Just min totala avsaknad av känslor och min avundsjuka på andra som känner känslor, har gjort mig sjukligt intresserad av det samma. Redan i unga år började jag läsa vad psykologin säger om känslor och jag vet precis hur känslor framkallas i hjärnan och på vilket sätt de uppfattas. Jag tror att jag på ett teoretisk plan skulle kunna känna igen och kunna kategorisera en känsla så fort jag skulle råka känna en, men hittills har jag inte gjort det.
Man skulle kunna tro att mitt liv på grund av detta varit väldigt tomt och tråkigt, men det har det inte. Jag har lärt mig leva livet mer som en åskådare än som en deltagare. Jag har studerat människornas olika beteenden som är så känslostyrt medan jag själv helt är styrd av tankar och konkreta val. Många vänner har börjat kalla mig för Spock vilket jag kan förstå. Jag har själv börjat fundera på om jag skulle ha råkat komma från Star trek, att det blivit något fel vid min födelse och linjerna mellan fantasi och verklighet just för den sekunden hade suddats ut.
Jag vet att många killar varit kära i mig, något jag inte kan förstå eftersom jag i deras ögon måste ha verkat lika spännande som en gråmålad planka. Jag har däremot alltid vänligt men bestämt avfärdat dem eftersom sådant som förhållanden och de känsloutbrott som följer inte intresserar mig. Jag skulle aldrig kunna uppskatta dem eller delta i dem, bara kunna erbjuda ett ytligt svar på känslorna.
Något jag däremot kunnat uppskatta, och det är nog det som gjort att jag orkat med mitt mycket ytliga och gråa liv, är smaker. Jag kan verkligen uppskatta smaker. Maträtter kan jag dissekera med mina smaklökar och utforska deras uppbyggnad tredimensionellt med tungan. Det är nästan så jag ser maträttens uppbyggnad framför mig som en färgglad duk när jag stoppar det i munnen. Jag sitter ibland och skriver ner recepten på riktigt goda saker bara genom att ha det i munnen. Jag äter nästan ständigt för att få uppleva något riktigt positivt, vilket säkert får er att tro att jag är riktigt tjock, men så är inte fallet. Det är som om jag kan äta precis hur mycket som helst men det går bara rakt igenom. Jag har faktiskt en riktigt snygg kropp, enligt idealet. Jag vet att många är väldigt avundsjuka på det när de sitter mitt emot mig och jag ofta stoppar i min minst två olika sorters bullar vid fikat, medan de sitter med en enkel kopp kaffe för de är oroliga för att förstöra sin figur.
Jag tror jag kommer bli stjärnkock när jag blir stor, det är i alla fall något jag tänker sträva efter för jag en uppenbar fallenhet för det.
/ Allie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar