Jag kan inte förlora dig

Saxat ut trilogin

En mullig, mörk tjej med en stor rödspräcklig klänning kom fram till baren för att köpa en dricka. Klänningen fick henne att se större ut än hon egentligen var då den dolde alla eventuella kurvor. Det var den typ av klänning en kvinna valde när hon inte ville visa sin kropps skavanker men istället gör att hon döljer sin skönhet. En klänning för någon som inte tror sig duga. Han vände sig mot henne och log. Hon log försynt tillbaka. Med sin kind tätt mot hennes och sina läppar invid hennes öra viskade han något som fick henne att rodna. Snart satt jag ensam igen då han var uppe på dansgolvet och dansade med henne. Han rörde vid henne, höll henne, svängde runt henne, uppskattade henne på ett sätt som hon inte blivit tidigare, det syntes. Han njöt av henne och han avslutade dansen med en lång kyss. En passionerad kyss. Sedan skiljdes de åt. Han kom tillbaka till mig och satte sig med ett nöjt leende. Jag gav honom en blick som inte dolde mina tankar om hans uppträdande.

”Hon var allt för vacker för att gå runt och känna sig obekväm. Du såg väl hur liten hon kände sig.”

”Men blir hon inte ledsen när hon bara får en kyss och inget mer?”

”Nej, jag är väldigt klar med att jag inte är ute efter något mer. Jag förklarade för henne att jag inte skulle kunna gå vidare i mitt liv utan att få en endaste gång smaka på hennes läppar. Efter det skiljs vi åt och vi har båda gett varandra något. Hon har fått uppmärksamhet, självkänsla och jag har fått en het kyss från en otroligt sexig tjej.”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag hade hamnat bredvid Don Juan, det största hotet i världen. En kille som kom och tog det han ville ha utan att lämna ärr i någon själ. Han älskade verkligen sig själv och såg sig själv som guds gåva till tjejerna.

Hittade bilder

Källa okänd

Denna bild snubblade jag över och den fick mig genast att tänka på de urkrafter jag talade om i måndags. Tänk om hon skulle ruska på sig tillsammans med sina vänner. Hon sover dock än.

Ibland vet man redan alla svar

Lite naturväsen bra för miljön

Bild lånad från Naturskyddsföreningen

Vad är det som står emellan människan och hennes strävan efter makt och profit. Förr var även de större makthavarna försiktiga med att trampa trollen och älvorna på tårna, men idag har dessa väsens makt blivit tandlöst eftersom vetenskapen pekat på deras obefintlighet. Även om ett litet troll inte sitter och är redo att bita företagscheferna i rumpan så gör miljön det men med ett större besked än en liten hårig varelse i skogen. Miljön biter inte bara chefen i rumpan, den biter chefens hela familj, barn och barnbarn i halsen. Miljön är inte lika konkret som en varelse vars makt skall vara övernaturlig, den är mer diffus men övergripande.

Människor av i dag skrattar hånfullt åt människor som fortfarande vill tro på dessa naturväsen och man är tydlig med att förklara för barnen att det bara är sagor och skrock men om man tänker på vilken räddning dessa varit under århundraden skulle jag önska att vi kunde få tillbaka lite tro på rejäla naturgudar igen. Varför bara en tro förresten, varför inte en verklig arme av skogsalver som jagade bort skogsröjarna nere i Amazonas, och genom sin makt krossade de bulldozrar som hotar hela världens lunga att kollapsa. Tänk om lite förgrymmade havsnymfer kunde stiga upp ur vattnet och visa med sin vrede att de tröttnat på oljeutsläpp och surt vatten. Tänk skönheten i att naturväsen tog tag i saken och visade makthavarna att de är maktlösa mot naturen och att de inte kan mästra den som de vill.

Tänk om världen skulle strejka på ett konkret sätt, på det sätt våra förfäder en gång trott att de kunde. Då kanske vi människor tar ett kliv tillbaka och inser vårt misstag, kanske inte på det förödande sätt som vi kommer göra om hundra år i den takt vi skövlar i dag, utan av respekt för naturgudarnas vrede. Då kanske vi och vår jord överlever längre.

En sida som tar upp just detta är Ottosson och Ottosson där de tar upp och presenterar de utrotningshotade naturväsena en efter en.
Jag kan inte säga det bättre än vad de gör så jag citerar här en bit ur texten som sammanfattar mycket av det jag försöker säga här:

Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?

Näst intill skrivkramp

Det är inte bra att ligga av sig för länge. Förra veckan var det alla avslutningar och klassutflykter med familjen som kom i mellan mig och Ragnvald. Den här veckan var det midsommar. Jag skulle hinna så mycket inför midsommar både på jobbet så jag jobbade över fram till elva på kvällarna. Midsommar spenderade i det sociala tecknet och jag fick en timme på midsommardagen att skriva. Det blev en sida med en mycket intressant diskussion angående mänsklighetens destruktivitet. I dag hade jag hela dagen att skriva men det har krampat sig totalt. Inte ett enda ord har kommit ur mig. Istället har det blivit film, slösurf och nagelkonst.

Jag måste skärpa till mig och börja skriva, för ju längre tid det tar ju större blir låsningen.

Resten av kvällen kommer jag umgås med Ragnvald. Mer än en sida kommer jag producera denna vecka, det har jag bestämt.

Dofterna

Det här är en av de mest vägledande låtarna i begynnelsen när jag skrev Alvhilda för det är något av de viktigaste ingredienserna i boken, dofterna, goda och lockande dofter.