Saxat ur Alvhilda

"Solen väckte mig och jag märkte att jag låg ensam i sängen. Hon hade sprungit till skogs igen men kvar vid sängen låg en fela. Jag lyfte den och smekta med handen över dess mjuka smidiga linjer. Jag knäppte med fingrarna över de spända strängarna och lyssnade till det vackra ljudet. Stråken som låg bredvid var skönt böjbar och hela instrumentet doftade mylla. Jag lade fiolen mot axeln och smekte strängarna med stråken. Ett underbart ljud vibrerade i rummet. Ljudet var mig kärt och jag kände hur mitt inre saknat den musik jag producerat innan jag blev förkroppsligad. Jag spelade några sorgsna melodier och kände hur jag var tillbaka vid den brusande bäcken. Tanken lät mig känna fukten mot mitt ansikte och solens glitter som reflekterades i regnbågens alla färger i de sprudlande vattendropparna. Jag saknade fallet, Jag ville dit. Jag var inte skapt för att bo i en liten stuga. Jag tog felan och gick till skogs spelandes. Jag dansade fram, hoppade mellan stigarnas lummiga kanter och tog språng från stenhällar.

Hon satt vid fallet och väntade på mig. Jag kunde se hennes belåtenhet när jag kom virvlande med felan som guidade mina steg.

'Äntligen ser jag att du blivit fri.'

'Fri?'

'Ja. Du var varit så inbunden och sorgsen så länge nu.' Hennes ord värmde mig. Jag insåg att hon hade rätt. Jag hade inte varit närvarande. Jag hade varit sorgsen. Felans toner hade väckt Strömkarlen inom mig igen och jag kände en lust att leva."

En lånad bild

Bild lånad från Yhdenlaki

Naturkärlek. 

Back to nature -  älskar du vår natur eller förskjuter du den för vår moderna standard?

Är du mänsklig

Denna sång utstrålar den mystik och frågeställning som hänger i luften i Alvhildas första bok. Frågan om mänsklighet eller inte mänsklighet är berättigad, ställd till en och var i boken. Vem är mänsklig vem är inte mänsklig och vad är man om man inte är mänsklig?

En förslagen förförare med stor makt över kvinnor

Bild lånad från Wikipedia

Konstnär Ernst Josephson

Näcken är ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar,tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd från gammal nordisk folktro och diktning sedan fornnordisk tid, främst ifrån sägner och folkvisor från Norge och Sverige. Näcken är en förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. Han lever i strömmande vatten och är oftast gråklädd med röd luva. Ibland endast iklädd fiol.

Näcken är kopplad till flera olika traditioner, särskilt med ursprung i germanska litteraturen och förekommer i en mängd olika lokala varianter, under olika namn, i hela Nordeuropa. Föreställningen och historierna om Näcken är besläktade med andra vattenlevande övernaturliga väsen och mytologiska element. I Norge och Sverige beskrivs han ofta som den fiolspelande Näcken eller kvarngubben, vilka båda är yngre än de ursprungliga förställningarna om Näcken. Näcken lånar ibland även drag av mer klassiska väsen som vattenféer exempelvis i tysk och mellaneuropeiska sägner, från Lindormen, Draugen, Bäckahästen eller Havsmannen.

Därför kan man aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg. De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättade att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågade gå tre torsdagskvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset fick den tredje dagen se Näcken dyka upp. Då gällde det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispade spelmannens hand och tog tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelade sedan hela natten och på morgonen var spelmannen fullärd. Som betalning ville han ha en svart get och den musik man fick lära sig var djävulens polska som förtrollade åhörarna. För att bryta förtrollningen behövde man skära av strängarna på fiolen.

Det finns dock faror med att lära sig spela av Näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.

Källor Morion, Linköings museum, Ottossons och Ottosson  samt Wikipedia.

Sagt om Näcken:

Lånat från Ödeshög

Sjunget om Näcken

Balladen Om Lilla Elsa

Det var en liten flicka som en dag i sköna maj,
Skulle gå och hämta vatten men hon var lite skrajj.
Hade hört dom vuxna tala om en som bodde nere i ån,
Hon ville inte gå men hon vågade inte säga ifrån.
När hon kom fram till ån hörde hon den vackraste musik,
Hon ställde sig att lyssna ingen ton var den andra lik.
Måste bara smyga fram och se, vem musikanten var.
Den männska som hanterar felan så måste va underbar.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Där nere vid vattnet satt en pojke ung och grann,
Han sa kom hit lilla flicka så vi får hälsa på varann.
En våt arm kring en liten hals sen båda två försvann,
Och den lilla flickan man sedan aldrig fann.
Elsa blev bara åtta år,
Hon är död nu som ni nog förstår.
Elsa blev bara åtta år,
Hon kommer aldrig mer att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.
Hon kommer aldrig mera att vakna.

-Strebers

Strömkarlen

Att de vågar dansa
På en grav som Stora Sten
Fast krafterna finns på platsen
Har de glömt deras ben

Där sitter nu en spelman
Som de inte sett förut
Han spelar en märklig polska
Den vill inte ta slut 

Spelar han för älvorna
De har han lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Dansen går mot älven
Han står kvar i månens sken
I sorg ser han ut mot forsen
Där han vaktar sin sten

Nu har han spelat bort dem
Han är vacker där han står
Så ensam kan ingen vara
Än han som ingenting får

Spelar han för mänskorna
Så går de rakt i strömmen
Ögonen får vattnets färg
När melodin har drömmens

Ser du var de dansar
Nu när forsen tagit sitt
Hans hjärta är tungt av sorgen
För han ville ha ditt

Så går han ner mot bruset
Han kan aldrig komma fri
Där hör han hur forsen spelar
På en sorgsen melodi

Han spelar för sin längtans skull
Det han hann lärt i strömmen
Ögonen har vattnets färg
Och melodin har drömmens

Nordman

Dåligt med skrivtid men bra feedback

Denna vecka har jag valt mycket annat framför skrivandet så att Ragnvald och hans käresta har fått vänta på mig mycket. Det har varit Dansuppvisning, utång med jobbet  och sociala kvällar istället för tangentbordet och nog är det också något som är viktigt ibland. Jag har ändå tänkt på mina karaktärer och deras öden och många scener är redan klara i huvudet, det är bara bokstäverna som saknas.

På lördagsmorgonen fann jag ett brev från Mörkersdottir förlag dit jag skickat den första delen av Alvhilda. Jag fick det svar jag hoppades på i en realistisk värld då jag vet att jag utvecklas snabbt under mina intensiva kvällar framför datorn och mitt sätt att uttrycka mig blir mer och mer eget. Jag var inte där när jag skrev första delen men jag ville ändå ha feedback eftersom jag kände att jag stod vid ett vägskäl. Vägskälet handlade inte alls om ifall jag skulle fortsätta skriva på Alvhilda eller om hon som karaktär eller bok dög utan mer mitt eget handverk. Några tyckte att jag skulle göra si i skriftväg medan andra tyckte jag skulle göra så. Jag var osäker på om något av förslagen var riktigt jag och därför ville jag pröva hennes vingar innan perfektionen, för att se om förläggaren hade några väl valda riktningar att ge mig. Det hade hon, även om det är en stor tolkningsfråga för mig att utröna exakt vad det är hon vill att jag ska göra.

Svaret är i alla fall, sammanfattat, att intresset för Alvhilda är stort men jag måste slipa på mitt språk först, göra det till mitt eget.

Nu till konkret fakta, jag har lyckats plita ner:
2 sidor
1667 ord
och
9317 tecken.

Vid jämförelse med veckan tidigare är detta ett riktigt lågvattenmärke men med tanke på att jag lever ett liv med heltidsjobb, barn, make och socialt umgänge måste även dessa veckor få sakta ner farten. När jag tänker på att jag nästan skrivit tre hela böcker på mindre än två år känner jag mig ändå ganska nöjd med mig själv. Planen är att de alla tre skall vara färdiga för inskick och granskning om ett år vilket gör en hel trilogi färdig för granskning inom tre års tid. Jag känner mig mer än nöjd med det planerade resultatet.

Nu tar jag natt och avslutar denna veckan och hälsar den nya veckan välkommen med all den skrivtid som jag kommer kunna skörda.

God natt

Faran och spänningen i åtrån efter en främling

Det är spännande men ändå farligt, vem ska hon välja, tryggheten eller spänningen?

Saxat ur Alvhilda

 Bild lånad från AlbWallpaer

" 'Helt känslolös verkar du inte vara, jag tror jag hittade något där inne' Han log mot mig och hans hand gled genom mitt nackhår. Jag visste att allt han kände och såg i mig var en spegel av hans egna känslor, men det varken kunde eller ville jag förklara för honom. Just där och då ville jag stanna i hans känslor och låta dem överskölja mig igen. Mina läppar längtade efter beröringen av hans läppar och hela mitt väsen ville smaka på honom igen."