Publikation

Bild lånad från Hertiginnan af Uppsala

Nu har Alvhilda fått ett muntligt ja från tidningsredaktören. Papper kommer skrivas på under veckan och sedan blir första delen av trilogin en sommarföljetong i två lokala dagstidningar någonstans i Sveriges avlånga land.  

Nu har jag till mitten av juni på mig att fina till henne, snygga till kanterna och göra henne vacker inför avfärd och allmän beskådan. Det och arbetet med att ordna med indelningar av varje avsnitt efter den mall de har så att den inte delas på ställen som förstör hela uppbyggnaden av boken.

Vilken tidning det är kommer jag berätta närmre när papper är skrivna och vi närmar oss publikationsbörjan. Det känns spännande, det känns stort och jag känner att jag närmar mig slutet av den här resan. det är bara en himla massa kvar, sedan är hon er allas.

Förändrigar som känns i hjärteroten

När jag började skriva Alvhilda för snart tre år sedan, var det många karaktärer som idag är dödade men fem stycken har hållit sig kvar genom alla motgångar. Allie/Alvhilda, Steven, Julie, John och Ragvald. Karaktärernas bakgrund har däremot förändrats och plötsligt blir ett namn helt fel, på grund av ändringar i storyn. John, den svarta, sexiga kvinnoförföraren skall byta namn till Henri, eftersom John är för ofranskt. Jag har själv känt det en längre tid men ändå hållit kvar i namnet, det är ju ändå invant och han är en John, men nu, i slutredigeringen  måste jag göra något och då ryker hans namn.

John blir Henri.

Jag kommer vara tvungen att smaka på det ett tag, vänja mig, för John har varit John ända sedan födelsen och det gör ont att behöva byta hans namn. Det sköna är dock att Jon kan få tillbaka sitt namn utan att folk blir förvirrade på likheten av deras namn.

Hur viktiga är namn för dig?
Kan du hänga upp dig på om en karaktär har fel namn när du läser en bok?
Har du svårt för att byta namn på karaktärer du skriver om efter att de hetat något en längre tid?

Positiv kritik uttalat i förvåning

 Bild lånad från Tassar och morrhår  - * - Bild lånad från Loveys

Det här med att få positiv kritik från vänner och nära släktingar. Många gånger kan jag ha svårt för att ta till mig det positiva från dem, det negativa, inga problem. Det är ju ärligt och jag kan lära mig och bli bättre. Det positiva däremot, det tar jag  mer med en nypa salt. Klart de är snälla, de är ju mina vänner eller släktingar, de kanske rent av ljuger för att vara snälla. Men - om det sägs med en förvånad underton då tar jag det till mig. Uttal som:

Jag blev positivt överraskad.

Vad bra du skriver och vilken annorlunda handling.

 Det är när ett utlåtande från en person jag känner börjar på det sättet, som jag vet att personen verkligen menar det dom säger, eller skriver. När det kommer positiv feedback från främmande personer kan jag ta det seriöst direkt, för de har inget att vinna eller förlora på att säga det dom säger. Därför blev jag väldigt rörd av kommentarerna jag fick här inne av Naftalin, för henne har jag aldrig talats vid med tidigare. Därför väger hennes ord väldigt tungt när jag värderar mitt skrivande och Alvhilda.

Sträckläste det som fanns och längtar efter mer!

Ser med stor förväntan fram emot att sluka dina verk när de finns att tillgå.

Eftersom de vänner jag haft som uppenbarligen inte förväntade sig storverk av mig, reagerade som de gjorde, väger deras ord väldigt tungt också. Att de dessutom kommit med konstruktiv kritik om saker de tycker jag borde ändra, väger det ännu tyngre.

Hur tänker ni själva när det handlar om kritik, positiv, konstruktiv eller bara allmän?

Hundra läsare

Nu har Alvhilda - uppvaknandet nått hundra registrerade läsare. Med läsare menas personer som varit inne och kikat, de kanske inte har läst, det ser bara ut så. Det är i alla fall långt ifrån 100 kommentarer. Jag analyserar siffran utifrån hur många som lämnat åsikter och det känns inte som om texten är trollbindande nog för att folk ska kasta sig över de skrivna orden, läsa och lämna meningar av total hängivelse.

Alltså får jag e över de första kapitlen igen.

Eller vad tycker du?

Never ending story

I tisdags skrev jag sista meningen i senaste redigeringen av sista boken i trilogin. Lägg märke till att jag inte skrev sista redigeringen för det utgår jag kallt ifrån att det inte är. Många som inte skriver böcker som jag pratar med angående redigeringsarbetet utbrister - "va redigerar du nu igen, hur många gånger ska du egentligen gå igenom texten." Varpå jag svarar - "tills jag är klar." vilket det finns en viss risk att jag aldrig blir eftersom jag kan vara lite petig och alltid utvecklas.

Vi pratade lite om det jag och min kollega, att det blir väl när man tröttnar på texten som man väljer att låta den löpa. Problemet är också att jag inte känner att jag tröttnat, jag har långt ifrån tröttnat. För varje gång jag redigerar utvecklas både jag och texten. jag älskar mina karaktärer och är nästan rädd för att inte träffa dom varje dag. Jag tycker om att skriva om dem och de har blivit en del av mitt liv. Det kommer bli spinn offs i massor och med tanke på hur storyn är utformad kommer det finnas utrymme för det också. Jag är även öppen för fanarts, fanfics och att andra människor tar till sig storyn och ger karaktärerna evigt liv.

När jag nu lägger undan sista delen för den här redigeringsrundan och lämnar över den i händerna på en lektör firade jag med att gå på Eddie Izzard med maken. Ett helt dygn utan att varken tänka eller läsa Alvhilda. Det var njutningfullt, skrattfullt och härligt. Vad gör jag idag? Har jag satt mig i yogaställning och nynnar avkopplande melodier? Nej, det finns det varken rast eller ro för. En möjlighet har dykt upp i horisonten och jag är den som greppar alla som dyker upp. Därför har jag nu helgen på mig att sminka första delen för genomläsning av någon helt ny person inför ett möjligt äventyr över sommaren. Information kommer senare, när jag vet vad det leder till.

Jag har redan skrivit om början på första boken, lagt till tre kapitel och ska nu gå igenom hela boken för finjusteringar. Vi får se hur långt jag hinner i helgen, men förhoppningsvis har jag hela april på mig.

Ni har väl inte missat att läsa spinn-offen som ni hittar i en av flikarna längst upp. Ni kan även följa den här länken. Jag har fått bra utlåtande från de som läst hittills, men bara verbalt än. Det är helt öppet för att ge skriftlig feedback inne i inlägget.

April april

Det förra inlägget var, precis som Mrs Data så fint gissade, ett aprilskämt. Jag la även upp det inlägget inne på Alvhildas facebooksida där det blev en hel del aktivitet. Först var det några trevande kommentarer från folk som undrade om jag verkligen valt rätt förlag och att jag verkligen behövde tänka igenom mitt beslut innan jag tog det. Sedan kom ett mycket ironiskt inlägg som tätt följdes av ett inlägg som konstaterade att det var ett aprilskämt.

Efter det kom en person som hånskrattade åt de som gått på aprilskämtet och ojade sig över hur dumma de kunde vara, det var så genomskinligt och jag började ifrågasätta lite, vad det var som var så genomskinligt. Jag själv tyckte ju att det var mycket uppenbart men jag ville ändå se över vad det var, var det att Alvhilda skulle intressera ett stort förlag? om att jag övervägde att göra de ändringar som krävdes? eller att Disney skulle göra filmatiseringen. Fick till svar alla tre.

Det jag funderat lite över efter aprilskämtet är just frågan om krav på förändringar i manus man skickar till ett förlag. Fick höra att det var helt otroligt att jag skulle släppa så mycket av min ideologi för att få den publicerad. Men som blivande författare är det viktigt att ändå tänka på att förlag alltid vill ha förändringar, de har alltid åsikter om manuset innan det blir släppt som bok. Om man håller benhårt och vägrar göra några förändringar kommer man troligen vara tvungen att överväga egenutgivning som enda väg.

Frågan är bara, hur mycket ska man släppa på, var bör man lägga gränsen. Vad tycker ni själva? I mina ögon skulle Alvhilda inte vara Alvhilda om jag gjorde de förändringar som jag skämtade om i inlägget och då skulle jag kunna skriva en bok åt förlaget och sedan ge ut Alvhilda ändå. Skulle jag kunna tänka mig att skriva om en karaktär? Skulle jag kunna tänka mig att ändra på förutsättningarna för någon karaktär? Syftet till förändringarna är väl det viktigaste att se över innan man bara springer åstad och ändrar i sin vision.

var går gränsen?

Hur villiga är vi att lämna vägen vi påbörjat

Stora beslut skall tas och jag har funderat hela helgen. Ett stort förlag har fått upp ögonen för Alvhilda och samtalen har precis börjat. Innan påskhelgen kom vissa krav som övervägts i dagarna.

De tycker att karaktärerna bryter allt för mycket mot de könsnormer som förväntas och det kan bli svårt för läsare att kunna identifiera sig med dem och därför vill de att Allie skall vara lite mer hjälplös och känslomässig för att bli trovärdig. De vill dessutom gärna se att Steven har en lite mer hjältemässig roll som räddar Allie istället för den underkastade roll han nu har.

Eftersom de dessutom har lite svårt för just fantasygenren vill de att jag drar ner på det övernaturliga och försöker få det att likna mer av en psykos som hon har möjlighet att vakna upp ur mot slutet, att det skall hänga lite i ovisshet över realiteten av händelserna. På det sättet kan den falla under genre magisk realism vilket funkar även i de finare rummen.

Eftersom de ser Alvhilda mer som en saga tänker de rikta sig framförallt till en yngre publik vilket gör att jag måste ta bort det mesta våldet och all sex och göra den snällare. Slutligen tycker de att Alvhilda och Ragnvald är för svåra namn och vill att jag ändrar dem till Anna och Roger för att göra dem lättare att uttala för föräldrar vid högläsning.

Det är svåra val, till att börja med så är det mycket arbete med att skriva om hela trilogin efter de kraven som dessutom strider helt mot kärnan och budskapet med böckerna men det är ett stort förlag som kan ge mig stor spridning på boken och det finns ett outsagt löfte om Disneys inblandning i eventuell filmatisering inom en snar framtid.

Beslutet är inte taget än så vi får se hur det fortgår.