torsdag 24 maj 2012

Saxat ur Alvhilda

 Bild lånad från AlbWallpaer

" 'Helt känslolös verkar du inte vara, jag tror jag hittade något där inne' Han log mot mig och hans hand gled genom mitt nackhår. Jag visste att allt han kände och såg i mig var en spegel av hans egna känslor, men det varken kunde eller ville jag förklara för honom. Just där och då ville jag stanna i hans känslor och låta dem överskölja mig igen. Mina läppar längtade efter beröringen av hans läppar och hela mitt väsen ville smaka på honom igen."

onsdag 23 maj 2012

En lånad bild

Här är en bild jag lånat från freerepublic som jag tycker har en stark Alvhildakänsla över sig. När jag ser denna bild tänker jag direkt på boken och det väsen som Alvhilda representerar. Det frodiga, naturväsen som hon ansetts vara.

tisdag 22 maj 2012

Julies känslor

Julie, kvinnan som alltid är vännen, den som aldrig riktigt räknas men som älskar så innerligt. Här är en sång som representerar hennes svartsjuka och längtan.



Hon vill bli en kvinna. Sedd som en kvinna och älskad som en kvinna.

måndag 21 maj 2012

Sagt om Skogsrået


Bild lånad från Ung fakta


Skogsrået är ett skogsväsen som vid första anblicken kan likna en osedvanligt vacker och förförisk kvinna. Hennes hemvist är skogen och kännetecken för henne är bland annat ihålig rygg, ibland svansförsedd. Lätet är ett karakteristiskt skratt, som påminner om spillkråkans rop.

Sägnerna om Skogsrået varierar något från plats till plats i Skandinavien. Men detta är nog den vanligaste beskrivningen.

Långt inne i de Svenska skogarna lever skogsrået. Den vackraste av kvinnor. Hon har många namn; Huldra, Skogsfru, men det vanligaste är nog Skogsrå. Som hennes namn antyder är det hon som "råder" över skogen och de vilda djuren är hennes boskap.

Skogsrået hjälper dem som behandlar henne väl. För en jägare gäller det att alltid hålla sig väl med rået för att få god jaktlycka. Han kan till exempel låta henne smaka ur matsäcken. Då kan han få hennes tillåtelse att skjuta hennes boskap. Ja, då kunde hon till och med leda bytet i hans väg!

Det berättats om jägare och kolare som som förlorat sin själ till djävulen när stött på henne och lurats till älskog eller lockats vilse i skogen. Skogsrået kan förvränga synen på folk och ändra skepnad från den mest undersköna kvinna till den mest vedervärdiga varelse. Tittar man närmare kan man se att hon har svans och att hennes rygg är en rutten trädstam. Skogsrået skäms faktiskt över sin svans - genom att gripa tag i den och hålla henne ifrån sig kan man rädda både kropp och själ! Men det är naturligtvis mycket farligt, ett skogsrå är mycket hämndgirigt och kommer alldeles säkert tillbaka när man sover. 

Mycket har sagts om våra skogsväsen, kanske mer förr än idag. Här är två historier.

”En man i Brännkärret var god vän med skogsfrun, det påstod folk bestämt, för han hade en alldeles förskräcklig tur med bössan. Han kunde skjuta hela säckar med tjädrar. Men så skulle han gifta sig med en människoflicka, så han fick lysa för sig och fästmön i kyrkan. När det var lyst för tredje gången föll han ner och dog på fläcken. Skogsfrun var avundsjuk på den andra flickan.”
 

Material hämtat från Morion, Ottosson och hembygdsbok



Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Niklasdalen,
han såg henne själv en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som av nattviol.

Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.

Och Vickbomspojken från Niklasdalen
blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sant.

                                                               - Gustav Fröding







söndag 20 maj 2012

Utvärdering av veckan som gått

Dagens läge är att den första boken i Alvhildatrilogin ligger hos förlag och väntar på domen. Detta utifrån att jag stod vid ett vägskäl där jag kunde gå åt flera olika håll. Den kan ses som klar men jag kan även göra vissa ändringar. Jag ville inte gå vidare åt något håll och kanske försaka det jag redan byggt upp och därför valde jag att låta den få en dom av någon utifrån möjligheterna att låta henne flyga. När jag skickade henne till förlag hade jag ett färdigt råmanus till andra boken klar och ett halvfärdigt råmanus till den tredje boken, som krävde en stor omarbetning.

Jag velade en del fram och tillbaka om ifall jag skulle jobba om tredje boken så den var i nivå med den andra och sedan omarbeta tvåan eller om jag skulle göra tvåan klar för möjligt inskick om förlaget ville se det snart efter att de läst ettan. Det gjorde att jag inte skrev något utan båda böckerna blev liggande. Förra helgen kom dock Ragnvald till mig då han inte orkade vänta längre. Därför satte jag mig förra helgen och började arbetet med tredje boken.

Hur har det gått?

Jag har raderat väldigt mycket av det som fanns, flyttat mycket och sedan börjat bygga i gliporna. Jag har inte hängt med i teveprogrammen denna vecka utan har grävt ner mig med hörlurar och dator i vardagsrummet med familjen skramlandes utanför min bubbla och det har faktiskt gett mig stora framgångar. Just nu sitter jag i en diskussion mellan Ragnvald och en trädalv angående människans syn på Gud och hur man definierar denna.

Även om jag valde hushållsarbete och socialt umgänge under lördagen och jag inte riktigt fått till skrivtiden i dag har jag ändå lyckats öka boken med 24 sidor.
Från att ha haft ett halvt råmanus på 60 sidor har jag, efter både raderat och minskat ökat den till 84, från 37 791 ord till 53 906 och från 206 268 tecken till 292 684.
Jag känner mig nöjd efter ett veckoverke och jag lämnar er med detta citat från veckan som gått:


”Kommer jag få uppleva det igen?” Hennes ögon var bedjande och hon lät sina armar långsamt glida upp runt min nacke. Hennes läppar närmade sig mina och hon gled upp i mitt knä. ”Jag är utsvulten.”
Jag tog emot hennes åtrå och hunger och vi gav varandra den tillfredsställelse som närmast kan jämföras med att sluka en själ. Hennes lidelse var större än någonsin tidigare och hennes begär mäktigt. Hon övervann mig totalt och jag hade svårt att vara tillräcklig för henne.

fredag 18 maj 2012

Irrblosset och älvan

Det finns många finga texter som handlar om våra fornnordiska troer på tomtar, troll och andra naturväsen. Irrblosset och älvan var en dikt jag läste upp vid en teaterföreställning för många år sedan och jag blev förälskad i den. Jag tycker att den passar bra att inleda mitt citattema. Jag kommer ibland att ge några fina ord som tillägnats våran svenska naturhistoria.

I livet har jag irrat
och blossat utan ro.
Ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.

Jag är en fallen stjärna,
en gnista från en brand,
en eld som tänds och släckes
av någon okänd hand.

Och du, vars hela väsen
var vind och luft och lek,
har blivit til en älva
som dansar månskensblek.
Ont har vi gjort varandra
i livet mer än nog.
Nu mötes vi ånyo
i dödens tysta skog
.

Du speglar dig i källan.
Du svävar lett och sval.
Min gamla lykta brinner
som fordom på din bal.

Blås inte ut min lykta
med hatets pust ännu.
Då blir jag bara jordmask
och bara dimma du.

Ty det var ljuset hos mig
som gav min levnad liv,
och än i döden ger det
en smula tidsfördriv.

Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ett irrbloss och en älva,
en gnista av en man,
en skugga av en kvinna
i natten ta varann.
                                        - Av Bo Bergman

torsdag 17 maj 2012

Stevens åtrå

Eftersom jag skriver en trilogi där alla böckerna är sammanflätade i varandra och utspelar sig delvis samtidigt och delvis före varandra, alltså i omvänt ordning, är det svårt att göra en spellista som jag håller mig till bara första boken. Samtidigt kan det var lite give away med vissa kopplingar. Därför kan det hända att denna kopplingen är mer till andra boken än första, men jag tror det kan framgå ganska bra ändå.

Jag skulle även kunna koppla den till tredje boken, men jag får hålla mig till att göra det endast i huvudet.

Den låt jag presenterar idag är alltså "I want you now" med Depeche Mode



Den representerar Stevens starka känslor för Allie och hur mycket det värker i hans kropp efter henne. Lyssna på den och känn själva, han har det inte lätt det stackars mannen. Låten utstrålar en desperation efter någon och det är det jag vill få fram även i boken. Den smärtsamma, tunga, heta, fuktiga och mörka åtrån.