade sig i nacken och att dessa yttre attribut användes som väsentliga bevis på ärlighet.

Efter fyra försök med metalldetektor, en ordentlig genomgång av den mobila detektorn och full genomgång av alla fickor lät de mig till slut passera. Maskinen hade inte indikerat någon metall men den hade stängts av varje gång jag gick igenom. Julie var fortfarande kvar när de väl var klara. Hon var mån om mig och ville inte att jag skulle bli orolig eller stressa upp mig. Det var något hon borde ha förstått inte skulle hända, efter att ha varit en nära vän till mig ända sedan junior high. Om någon visste att jag var utan känslor så var det hon och Steven. Just Julie och Steven hade varit mig nära under så många situationer så de borde veta precis hur jag fungerade, på samma sätt som jag hade full insikt i deras beteendemönster.

Huvudsaken var att vi nu satt på planet, på väg för att dämpa mitt forskarintresse. Vad det var av intresse som drog mig till det lilla karga landet, Sverige, och som fick mig att vilja lämna jobb och hem i USA visste jag inte. Sverige var det land mitt namn härstammat. Det var även det land jag drömde om och visste att jag var tvungen att åka till, även om jag i just den stunden var osäker på om jag någonsin skulle återgå till den vardag jag kände. Att mina närmsta vänner följde mig till andra sidan jorden utan att tveka var inte något som förvånade mig. Jag hade den inverkan på folk, de gjorde ofta det jag bad dem om och då framförallt mina närmsta vänner.

Steven hade jag känt ända sedan kindergarten och han hade alltid funnits i min närhet, vad jag kunde dra mig till minnes. När vi börjat på universitetet hyrde vi en lägenhet tillsammans för att hålla nere kostnaderna. I fråga om vår relation trodde de flesta som inte kände oss så väl att vi var i en stadig kärleksrelation sedan många år tillbaka. På sätt och vis var vi nog det också fast den saknade helt den närhet och fysiska kontakt som dessa relationer brukar generera. Vi hade dock det mentala och själsliga utbytet som jag tror att dessa relationer brukar ge. Jag hade många gånger funderat på att ingå en mer fysisk relation med honom, mest för att inte förlora honom, men att ta steget till en fysisk kontakt bar mig emot. Det var aldrig något som lockat mig utan gjorde mig bara osäker då det innebar allt för mycket känsloutbrott och försök att tolka känslor, vilket bara skulle krångla till tillvaron för mig. Jag hade fått en hel del input i frågan om det romantiska kärlekslivet från John, som egentligen mer var Stevens kompis. Han var väldigt känslostyrd vilket jag tyckte var intressant att iaktta och lyssna på samtidigt som det var en aning avskräckande. Jag kunde roa mig i timmar genom att lyssna på när han berättade om vad han varit med om. Han var en riktig tjejtjusare och pratade sällan om annat än tjejer och de vilda fester han brukade gå på. Jag hade även fått chansen att studera både fysiska och psykiska reaktioner när jag betraktat de kvinnor som John flirtade med. Förutom för att ställa upp på Steven och i förlängningen mig, åkte han med till Sverige för att vidga sina jaktmarker och prova på de ökända svenska kvinnorna.

Julie var min bästa vän. Åtminstone det närmsta bästa vän man skulle kunna kategorisera i mitt känslomässigt avstängda liv. Hon, likt Steven, fanns för mig i stort sett hela tiden. Vi brukade prata om allt möjligt men aldrig tog hon upp det mest uppenbara. Jag var en forskare ut i fingerspetsarna och hade redan tidigt jämfört Julies fysiska påslag och nervösa beteende vid olika närmanden, med Stevens respons vid samma behandlig och snart dragit slutsatsen om hennes egentliga agenda. Det faktum att hon aldrig talat om någon kille samt att hon uppvisade ett rent svartsjukt beteende när Steven var i närheten var även det ett påtagligt bevis för att hon inte enbart hade platoniska känslor för mig. Jag undvek dock ämnet eftersom jag som sagt inte ville röra upp några onödiga känsloutbrott som drastiskt skulle ändra våra liv. Satte jag press på henne kanske även jag skulle avkrävas ett ställningstagande och då jag helt saknade den formen av intresse kanske vår intressanta vänskap skulle brytas.

Jag kände snart att någon trängde sig ner i utrymmet bredvid mig på planet men jag undvek att titta upp för att ta reda på vem det kunde vara. Jag ville slippa inleda en helt onödig konversation med en främmande människa som jag ändå inte skulle ha något utbyte av. Det enda jag var intresserad av just då var att få flygtiden avklarad så snart som möjligt eftersom den fick min kropp att reagera på ett främmande och ovanligt sätt. Hjärtats rytm drog till sig min uppmärksamhet vid flera tillfällen genom att rusa. Det kändes som en evighet innan det började kränga i flygplanskroppen och jag förstod i mitt privata mörker att vi var på väg till startbanan. Jag hade redan börjat slumra när jag kände accelerationen i kroppen och känslan av att tryckas ihop mot sätet när planet rusade upp mot skyn. Efter det somnade jag.

Långt senare vaknade jag till. Musiken dunkade fortfarande i öronen, jag hade fått en tryckande smärta av öronsnäckorna och jag var stel i käkarna. Sömndrucket såg jag mig omkring och la märke till att det var nedsläckt i kabinen. Alla verkade sova runtomkring mig.

En snabb blick ut genom rutan och jag kunde konstatera att det var natt. Det var först då jag sneglade lite på personen som satt bredvid mig. En ung man, jämngammal med mig och han såg mycket nordisk ut. Blont hår, breda käkar - och jag kunde slå vad om att han hade blå ögon under de stängda ögonlocken. De flesta männen runt om mig i vardagen var inte alls så ljusa. Han påminde faktiskt inte om någon annan jag sett tidigare. Jag visste att jag själv inte direkt smälte in på skolan med mitt långa kastanjebruna lockiga hår, inte heller de skarpt gröna ögonen brukade hjälpa till på den fronten, men den här mannen var något absolut extra. Jag drog ur öronsnäckorna och lyssnade till hans djupa andetag som blandades med de låga snarkningarna i kabinen. Jag knäppte upp bältet för att sätta mig lite ledigare i stolen.

Jag roade mig med att låta min blick göra en nyfiken vandringsfärd över den blonda mannen bredvid mig. Tankar jag aldrig haft förut började ta form i mitt inre. Jag kom på mig själv med att fundera över hur det skulle vara att kyssa honom. Det var helt nytt för mig. Jag hade aldrig fantiserat om någon kille tidigare. Jag visste så klart att det var vanligt förekommande bland mina tjejbekanta, för det hade de berättat för mig under de senaste tio åren, dock hade berättandet avtagit en aning sedan deras fantasier ersatts av praktisk erfarenhet. Därför var det lite extra spännande att själv prova på detta tidsfördriv, nu när intresset ändå infann sig. Mannen bredvid mig hade något som drog mig till sig och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Han såg ut som en nordisk gud, om det nu fanns ett sådant utseende. Jag drog upp fötterna i skräddarställning och vred mig runt så jag lutade mig mot sätet framför mig för att verkligen kunna studera denna gudomligt vackra varelse. Ju mer jag tittade ju mer ville jag se, jag kunde inte bli mätt på honom. Det var tur att han sov för annars hade det kunnat bli pinsamt. Medan jag såg på honom började hjärtat bete sig som tidigare, det slog fortare. Jag kände även av min andning som hade blivit lite mer ansträngd. I några sekunder började jag oroa mig för att jag hade fått astma men snart slog det mig att det var känslor. Jag började försöka minnas allt jag läst om hur man upplever känslor fysiskt. Hjärtslagen och andhämtningen torde tyda på någon form av upprymdhet. Jag var alltså upprymd. Bara tanken på att jag var upprymd fick mig än mer upprymd. Jag kunde även känna att mina handflator hade blivit en aning fuktiga och hela upplevelsen fick mig nästan att skratta rakt ut. Jag var tvungen att kämpa för att klara av att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp i mig och som följdes av ett rus i hela kroppen. Det var som en vibration som gick från fötterna och rakt upp i huvudet på mig och som följdes av en känsla av kyla trots att jag inte frös. Det snörpte åt i halsen på mig och det kändes nästan som om hjärtat hade flyttat på sig en aning. Vad var det som hände mig? Jag blev yr i huvudet och när jag slöt ögonen såg jag små vita prickar, stjärnor.

Jag tog ett djupt andetag genom näsan och öppnade ögonen samtidigt som jag tog bort händerna från munnen och lät luften fly genom min öppna, lätt leende mun. Var det det här som mina vänner varit med om dagligen och som jag endast sett som åskådare? Inte konstigt att kvinnorna runt John hade så svårt att kontrollera sig. Mina händer darrade lite och ännu en vibration av kyla gick över ryggen på mig. En rysning. Jag försökte släppa detta överväldigande känsloutbrott för några sekunder för att fortsätta studera den vackra mannen som satt bredvid mig.

Jag lutade mig framåt mot honom och när jag kom nära märkte jag att han doftade underbart, friskt och rent med en känsla av fukt, fräsch fukt. Jag stannade över hans bröstkorg och drog in hans doft genom näsan. Jag var mer närgången än jag någonsin tidigare varit med någon utom Steven och Julie, och då endast i studiesyfte. Denna gång var mitt närgånga beteende förankrat i en inre irrationell vilja, längtan efter något som satte mig själv i en per prekär situation vilket fick mina kinder att hetta och ännu en ilning gick genom min kropp. Det gav mig lätt yrsel. Samtidigt ville jag ta mig ännu närmre. Vad var det för dragningskraft jag kände? Jag kunde inte få nog. Det var som en elektrisk spänning mellan oss. Jag hade inte blivit förvånad om jag sett gnistor, så stark var känslan. Jag drog in ännu en gång, slöt ögonen och tog mitt ansikte ännu lite närmre hans ansikte och fortsatte fantisera om att kyssa honom. Nu hade jag min näsa nästan precis intill hans och samtidigt som jag kunde känna vilket stort övertramp jag gjorde kunde jag inte backa, jag var fast i någon trans som inte gick att ta sig ur. Luften vibrerade elektriskt mellan oss. Jag stirrade på hans stängda ögonlock och drog in ännu ett andetag då hans ögon öppnades. Jag stirrade in i de blåaste ögon jag någonsin sett. De var som djupa brunnar som höll mig kvar och drog mig ännu närmre. Jag borde ha slängt mig baklänges, bett om ursäkt och stammat fram en förklaring till mitt närgångna beteende, men jag var som fastfrusen, förtrollad av de blåa djupa ögonen. Hans andedräkt sköljde över mig och luftens mjuka rörelse smekte min hy på ett sätt som fick de små hårstråna att resa sig på armarna och fick hela mitt inre att förstå hur nära kyssen var. Det stack i läpparna och en känsla av självklarhet spred sig i mig. Våra blickar var fortfarande låsta i varandra och en oemotståndlig dragningskraft drog hela mitt väsen mot honom med läpparna som landningsplats. Mitt inre skrek efter en kyss av honom. Hans blick utstrålade åtrå, längtan och skräck. Hans ambivalens fick mig att vilja ha honom ännu mer utan att jag kunde förstå varför. Trots att vi inte vidrörde varandra var vi så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme och hans åtrå efter mig som var lika djup som min trots att han bar en ambivalens och oro utanpå. Snart skulle våra läppar mötas i en djup innerlig kyss, en kyss som jag först nu förstod att mitt undermedvetna skrikit efter hela mitt liv. Jag drog djupt efter andan och slöt ögonen.

Han var borta.

Istället vaknade jag igen men den här gången med ett rejält ryck. Jag famlade förvirrat i mörkret innan jag insåg att det inte varit verkligt, att det bara varit en dröm. Det abrupta uppvaknandet fick mig att försöka hoppa upp i stående, men eftersom jag fortfarande var fastspänd resulterade det i att jag gjorde mig illa på bältet, ramlade handlöst baklänges och slog i armen i armstödet. Sömndrucket tittade jag snabbt ut genom fönstret. Solen höll sakta på att gå upp någonstans vid horisonten och jag förstod att vi nog skulle landa inom ett par timmar. Jag hade sovit mig igenom kvällsmaten och nu kurrade det i magen på mig. Medan jag tittade ut genom fönstret och funderade på om jag skulle ringa på en flygvärdinna för att få mig något i magen infann sig den tomma känslan inom mig igen. Min känslolöshet. Det hade varit en dröm och jag var tillbaka i min tomma känslolösa verklighet igen, men även om det bara varit en dröm hade jag fått chansen att få känna det som alla andra genomgick varje dag. Samtidigt som jag försökte vara logisk och se det positiva i att i alla fall fått känna det var det en del i mig som skrek efter mer. Känslorna var som en drog, nu när jag smakat på dem ville jag inte vara utan dem igen. Ett ljud hördes från någon som rörde sig bredvid mig och en ljudlig snarkning förvissade mig om att det satt någon där och sov. Satt han där, den nordiska guden, han som jag just nästan kysst i drömmen? Han vars hela uppenbarelse hade fängslat mig?

Långsamt vände jag mig om mot honom och undrade om jag åter skulle känna känslorna av nervositet, upprymdhet, åtrå och lycka. Jag hade känt igen alla fysiska påslag och kunnat kartlägga utifrån det jag läst i mina psykologiböcker.

Min mänskliga oskuld

Jag visste rent teoretiskt vad det beteende som vi engagerade oss i brukar kunna leda till men jag var inte helt säker på vad jag skulle förvänta mig av själva vägen dit men jag tänkte att jag skulle låta honom föra. Jag upptäckte dock, både genom de känslor han gav mig samt genom hans förvirrade och fumliga ledande, att inte heller han hade speciellt omfattande erfarenhet. När vi hade kyssts en stund, vilket gav ett rejält påslag känslomässigt men även rent kroppsligt försökte han lägga sig med mig på sängen. Det slutade med att han snubblade till över mig och all den upprymdhet han kände och gav mig fick oss att börja skratta åt vår tafflighet och känslan av prestationsångest rann av oss. Vi blev liggande en stund bredvid varandra i sängen, vända mot varandra med våra blickar spelande över varandras ansiktsdrag. Han tog sin hand och drog bort en lock ur mitt ansikte ”Du är väldigt vacker”

”Jag vet” råkade slinka ur mig innan jag insåg att det inte var ett korrekt svar, även om det var enkel fakta, men svaret fick honom att le.

”Bra” flinade han ”då slipper jag truga med ditt självförtroende” Han lät sin hand glida ner över min hals och längs med min arm. Han följde den ner till där den mötte sängen och letade sig in till min mage där han fick in några fingrar innanför min topp. Hans puls höjde min och en känsla av upphetsad förväntan rann genom hans fingrar och in i mig. Hans hand smekta upp över min höft och upp längs med min sida och han böjde sig framåt för att kyssa mig igen. I samma rörelse lät han sin hand smeka ner över min rygg men i det ögonblick som han skulle nå fram till mina läppar stelnade han till. Hans ögon som nätt och jämt hade slutits öppnades nu igen, hans blick mötte min och den utstrålade oro. ”Allie, vad har du på ryggen?”

”Jag vet inte, det verkar var någon slags sårskorpa som löper längs med min rygg. Jag vet inte var jag fått det från, men det gör inte ont så det är ingen fara.” Jag hörde själv hur nonchalant jag lät, men det var inte det jag var, känslan av oro hade helt enkelt inte infunnit sig angående ryggen men nu kom den krypande. Det var Stevens oro som gled över till mig som en sval bris som sopade undan alla de härliga känslor som precis guidat våra handlingar. Desperat efter de känslor som försvunnit försökte jag få honom att sluta bry sig om min rygg och bry sig mer om mina läppar. Jag tog tag i hans ansikte och påbörjade den kyss som han precis avslutat inledningen till.

”Bry dig mer om de delar som roar dig istället för de som oroar dig” jag lät min hand smeka in innanför hans tröja vilket fungerade. Hans läppar besvarade kyssen och jag översköljdes av de underbara känslorna igen.

Det var tydligt att upplevelsen påminde om det jag hade känt av mannens behandling inne på toaletten men mer som en svag kopia. Hjärtklappningen var där men den var inte lika smärtsamt hård. Den ansträngda andningen var där men inte lika okontrollerad. Viljan av att bli berörd var där och nu blev jag det. Stevens åtrå fyllde mig så mitt inre skrek efter beröring och ju mer han rörde vid mig och kysste mig ju mer uppeggad blev han vilket i sin tur gav mig ett påslag som inspirerade honom ytterligare. Kyssarna blev vildare och vildare smekningarna blev hårdare, intensivare och mer intima. Snart kysste han hela min nakna kropp och jag kunde känna hans undvikande i fråga om min rygg. Oron fanns där men han talade inte om den, han försökte att inte tänka på den, för att inte tappa det vi hade. Men det fanns tillräckligt för att få mig ur balans för några sekunder. Jag vände mig på rygg igen och gjorde ett sista desperat anförande för att inte tappa fokus, för att han skulle glömma min rygg, för att jag skulle få uppleva det jag kände att Steven var fokuserad på att komma fram till.

Jag blev av med min mänskliga oskuld.

Även om det från börjat varit uppenbart att han var lika novis i ämnet som jag försvann här ändå hans fumlighet och tvekan. Inte för att jag hade någon erfarenhet nog att jämföra med men genom hans tankar, genom hans känslor visste jag att en stor del av hans tonårsliv och vuxna år hade ägnats åt just denna stund vilket gjorde honom helt fokuserad. Att han mentalt och kroppsligt var så förberedd och tränad att han visste precis var han skulle röra, var han skulle ta och hur han skulle kyssa för att det skulle bli perfekt. Under de vibrationer av njutning som gick genom Stevens kropp, den eufori och totala lycka som vandrade från honom och in i mig kände jag något som jag, innan jag träffat mannen i spegeln, skulle ha ansett vara den totalaste av upplevelser, men som endast var en svag bris av vad jag hade fått uppleva inne på toaletten, genom mannen i spegeln. Det var som om jag ville skrika ut i frustration, vilket jag på sätt och vis också gjorde, när vibrationerna utvecklades till skakningar och elektriska stötar av, vad jag förstod att Steven upplevde, den totalaste av njutning. Jag visste att jag kunde sträcka mig ännu längre, få ännu mer, men inte på det här sättet, inte med Steven. Ändå vågade jag inte sträva efter det. Mannen i spegeln fick mig att längta och åtrå men samtidigt väckte han känslor av ilska, avsky och skräck. Steven sjönk utmattad ihop på mig och jag sköljdes, som av vågor, av varm lycka och kärlek, där han andades tungt över mitt bröst. Han kysste mig ännu en gång men snart efter det drog sig känslorna tillbaka, in i Steven, då han sakta flöt bort i drömmarna och jag låg ensam kvar, kall och utan känslor, innan även jag somnade.

/Allie

I skuggorna

I skuggorna står jag och ser dig gå. Mitt liv har vänts på ända och jag vet inte vem jag är. Bredvid står mannen mitt inre suktat efter under en veckas tid men det är ryggtavlan som lämnar mig som jag velat dela mitt liv med i flera år. Tidigare som ömsesidig livspartner där tankar och filosofi skulle leda oss framåt. I dag finns även känslorna där men nu är det för sent. Våra liv är för olika och jag skulle bara tära dig om vi försökte, därför låter jag dig gå. Därför tvingar jag dig gå, ensam, in i ovissheten, utan mig.

/Allie