tisdag 5 juli 2011

Min mänskliga oskuld

Jag visste rent teoretiskt vad det beteende som vi engagerade oss i brukar kunna leda till men jag var inte helt säker på vad jag skulle förvänta mig av själva vägen dit men jag tänkte att jag skulle låta honom föra. Jag upptäckte dock, både genom de känslor han gav mig samt genom hans förvirrade och fumliga ledande, att inte heller han hade speciellt omfattande erfarenhet. När vi hade kyssts en stund, vilket gav ett rejält påslag känslomässigt men även rent kroppsligt försökte han lägga sig med mig på sängen. Det slutade med att han snubblade till över mig och all den upprymdhet han kände och gav mig fick oss att börja skratta åt vår tafflighet och känslan av prestationsångest rann av oss. Vi blev liggande en stund bredvid varandra i sängen, vända mot varandra med våra blickar spelande över varandras ansiktsdrag. Han tog sin hand och drog bort en lock ur mitt ansikte ”Du är väldigt vacker”

”Jag vet” råkade slinka ur mig innan jag insåg att det inte var ett korrekt svar, även om det var enkel fakta, men svaret fick honom att le.

”Bra” flinade han ”då slipper jag truga med ditt självförtroende” Han lät sin hand glida ner över min hals och längs med min arm. Han följde den ner till där den mötte sängen och letade sig in till min mage där han fick in några fingrar innanför min topp. Hans puls höjde min och en känsla av upphetsad förväntan rann genom hans fingrar och in i mig. Hans hand smekta upp över min höft och upp längs med min sida och han böjde sig framåt för att kyssa mig igen. I samma rörelse lät han sin hand smeka ner över min rygg men i det ögonblick som han skulle nå fram till mina läppar stelnade han till. Hans ögon som nätt och jämt hade slutits öppnades nu igen, hans blick mötte min och den utstrålade oro. ”Allie, vad har du på ryggen?”

”Jag vet inte, det verkar var någon slags sårskorpa som löper längs med min rygg. Jag vet inte var jag fått det från, men det gör inte ont så det är ingen fara.” Jag hörde själv hur nonchalant jag lät, men det var inte det jag var, känslan av oro hade helt enkelt inte infunnit sig angående ryggen men nu kom den krypande. Det var Stevens oro som gled över till mig som en sval bris som sopade undan alla de härliga känslor som precis guidat våra handlingar. Desperat efter de känslor som försvunnit försökte jag få honom att sluta bry sig om min rygg och bry sig mer om mina läppar. Jag tog tag i hans ansikte och påbörjade den kyss som han precis avslutat inledningen till.

”Bry dig mer om de delar som roar dig istället för de som oroar dig” jag lät min hand smeka in innanför hans tröja vilket fungerade. Hans läppar besvarade kyssen och jag översköljdes av de underbara känslorna igen.

Det var tydligt att upplevelsen påminde om det jag hade känt av mannens behandling inne på toaletten men mer som en svag kopia. Hjärtklappningen var där men den var inte lika smärtsamt hård. Den ansträngda andningen var där men inte lika okontrollerad. Viljan av att bli berörd var där och nu blev jag det. Stevens åtrå fyllde mig så mitt inre skrek efter beröring och ju mer han rörde vid mig och kysste mig ju mer uppeggad blev han vilket i sin tur gav mig ett påslag som inspirerade honom ytterligare. Kyssarna blev vildare och vildare smekningarna blev hårdare, intensivare och mer intima. Snart kysste han hela min nakna kropp och jag kunde känna hans undvikande i fråga om min rygg. Oron fanns där men han talade inte om den, han försökte att inte tänka på den, för att inte tappa det vi hade. Men det fanns tillräckligt för att få mig ur balans för några sekunder. Jag vände mig på rygg igen och gjorde ett sista desperat anförande för att inte tappa fokus, för att han skulle glömma min rygg, för att jag skulle få uppleva det jag kände att Steven var fokuserad på att komma fram till.

Jag blev av med min mänskliga oskuld.

Även om det från börjat varit uppenbart att han var lika novis i ämnet som jag försvann här ändå hans fumlighet och tvekan. Inte för att jag hade någon erfarenhet nog att jämföra med men genom hans tankar, genom hans känslor visste jag att en stor del av hans tonårsliv och vuxna år hade ägnats åt just denna stund vilket gjorde honom helt fokuserad. Att han mentalt och kroppsligt var så förberedd och tränad att han visste precis var han skulle röra, var han skulle ta och hur han skulle kyssa för att det skulle bli perfekt. Under de vibrationer av njutning som gick genom Stevens kropp, den eufori och totala lycka som vandrade från honom och in i mig kände jag något som jag, innan jag träffat mannen i spegeln, skulle ha ansett vara den totalaste av upplevelser, men som endast var en svag bris av vad jag hade fått uppleva inne på toaletten, genom mannen i spegeln. Det var som om jag ville skrika ut i frustration, vilket jag på sätt och vis också gjorde, när vibrationerna utvecklades till skakningar och elektriska stötar av, vad jag förstod att Steven upplevde, den totalaste av njutning. Jag visste att jag kunde sträcka mig ännu längre, få ännu mer, men inte på det här sättet, inte med Steven. Ändå vågade jag inte sträva efter det. Mannen i spegeln fick mig att längta och åtrå men samtidigt väckte han känslor av ilska, avsky och skräck. Steven sjönk utmattad ihop på mig och jag sköljdes, som av vågor, av varm lycka och kärlek, där han andades tungt över mitt bröst. Han kysste mig ännu en gång men snart efter det drog sig känslorna tillbaka, in i Steven, då han sakta flöt bort i drömmarna och jag låg ensam kvar, kall och utan känslor, innan även jag somnade.

/Allie

lördag 16 april 2011

I skuggorna

I skuggorna står jag och ser dig gå. Mitt liv har vänts på ända och jag vet inte vem jag är. Bredvid står mannen mitt inre suktat efter under en veckas tid men det är ryggtavlan som lämnar mig som jag velat dela mitt liv med i flera år. Tidigare som ömsesidig livspartner där tankar och filosofi skulle leda oss framåt. I dag finns även känslorna där men nu är det för sent. Våra liv är för olika och jag skulle bara tära dig om vi försökte, därför låter jag dig gå. Därför tvingar jag dig gå, ensam, in i ovissheten, utan mig.

onsdag 17 november 2010

Känslor

Jag har alltid varit känslolös, känslobefriad, så länge jag kan minnas. Inte så att jag blivit det genom någon traumatisk händelse eller så, jag har helt enkelt bara alltid varit sådan. Min mamma har till och med berättat att de oroade sig över mitt beteende vid födseln för jag uppförde mig väldigt oengagerat. De gjorde en hel del prover och mätte hjärnkapaciteten med mera för att se vad som kunde vara fel men kunde inte hitta något. Jag har aldrig under hela mitt liv gråtit över något, skrattat över något eller känt rädsla, sorg, ilska eller glädje. Jag har kunnat uppleva att något känns tråkigt eller skoj, men mer teoretiskt. Om jag hör ett skämt förstår jag allt som oftast skämtet. Det kan hända att jag inte förstår ett skämt men då har det mer att göra med att det är för plumt eller att det helt saknar poäng. Som sagt, jag förstår skämt, på en teoretisk nivå, men de framkallar inte några spontana skrattsalvor. Min reaktion är mer att jag uppskattar det på en mer teoretisk nivå av roligt. Samma med sorg. Jag var på min morfars begravning. Han och jag stod varandra väldigt nära, så nära som jag nu har kunnat stå något då jag inte kan känna kärlek eller älska någon i den bemärkelse som andra brukar prata, men jag uppskattade honom på ett mycket nära vis. Min mor grät kraftigt och jag förstod sorgen men jag kände den inte. Det är ett av de tillfällen jag varit riktigt avundsjuk på andra som känner känslor för på något sätt kändes det som om jag vanärade min morfar genom att inte sörja honom på det sätt som man bör.

Just min totala avsaknad av känslor och min avundsjuka på andra som känner känslor, har gjort mig sjukligt intresserad av det samma. Redan i unga år började jag läsa vad psykologin säger om känslor och jag vet precis hur känslor framkallas i hjärnan och på vilket sätt de uppfattas. Jag tror att jag på ett teoretisk plan skulle kunna känna igen och kunna kategorisera en känsla så fort jag skulle råka känna en, men hittills har jag inte gjort det.

Man skulle kunna tro att mitt liv på grund av detta varit väldigt tomt och tråkigt, men det har det inte. Jag har lärt mig leva livet mer som en åskådare än som en deltagare. Jag har studerat människornas olika beteenden som är så känslostyrt medan jag själv helt är styrd av tankar och konkreta val. Många vänner har börjat kalla mig för Spock vilket jag kan förstå. Jag har själv börjat fundera på om jag skulle ha råkat komma från Star trek, att det blivit något fel vid min födelse och linjerna mellan fantasi och verklighet just för den sekunden hade suddats ut.

Jag vet att många killar varit kära i mig, något jag inte kan förstå eftersom jag i deras ögon måste ha verkat lika spännande som en gråmålad planka. Jag har däremot alltid vänligt men bestämt avfärdat dem eftersom sådant som förhållanden och de känsloutbrott som följer inte intresserar mig. Jag skulle aldrig kunna uppskatta dem eller delta i dem, bara kunna erbjuda ett ytligt svar på känslorna.

Något jag däremot kunnat uppskatta, och det är nog det som gjort att jag orkat med mitt mycket ytliga och gråa liv, är smaker. Jag kan verkligen uppskatta smaker. Maträtter kan jag dissekera med mina smaklökar och utforska deras uppbyggnad tredimensionellt med tungan. Det är nästan så jag ser maträttens uppbyggnad framför mig som en färgglad duk när jag stoppar det i munnen. Jag sitter ibland och skriver ner recepten på riktigt goda saker bara genom att ha det i munnen. Jag äter nästan ständigt för att få uppleva något riktigt positivt, vilket säkert får er att tro att jag är riktigt tjock, men så är inte fallet. Det är som om jag kan äta precis hur mycket som helst men det går bara rakt igenom. Jag har faktiskt en riktigt snygg kropp, enligt idealet. Jag vet att många är väldigt avundsjuka på det när de sitter mitt emot mig och jag ofta stoppar i min minst två olika sorters bullar vid fikat, medan de sitter med en enkel kopp kaffe för de är oroliga för att förstöra sin figur.

Jag tror jag kommer bli stjärnkock när jag blir stor, det är i alla fall något jag tänker sträva efter för jag en uppenbar fallenhet för det.

torsdag 4 november 2010

Känslor

Från att först inte känna något alls till att bli överöst med himlastormande känslor får hela mitt inre att explodera. Jag vill självklart känna allt jag idag känner och jag vill, som en knarkare, bara ha mer känslor, men är det värt priset?

Om jag måste välja, välja mellan att känna alla dessa känslor på som jag idag känner men offra allt det jag måste offra idag för att nå dessa känslor eller att gå tillbaka till den gråa och trista vardagen utan känslor, där hela livet är avtrubbat och grått. Där jag aldrig mer kommer känna den himlastormande känsla av kärlek, åtrå men slippa betala det höga priset.

Betalar jag överhuvudtaget priset?

Det är andra som fysiskt betalar priset för mina känslor men jag måste ändå bära bördan av skuld över det pris dom betalar.

Hur ska jag kunna välja?