Alvhildas 2012

När 2012 startade trodde jag att jag hade allt klart för mig och jag såg framför mig att Alvhilda och hennes efterföljande böcker skulle bli klara under året. Första boken fick åka till förlag för att se om storyn hållde och det gjorde den på sätt och vis. Inte i tryck men en grund som var intressant. Det var hantverket som behövde slipas. Det är det som har skett under 2012. Första boken har nu fått vara hos lektör och skall skrivas om efter de tips som kommit in därifrån.

Både de andra böckerna har skrivits om helt från grunden och ökat i storlek. Alla delar har blivit testlästa kommenterade. Sammanlagt har hela trilogin ökat med ungefär 157353 ord och 701047 tecken. Det första arbetet under 2013 kommer vara att se över så det är rätt tecken och rätt ord som böckerna ökat med.

Alla böcker kommer ha varit hos lektör och fått sig en rejäl omgång och utlåtande om helheten skall kunna hjälpa till att bygga upp dem inför framtida tryck.

Trilogin skall få åka till förlag igen och få sin dom. Denna gången som helhet och inte bara med första boken.

Jag ser fram emot 2013, det känns som om det kommer att bli Alvhildas år.

God fortsättning till er alla skräck- och mystikälskare där ute.

Klar för den här gången

I augusti började jag denna redigering av hela Alvhildatrilogin. Jag jobbade om första boken fick den genomläst av mina testläsare, ändrade ytterligare en gång och fick den korrekturläst innan jag skickade till lektör. Sedan tog jag mig an den andra boken. Jag hade tänkt göra som med första, att bara egentligen ändra lite i den redan färdiga texten. Alvhilda del ett växte under sin redigering med elva sidor. Då tog jag bort vissa kapitel och ersatte dessa med nytt material samt att jag tog bort karaktärer med mera. Lektören säger att det saknas minst femtio sidor så mitt arbete med denna bok är att hitta dess, jag är osäker på vart jag kan ha lagt dem, men jag är bra på att hitta på saker så det ska nog gå vägen.

När jag började med Steven, alltså andra boken i trilogin, för den här gången märkte jag att det inte fungerade att skriva i den färdiga texten. Istället började jag egentligen om på nytt. Det var ett skellett men jag satte på kött, muskler, fett och drag. Jag skrev helt enkelt boken igen där det färdiga bara var en suddig karta. Jag hade alltså 83sidor att leka med men när jag var klar hade jag ökat boken med:

 155 sidor!

Tacka sjutton att jag inte hann med min deadline. Jag var redan en månad sen efter Alvhilda. Jag skrev lite drygt hälften av Steven under NaNoWriMo men som ni ser så lyckades jag inte ens komma upp i den pott jag hade när jag var klar i den utmaningen. Jag avslutade nämligen den utmaningen på 100 000 ord, vilket jag känner mig ganska nöjd med. Jag kastade mig nämligen över Ragnvald efter halva tiden och körde på. Han hade samlat på sig ungefär 60 sidor när jag började. Det saknades en del delar här och där som jag skulle fylla på med. Jag skrev det sista ordet på sista delen vid två på natten till juldagen vilket kändes bra eftersom jag ville vara klar innan jul. Jag valde att se juldagen som jul för i år, trots att alla julklappar redan var öppnade vid den tiden. Jag fyllde på sista boken med: 

Lite drygt 300 sidor under loppet av mindre än 1½ månad.

Jag har låtit Ragnvald på härja fritt under tiden jag skrivit. Jag har följt stickspår, jag har hängt med i nya tvister som jag inte riktigt vet hur jag ska fläta samman och nu återstår det en hel del avrättningar. Jag måste nämligen ta död på så väldigt många älsklingar. Jag vet redan många av de kapitel som skall strykas men jag har som tur är en testläsargrupp som jag ska ha seminarium med i januari. De kommer då kunna ge mig sin syn på vissa spår som dykt upp i boken.

Nu ska jag ge mig i kast att redigera Steven ytterligare en gång innan jag känner mig redo att få den genomläst av lektör. Sedan blir det minst två redigeringar av Ragnvald, en raderarredigering och sedan en textredigering.

Det här med att skriva och författa, det är en oändlig historia men mycket spännande.

Alvhilda dansar i absinten

Han log och lutade sig framåt medan han ställde ett glas vid min plats och hällde en grön vätska i botten.
”Jag erbjöd bara er kära vän att lära känna den gröna fen.”
”Den gröna, vad?” Han lyfte blicken och såg in i mina blå ögon.
”Den gröna fen.”
”Alvhilda?” Han skrattade till och reste sig upp.
”Det var ett nytt namn på henne, vi har alla våra egenheter.” Han visade hur vi skulle lägga socker på en bladformad metallsked som lades över vårt glas. Han lät sedan isvattnet sakta droppa ner i vätskan i botten på glaset. ”Om herrarna nu studerar sin absint kommer ni snart få se den gröna fen dansa i louchen.” Leende lämnade han vårt bord och jag kände hur nyfikenheten tog över.

Jag såg hur den stora glasbehållaren dröp av kondens medan de små kranarna droppade, långsamt, i glaset framför oss. Min blick var fäst i den klara gröna vätskan där jag snart kunde urskilja min Alvhildas vackra energi, dansa. Jag lät mitt finger stryka längs med sidan vilket bildade ett streck i den kyliga, fuktiga ytan. Hon fanns någonstans just nu och någon dag skulle vi vara tillsammans igen men. Hennes dans förvandlade snart den klara vätskan till en mjölkig dryck.
”Du blir sorgsen av absinten. Hur kommer det sig?” Jag mötte Johns blick där han satt med en cigarr och studerade mig.
”Jag ser Alvhilda dansa i drycken.” Han skrattade åt mitt svar och doppade ett finger i sin absint och stoppade sedan droppen i munnen.
”Det är gröna fen du ser, inte Alvhilda.”
”Vem säger att Alvhilda inte är den gröna fen.” Han skrattade åt mitt svar och drog ännu ett bloss på den cigarr han sett till att bli bjuden på.
”Det är dags för dig att hitta ett tidsfördriv som håller dig ifrån att deppa ihop angående din Alvhilda. På det här sättet kommer jag dö av tristess innan vi nått fram.”

Läser

Bild lånad från APG 29

Nu har jag lagt sista ordet på andra delen för den här redigeringen. Nu ska jag in och lägga till två bitar i den sista delen för att göra allt komplett inför den sista finputsningen till lektören. För att komma in i känslan måste jag grotta in mig rejält i det som redan är skrivet, så jag är på samma våglängd som resten av boken.

När jag läser uppstår samma känslor som första gången jag skrev det, kärleken blommar upp och jag blir så varm inombords när jag tänker på huvudkaraktären och hans svårigheter.

Men, frågan är ju, älskar alla honom? Kan han beröra allas hjärtan eller är det bara mig han når? Är tempot för långsamt jämfört med de tidigare snabba berättelserna där allt hände i rasande fart? Jag vill inte att man sak tröttna och jag vill att man ska förstå.

Vi får hoppas jag lyckas, hittills har två testläsare varit positiva, så det kanske inte bara är jag.

Alvhilda får smisk

Igår fick jag tillbaka utlåtandet från en lektör som läst igenom och granskat hela manuset. Det finns mycket förbättringspotential, många saker som han sagt som jag kan göra om och bättre. Vissa saker som har fått mig att fundera om jag alls kan leva upp till då han vill ha avslöjanden från senare böcker i trilogin. Det ska bli spännande att se hur jag löser alla de trådar han vill fläta in och hur jag förtydligar alla de färger han vill få fram

Många gånger brukar man säga att man behöver tre gånger så mycket positiv feedback för att kunna ta kritiken på sin skapelse men jag ser inte kritik, jag ser förbättringspotential. Kan det ha att göra med att det är två meningar som lyser igenom, som stöttar upp hela bygget, nämligen:

Du har talang för det här.

och

Som story är den unik och har en bra grundstomme.

  

Resten är i dagsläget ett diffust ludd som jag skall försöka reda ut när jag skrivit färdigt Stevendelen.

Men nu har jag inte tid att sitta här och skriva, jag har annat att skriva, nämligen manuset till Steven.

Kastar ut Alvhilda på nya äventyr

Nu har jag tagit mod till mig att gå den där skrämmande vägen in på de där okända områdena igen. Alvhilda har fått åka till lektör och när texten kommer tillbaka hoppas jag på att kunna lägga trappstegen rätt, så de sitter stadigt och är sköna att trampa på.

Jag hoppas ni kommer vilja följa med mig upp för stigen när det är klart.

Åtrå ur manligt perspektiv

Konstnär Tommie Samuelsson

Jag skriver om andra boken just nu, den är skriver ur en killes perspektiv. Man kan ju tycka att det är mer olikheter mellan individer än mellan kön och det jag beskriver här är ju en persons ambivalens och ångest, vad är den stora skillnaden där. Men jag vill ju inte att min karaktär blir för kvinnlig, jag vill att en man skall kunna relatera till honom och hans sexualitet. En mans sätt att se hungrigt på en kvinna.

Hur gör man det på bästa sätt, jo man frågar så klart en man. Jag frågade flera män. Min egen så klart, men även män jag inte själv har en sådan typ av relation med. Som kvinna går jag även tillbaka till min egen tonårstid, när hormonerna härjade som värst, och funderar över - hur var det killarna reagerade, vad var det dom reagerade på och vad sa de?

Efter att ha stött och blött och fått bra tips om vad killar tittar på, så har jag skrivit några scener, där jag även fått positiv feedback från männen som läst. Jag hoppas jag lyckas hålla en manlig känsla genom hela boken, men så att den inte blir frånstötande för de kvinnor som läser för jag vill samtidigt att alla ska kunna identifiera sig med honom, känna med honom, lida med honom och hata honom, ibland.

Här är ett exempel på jargong från fjortonåriga hormonstinna pojkar ur boken:

”Var det inte du som skulle komma härifrån så fort som möjligt, med Amy?” James fattade tag om min nacke och drog mig till sig.

”Schh, fattar du inte att det kan bli pinsamt om det kommer fram. Jag försöker hålla låg profil. Jag menar, du vet ju hur det är. Tjejerna vill ju inte att det ska komma ut.” Jag flinade generat och kastade en blick bort till Allie. Hon stod och viskade med Julie. Hennes beteende var så naturligt, så äkta, att jag blev orolig. James tolkade min reaktion annorlunda.

”Ah, du förstår. Allie vill nog inte att det kommer ut vad ni två pysslat med, även om det inte är svårt att inse när man ser henne.” Han slog handen i bordet och knuffade till mig ”Jäklar, förstår smärtan att förlora en så sexig donna.” Hans blick var hungrig när han såg bort mot Allie och hans ord tillsammans med blicken ruskade om odjuret.

”Håll dina snuskiga händer borta från Allie.” Min röst var återhållsam och tydlig. James tittade på mig och skrattade nervöst till.

”Shit, jag tror du har fått fel bild av mig grabben. Jag har inte tänkt röra din tjej, eller förlåt, Julies tjej.” Han flinade till men slutade när han såg att skämtet inte föll i god jord. ”Alltså, jag har själv inte ’gjort det’ med Amy, fasen det skulle hon aldrig gå med på. Eller, inte än i alla fall, men hon har låtit mig smeka under tröjan när vi hånglar, och det är fasen inte alla som tillåter.” Han blinkade åt mig och klappade mig nedsättande på kinden med ena handen och drog mig till sig med den andra för att viska i mitt öra.

”Och har du fått smeka innanför tröjan på de där tuttarna skulle du väl inte behöva gå hela vägen heller, för då är du väl redan klar.” Han stönade demonstrativt i mitt öra och försvann snabbt bort ifrån bordet.