Första kapitlen ur Alvhilda

Det första tecknet på att resan till Sverige skulle bli omvälvande var den förhöjda hjärtfrekvens jag kände när jag tittade ut genom det minimala flygplansfönstret. Anledningen till att jag reagerade på det var för att det inte hörde till vanligheterna. Jag påverkades aldrig av känslor. Fysisk aktivitet var tidigare det enda som fått mig att känna hjärtats slag på samma sätt. Vid tillfället satt jag dock helt stilla. Med andra ord borde min hjärtfrekvens inte ha varit förhöjd. Flygplatsens mark var bara några meter ifrån mitt fönster men snart skulle där bara vara moln, massor av hav och mera luft. Tanken fick hjärtat att slå ännu lite fortare och jag blev smått yr. Jag tog handen, la den mot pannan och slöt ögonen. Efter några djupa andetag saktade hjärtat ner till normal rytm och yrseln försvann. Jag hade flera timmars restid framför mig, om min kropp fortsatte reagera på det här sättet skulle jag snart vara helt slut. Därför kämpade jag mentalt med att lugna ner mig.

Vi, jag och mina tre vänner, satt utspridda på restplatser eftersom vi försökt få ner priset på resan så mycket som möjligt. Då jag inte var speciellt social av mig led jag inte av separationen på samma sätt som jag kunde tänka mig att de andra gjorde. Steven led säkerligen oerhört av att vara ifrån mig och Julies blyghet skulle problematisera hennes stora sociala behov. John led troligtvis inte alls, han var så pass översocial att han skulle vara bästa vän med hela planet innan landning. Jag rotade fram min mp3-spelare för att lyssna på lite musik, slappna av och slippa allt sorl. Genomgången av säkerheten var inget som intresserade mig, jag trodde ändå inte på livet efter en flygkrasch. Eftersom vi hade fått lyxen att åka med ett direktflyg hade vi bara nio timmar av stillasittande att se fram emot och min plan var att sova bort hela den biten. Jag spände fast mig, slöt ögonen och la mig till rätta i stolen i hopp om att få slippa alltför mycket trängsel från mina medpassagerare.

Trängsel hade jag redan fått uppleva under incheckningen. Trängsel och stress. Steven hade haft svårt att klara av de dröjsmål som uppstått just när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Personalen hade fått problem med en krånglande metalldetektor. Hans vanliga överbeskyddande attityd hade slagit över till aggressivitet. Inte ens hans sofistikerade uppenbarelse hade förlett någon av väktarna. Hans annars så inställsamma och lugna yttre hade byts ut mot en vild uppsyn med desperat blick och han hade låtit sitt släta runda ansikte vanställas till ohygglighet av vrede. Om jag inte känt honom så väl som jag gjorde och vetat att han var godheten själv som inte kunde göra en fluga förnär, hade kanske även jag tagit ett betryggande steg tillbaka. Som tur var hade John full koll på situationen och räddade den med sitt bländvita leende och sin förföriska blick. Vänd mot den kvinnliga delen av vaktstyrkan lovade han dyrt och heligt att ta ansvar för att Steven skulle lugna sig och drog med honom till närmsta tax free-bar för en lugnande öl. Det var alltid lika fascinerande att se på hur kvinnor reagerade på John. Att lyssna på deras beskrivningar av detaljer så som en smilgrop, faktumet att hans hy påminde om varm choklad eller att hans hår lockade sig i nacken och att dessa yttre attribut användes som väsentliga bevis på ärlighet.

Efter fyra försök med metalldetektor, en ordentlig genomgång av den mobila detektorn och full genomgång av alla fickor lät de mig till slut passera. Maskinen hade inte indikerat någon metall men den hade stängts av varje gång jag gick igenom. Julie var fortfarande kvar när de väl var klara. Hon var mån om mig och ville inte att jag skulle bli orolig eller stressa upp mig. Det var något hon borde ha förstått inte skulle hända, efter att ha varit en nära vän till mig ända sedan junior high. Om någon visste att jag var utan känslor så var det hon och Steven. Just Julie och Steven hade varit mig nära under så många situationer så de borde veta precis hur jag fungerade, på samma sätt som jag hade full insikt i deras beteendemönster.

Huvudsaken var att vi nu satt på planet, på väg för att dämpa mitt forskarintresse. Vad det var av intresse som drog mig till det lilla karga landet, Sverige, och som fick mig att vilja lämna jobb och hem i USA visste jag inte. Sverige var det land mitt namn härstammat. Det var även det land jag drömde om och visste att jag var tvungen att åka till, även om jag i just den stunden var osäker på om jag någonsin skulle återgå till den vardag jag kände. Att mina närmsta vänner följde mig till andra sidan jorden utan att tveka var inte något som förvånade mig. Jag hade den inverkan på folk, de gjorde ofta det jag bad dem om och då framförallt mina närmsta vänner.

Steven hade jag känt ända sedan kindergarten och han hade alltid funnits i min närhet, vad jag kunde dra mig till minnes. När vi börjat på universitetet hyrde vi en lägenhet tillsammans för att hålla nere kostnaderna. I fråga om vår relation trodde de flesta som inte kände oss så väl att vi var i en stadig kärleksrelation sedan många år tillbaka. På sätt och vis var vi nog det också fast den saknade helt den närhet och fysiska kontakt som dessa relationer brukar generera. Vi hade dock det mentala och själsliga utbytet som jag tror att dessa relationer brukar ge. Jag hade många gånger funderat på att ingå en mer fysisk relation med honom, mest för att inte förlora honom, men att ta steget till en fysisk kontakt bar mig emot. Det var aldrig något som lockat mig utan gjorde mig bara osäker då det innebar allt för mycket känsloutbrott och försök att tolka känslor, vilket bara skulle krångla till tillvaron för mig. Jag hade fått en hel del input i frågan om det romantiska kärlekslivet från John, som egentligen mer var Stevens kompis. Han var väldigt känslostyrd vilket jag tyckte var intressant att iaktta och lyssna på samtidigt som det var en aning avskräckande. Jag kunde roa mig i timmar genom att lyssna på när han berättade om vad han varit med om. Han var en riktig tjejtjusare och pratade sällan om annat än tjejer och de vilda fester han brukade gå på. Jag hade även fått chansen att studera både fysiska och psykiska reaktioner när jag betraktat de kvinnor som John flirtade med. Förutom för att ställa upp på Steven och i förlängningen mig, åkte han med till Sverige för att vidga sina jaktmarker och prova på de ökända svenska kvinnorna.

Julie var min bästa vän. Åtminstone det närmsta bästa vän man skulle kunna kategorisera i mitt känslomässigt avstängda liv. Hon, likt Steven, fanns för mig i stort sett hela tiden. Vi brukade prata om allt möjligt men aldrig tog hon upp det mest uppenbara. Jag var en forskare ut i fingerspetsarna och hade redan tidigt jämfört Julies fysiska påslag och nervösa beteende vid olika närmanden, med Stevens respons vid samma behandlig och snart dragit slutsatsen om hennes egentliga agenda. Det faktum att hon aldrig talat om någon kille samt att hon uppvisade ett rent svartsjukt beteende när Steven var i närheten var även det ett påtagligt bevis för att hon inte enbart hade platoniska känslor för mig. Jag undvek dock ämnet eftersom jag som sagt inte ville röra upp några onödiga känsloutbrott som drastiskt skulle ändra våra liv. Satte jag press på henne kanske även jag skulle avkrävas ett ställningstagande och då jag helt saknade den formen av intresse kanske vår intressanta vänskap skulle brytas.

Jag kände snart att någon trängde sig ner i utrymmet bredvid mig på planet men jag undvek att titta upp för att ta reda på vem det kunde vara. Jag ville slippa inleda en helt onödig konversation med en främmande människa som jag ändå inte skulle ha något utbyte av. Det enda jag var intresserad av just då var att få flygtiden avklarad så snart som möjligt eftersom den fick min kropp att reagera på ett främmande och ovanligt sätt. Hjärtats rytm drog till sig min uppmärksamhet vid flera tillfällen genom att rusa. Det kändes som en evighet innan det började kränga i flygplanskroppen och jag förstod i mitt privata mörker att vi var på väg till startbanan. Jag hade redan börjat slumra när jag kände accelerationen i kroppen och känslan av att tryckas ihop mot sätet när planet rusade upp mot skyn. Efter det somnade jag.

Långt senare vaknade jag till. Musiken dunkade fortfarande i öronen, jag hade fått en tryckande smärta av öronsnäckorna och jag var stel i käkarna. Sömndrucket såg jag mig omkring och la märke till att det var nedsläckt i kabinen. Alla verkade sova runtomkring mig.

En snabb blick ut genom rutan och jag kunde konstatera att det var natt. Det var först då jag sneglade lite på personen som satt bredvid mig. En ung man, jämngammal med mig och han såg mycket nordisk ut. Blont hår, breda käkar - och jag kunde slå vad om att han hade blå ögon under de stängda ögonlocken. De flesta männen runt om mig i vardagen var inte alls så ljusa. Han påminde faktiskt inte om någon annan jag sett tidigare. Jag visste att jag själv inte direkt smälte in på skolan med mitt långa kastanjebruna lockiga hår, inte heller de skarpt gröna ögonen brukade hjälpa till på den fronten, men den här mannen var något absolut extra. Jag drog ur öronsnäckorna och lyssnade till hans djupa andetag som blandades med de låga snarkningarna i kabinen. Jag knäppte upp bältet för att sätta mig lite ledigare i stolen.

Jag roade mig med att låta min blick göra en nyfiken vandringsfärd över den blonda mannen bredvid mig. Tankar jag aldrig haft förut började ta form i mitt inre. Jag kom på mig själv med att fundera över hur det skulle vara att kyssa honom. Det var helt nytt för mig. Jag hade aldrig fantiserat om någon kille tidigare. Jag visste så klart att det var vanligt förekommande bland mina tjejbekanta, för det hade de berättat för mig under de senaste tio åren, dock hade berättandet avtagit en aning sedan deras fantasier ersatts av praktisk erfarenhet. Därför var det lite extra spännande att själv prova på detta tidsfördriv, nu när intresset ändå infann sig. Mannen bredvid mig hade något som drog mig till sig och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Han såg ut som en nordisk gud, om det nu fanns ett sådant utseende. Jag drog upp fötterna i skräddarställning och vred mig runt så jag lutade mig mot sätet framför mig för att verkligen kunna studera denna gudomligt vackra varelse. Ju mer jag tittade ju mer ville jag se, jag kunde inte bli mätt på honom. Det var tur att han sov för annars hade det kunnat bli pinsamt. Medan jag såg på honom började hjärtat bete sig som tidigare, det slog fortare. Jag kände även av min andning som hade blivit lite mer ansträngd. I några sekunder började jag oroa mig för att jag hade fått astma men snart slog det mig att det var känslor. Jag började försöka minnas allt jag läst om hur man upplever känslor fysiskt. Hjärtslagen och andhämtningen torde tyda på någon form av upprymdhet. Jag var alltså upprymd. Bara tanken på att jag var upprymd fick mig än mer upprymd. Jag kunde även känna att mina handflator hade blivit en aning fuktiga och hela upplevelsen fick mig nästan att skratta rakt ut. Jag var tvungen att kämpa för att klara av att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp i mig och som följdes av ett rus i hela kroppen. Det var som en vibration som gick från fötterna och rakt upp i huvudet på mig och som följdes av en känsla av kyla trots att jag inte frös. Det snörpte åt i halsen på mig och det kändes nästan som om hjärtat hade flyttat på sig en aning. Vad var det som hände mig? Jag blev yr i huvudet och när jag slöt ögonen såg jag små vita prickar, stjärnor.

Jag tog ett djupt andetag genom näsan och öppnade ögonen samtidigt som jag tog bort händerna från munnen och lät luften fly genom min öppna, lätt leende mun. Var det det här som mina vänner varit med om dagligen och som jag endast sett som åskådare? Inte konstigt att kvinnorna runt John hade så svårt att kontrollera sig. Mina händer darrade lite och ännu en vibration av kyla gick över ryggen på mig. En rysning. Jag försökte släppa detta överväldigande känsloutbrott för några sekunder för att fortsätta studera den vackra mannen som satt bredvid mig.

Jag lutade mig framåt mot honom och när jag kom nära märkte jag att han doftade underbart, friskt och rent med en känsla av fukt, fräsch fukt. Jag stannade över hans bröstkorg och drog in hans doft genom näsan. Jag var mer närgången än jag någonsin tidigare varit med någon utom Steven och Julie, och då endast i studiesyfte. Denna gång var mitt närgånga beteende förankrat i en inre irrationell vilja, längtan efter något som satte mig själv i en per prekär situation vilket fick mina kinder att hetta och ännu en ilning gick genom min kropp. Det gav mig lätt yrsel. Samtidigt ville jag ta mig ännu närmre. Vad var det för dragningskraft jag kände? Jag kunde inte få nog. Det var som en elektrisk spänning mellan oss. Jag hade inte blivit förvånad om jag sett gnistor, så stark var känslan. Jag drog in ännu en gång, slöt ögonen och tog mitt ansikte ännu lite närmre hans ansikte och fortsatte fantisera om att kyssa honom. Nu hade jag min näsa nästan precis intill hans och samtidigt som jag kunde känna vilket stort övertramp jag gjorde kunde jag inte backa, jag var fast i någon trans som inte gick att ta sig ur. Luften vibrerade elektriskt mellan oss. Jag stirrade på hans stängda ögonlock och drog in ännu ett andetag då hans ögon öppnades. Jag stirrade in i de blåaste ögon jag någonsin sett. De var som djupa brunnar som höll mig kvar och drog mig ännu närmre. Jag borde ha slängt mig baklänges, bett om ursäkt och stammat fram en förklaring till mitt närgångna beteende, men jag var som fastfrusen, förtrollad av de blåa djupa ögonen. Hans andedräkt sköljde över mig och luftens mjuka rörelse smekte min hy på ett sätt som fick de små hårstråna att resa sig på armarna och fick hela mitt inre att förstå hur nära kyssen var. Det stack i läpparna och en känsla av självklarhet spred sig i mig. Våra blickar var fortfarande låsta i varandra och en oemotståndlig dragningskraft drog hela mitt väsen mot honom med läpparna som landningsplats. Mitt inre skrek efter en kyss av honom. Hans blick utstrålade åtrå, längtan och skräck. Hans ambivalens fick mig att vilja ha honom ännu mer utan att jag kunde förstå varför. Trots att vi inte vidrörde varandra var vi så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme och hans åtrå efter mig som var lika djup som min trots att han bar en ambivalens och oro utanpå. Snart skulle våra läppar mötas i en djup innerlig kyss, en kyss som jag först nu förstod att mitt undermedvetna skrikit efter hela mitt liv. Jag drog djupt efter andan och slöt ögonen.

Han var borta.

Istället vaknade jag igen men den här gången med ett rejält ryck. Jag famlade förvirrat i mörkret innan jag insåg att det inte varit verkligt, att det bara varit en dröm. Det abrupta uppvaknandet fick mig att försöka hoppa upp i stående, men eftersom jag fortfarande var fastspänd resulterade det i att jag gjorde mig illa på bältet, ramlade handlöst baklänges och slog i armen i armstödet. Sömndrucket tittade jag snabbt ut genom fönstret. Solen höll sakta på att gå upp någonstans vid horisonten och jag förstod att vi nog skulle landa inom ett par timmar. Jag hade sovit mig igenom kvällsmaten och nu kurrade det i magen på mig. Medan jag tittade ut genom fönstret och funderade på om jag skulle ringa på en flygvärdinna för att få mig något i magen infann sig den tomma känslan inom mig igen. Min känslolöshet. Det hade varit en dröm och jag var tillbaka i min tomma känslolösa verklighet igen, men även om det bara varit en dröm hade jag fått chansen att få känna det som alla andra genomgick varje dag. Samtidigt som jag försökte vara logisk och se det positiva i att i alla fall fått känna det var det en del i mig som skrek efter mer. Känslorna var som en drog, nu när jag smakat på dem ville jag inte vara utan dem igen. Ett ljud hördes från någon som rörde sig bredvid mig och en ljudlig snarkning förvissade mig om att det satt någon där och sov. Satt han där, den nordiska guden, han som jag just nästan kysst i drömmen? Han vars hela uppenbarelse hade fängslat mig?

Långsamt vände jag mig om mot honom och undrade om jag åter skulle känna känslorna av nervositet, upprymdhet, åtrå och lycka. Jag hade känt igen alla fysiska påslag och kunnat kartlägga utifrån det jag läst i mina psykologiböcker.