Veckans avverkande

Veckans stunder har varit korta få men intensiva. Jag har långt ifrån hunnit skriva varje dag men när jag väl satt mig har det lätt hunnit bli fem sidor text på bara ett par timmar. Nu har han äntligen tagit sig en bit och det har fått hända lite mer än bara krig och död. Död är det förstås fortfarande, vad vore det annars i denna värld, men inte samma destruktivitet utan mer rå och brutal skräck. Sådant där jag som jag gillar lite mer. Kommer vara tvungen att måla lite till här senare, det vet jag, väldigt enkelt och platt beskrivet än så länge, men det kommer, det kommer.

I dagsläget ligger manuset på 116 sidor, 74249 ord och 404621 vilket den som hängt med i räkningen kan se är ett minus. Men det är på grund av att jag raderat  15 sidor, 8069 ord och 50928 tecken av research.

Konkret så har alltså Ragnvald vuxit med: 6 sidor, 4813 ord och 26506 tecken.

Nej, det är inte mycket men det är mer än inget. Just nu är skapandet av Ragnvald som ett halvkasst one night stand på fyllan - ångsfyllt, oförstående lockande, fyllt med åtrå och massa ånger. Det innebär att jag känner en stark dragning till att skriva men jag känner att jag mår lite dåligt i det jag skriver, vill att många av de partier jag just nu försöker få ner ska bli överstökade eftersom dom är fyllda med så mycket ångest. Samtidigt ångrar jag mig hela tiden och får därför skriva om och skriva om och skriva om. Jag tror jag har skrivit mer än tredubbelt så mycket mot det som faktiskt står i manuset just nu.

Jag har i alla fall äntligen gått från västvärldens krig och destruktivitet till något helt nytt. Jag hoppas det tänder ett nytt ljus inför veckans författande.

Skräck

En övergripande känsla som kan släcka en hel världs intryck.

Saxat ur trilogin

”Har du också lämnat en käresta där hemma?” Jag vände mig om och mötte en orolig men vänlig blick. En ung pojke, han kunde inte vara mer än sexton år. Hans uppenbarelse var osäker, kutad rygg och låga axlar. Han blickade upp på mig som om han hoppades på mitt beskydd.

”Nej” Jag såg ut över vattnet igen och försökte ta mina tankar tillbaka till Alvhilda.

”Du ser sorgsen ut. Jag förväntade mig därför att även du lämnat någon du kommer sakna där hemma.” Jag vände mig mot honom och såg rakt in i hans själ.

”Frågan är inte vem du kommer sakna för det kommer vara över tidigare än du hoppas. Frågan är vem som kommer sakna dig för det kan vara mer ihållande.” Han svalde och flackade med blicken. Jag hade matat den skräck han bar inom sig som nu trängde fram ur hans kropp med tårar i ögonen.

”Du tror inte vi kommer levande hem igen?”

”Tror du?” Han vacklade till av min fråga och jag kände hans illamående. ”Nej, jag trodde inte det.” Min blick svepte ut över vattnet igen och jag kände att han ändå stod kvar vid min sida.

”Hon heter Josaline.” Jag vände blicken åter åt hans håll där han stod och grät som det barn han var. ”Vi äktade innan jag åkte. Vi älskade varandra och äktade varandra innan jag skulle ryckas ifrån henne.”

”På vilket sätt kommer det hjälpa henne att vara din änka?” Han sjönk ihop på durken och såg ner på sina fötter. ”På det sättet har du garanterat hennes solitud genom livet. Berövat henne chansen att hitta en man som kan bli kvar vid hennes sida.” Jag lämnade den unga pojken till sitt öde. Han satt kvar med den hopplöshet jag givit honom, virad om sig som en tung filt.

En förnimmelse av Alvhilda

När jag målade naglarna denna vecka fick jag höra av läsare till boken att de blivit väldigt Alvhildiga. Då är jag inte sen att erbjuda er en visning. Då tanken med målningen var absint har jag den eminenta gröna fen som bakgrund till naglarna. Det är inte helt fel heller eftersom den gröna fen också är mycket lik Alvhilda. I alla fall när man ser till vissa aspekter och då inte bara att hennes uppenbarelse är berusande.

Vem är den ende och varför?

Älvor

Målning av Nils Blommér

Ser ni dimhöljda fält eller dis över mossiga marker sägs det att det är älvorna som dansar. Detta är dock endast en romantisering av älvorna då man förr ansåg sig höra älvorna i fågelsången. Deras danser såg man ofta spår av genom ringar, antingen genom gläsväxta ringar eller svapringar. Om man gjorde ifrån sig i dessa ringar ledde till direkt insjuknande.

Älvor har tidigare setts som farliga och som de som gör människor sjuka. Man kunde få sjukdomar blåsta på sig vilket endast kunde botas genom motblåsande, till exempel av en blåsbälg. Annars kunde man offra guld eller fett i älvkvarnarna (skålgropar, enkla hällristningar från forntiden) till älvorna för att blidka älvorna och kurera den insjukna.

Man kunde bli dömd för umgänge med älvor då det var förbjudet att ha sexuella relationer med de övernaturliga. En kvinna blev bland annat dömd, 1656 för att ha fött sju barn åt älvkungen. Han ska ha hämtat barnen samtidigt som hon fått dem vilket ska ha bevittnats av andra. Hon ska ha mött honom på Grönekulla där dans och sång ska ha förekommit. Vittnesmål om umgänge med älvor sträcker sig långt in på 1700-talet då människor berättat för präster om att de blivit ledda in i älvornas värld.

Älvorna är besläktade med de Alver som förekommer i nordisk mytologi. Hur de är besläktade är dock oklart. Det finns även kopplingar mellan de germanska mytologierna då de alla innehar feminina alfer som kopplas ihop med sjukdomar. Det finns även kopplingar till de keltiska kulturerna, till exempel iriska Sídhe.

I den danska folktron kallas de för elverfolk ellerellefolk och är solitärväsen som visar sig som elvepiger men många av de attribut som skogsrået i de södra delarna av Sverige. De danska älvorna föredrar att bo i högar vilket H.C. Andersen skildrat i sagan Elverhøi. De feer som förekommer i anglosaxiska sagorna, till exempel Tingeling, har översats med ordet älva, men det finns ingen historisk koppling.

Fe förekommer framförallt i romanska folksagor och är ett övernaturligt kvinnligt väsen. De har importerats till Storbritannien där de främst förekommer i folksagor. De är oftast bosatta i en annan värld, ett faerie eller faerieland som framförallt är går att härleda till Síd eller Sídhe från den keltiska mytologin. I Brittisk folktro har de identifierats med bland annat alverna eftersom begreppet Fairy användes på samma sätt som svenskans väsen. Ordet Fairy är från början en förkortning på uttryckte ”the fair folk” där Fair har samma ursprung som svenskans fager. På svenska översätts dock oftast ordet fairy till älva även om det inte finns någon historisk koppling mellan älvor och feer. Det har att göra med en sammanblandning mellan älvor och alver och den redan nämnda sammanblandningen mellan alver och feer.

Information hämtad från Wikipedia

Veckans skrivande

 Bild lånad från folkuniversitetet

Det har hänt lite i veckan men det har varit tungt. Jag har hoppat mellan olika tidsepoker och gått tillbaka och skrivit saker som varit innan det jag skrev förra veckan. Det kan hända att viss förvirring har uppstått på grund av det men det kommer ske en del genomläsning av texten för att se så att saker stämmer överrens med varandra.

Det är tungt just nu, mycket död, sorg och fruktan som måste ut och in. Många känslor, många beslut och tidvis väntan. Jag kämpar med vad som måste vara med, vad som inte bör dras ut på och vad som måste beskrivas för att inte bli för hoppigt.

Just nu är boken uppe i 125 a4-sidor, 77507 ord och 429043 tecken vilket innebär en utökning med 28 sidor,15444 ord och 98010 tecken vilka endast 10 sidor, 6904 ord och 37897 tecken faktiskt är nytt material. 18 sidor, 8540 ord och 54113 tecken är endast research som blivit inlagt i texten för att successivt tas bort medan jag skriver. Jag kan ändå inte var missnöjd eftersom tio sidor ändå innebär ett medelsnitt på över en sida om dagen. Om man då även tänker på att jag endast haft tre riktiga skrivdagar den här veckan så visar det på en ganska rejäl skrivning när jag väl satt mig.

Jag ser fram emot nästa veckas utmaning - jag hoppas ta mig igenom krigens elände under den veckan, för min själ behöver ro.

Ragnvalds också.