Jag kan inte förlora dig

Saxat ut trilogin

En mullig, mörk tjej med en stor rödspräcklig klänning kom fram till baren för att köpa en dricka. Klänningen fick henne att se större ut än hon egentligen var då den dolde alla eventuella kurvor. Det var den typ av klänning en kvinna valde när hon inte ville visa sin kropps skavanker men istället gör att hon döljer sin skönhet. En klänning för någon som inte tror sig duga. Han vände sig mot henne och log. Hon log försynt tillbaka. Med sin kind tätt mot hennes och sina läppar invid hennes öra viskade han något som fick henne att rodna. Snart satt jag ensam igen då han var uppe på dansgolvet och dansade med henne. Han rörde vid henne, höll henne, svängde runt henne, uppskattade henne på ett sätt som hon inte blivit tidigare, det syntes. Han njöt av henne och han avslutade dansen med en lång kyss. En passionerad kyss. Sedan skiljdes de åt. Han kom tillbaka till mig och satte sig med ett nöjt leende. Jag gav honom en blick som inte dolde mina tankar om hans uppträdande.

”Hon var allt för vacker för att gå runt och känna sig obekväm. Du såg väl hur liten hon kände sig.”

”Men blir hon inte ledsen när hon bara får en kyss och inget mer?”

”Nej, jag är väldigt klar med att jag inte är ute efter något mer. Jag förklarade för henne att jag inte skulle kunna gå vidare i mitt liv utan att få en endaste gång smaka på hennes läppar. Efter det skiljs vi åt och vi har båda gett varandra något. Hon har fått uppmärksamhet, självkänsla och jag har fått en het kyss från en otroligt sexig tjej.”

Jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag hade hamnat bredvid Don Juan, det största hotet i världen. En kille som kom och tog det han ville ha utan att lämna ärr i någon själ. Han älskade verkligen sig själv och såg sig själv som guds gåva till tjejerna.

Hittade bilder

Källa okänd

Denna bild snubblade jag över och den fick mig genast att tänka på de urkrafter jag talade om i måndags. Tänk om hon skulle ruska på sig tillsammans med sina vänner. Hon sover dock än.

Ibland vet man redan alla svar

Lite naturväsen bra för miljön

Bild lånad från Naturskyddsföreningen

Vad är det som står emellan människan och hennes strävan efter makt och profit. Förr var även de större makthavarna försiktiga med att trampa trollen och älvorna på tårna, men idag har dessa väsens makt blivit tandlöst eftersom vetenskapen pekat på deras obefintlighet. Även om ett litet troll inte sitter och är redo att bita företagscheferna i rumpan så gör miljön det men med ett större besked än en liten hårig varelse i skogen. Miljön biter inte bara chefen i rumpan, den biter chefens hela familj, barn och barnbarn i halsen. Miljön är inte lika konkret som en varelse vars makt skall vara övernaturlig, den är mer diffus men övergripande.

Människor av i dag skrattar hånfullt åt människor som fortfarande vill tro på dessa naturväsen och man är tydlig med att förklara för barnen att det bara är sagor och skrock men om man tänker på vilken räddning dessa varit under århundraden skulle jag önska att vi kunde få tillbaka lite tro på rejäla naturgudar igen. Varför bara en tro förresten, varför inte en verklig arme av skogsalver som jagade bort skogsröjarna nere i Amazonas, och genom sin makt krossade de bulldozrar som hotar hela världens lunga att kollapsa. Tänk om lite förgrymmade havsnymfer kunde stiga upp ur vattnet och visa med sin vrede att de tröttnat på oljeutsläpp och surt vatten. Tänk skönheten i att naturväsen tog tag i saken och visade makthavarna att de är maktlösa mot naturen och att de inte kan mästra den som de vill.

Tänk om världen skulle strejka på ett konkret sätt, på det sätt våra förfäder en gång trott att de kunde. Då kanske vi människor tar ett kliv tillbaka och inser vårt misstag, kanske inte på det förödande sätt som vi kommer göra om hundra år i den takt vi skövlar i dag, utan av respekt för naturgudarnas vrede. Då kanske vi och vår jord överlever längre.

En sida som tar upp just detta är Ottosson och Ottosson där de tar upp och presenterar de utrotningshotade naturväsena en efter en.
Jag kan inte säga det bättre än vad de gör så jag citerar här en bit ur texten som sammanfattar mycket av det jag försöker säga här:

Runtomkring oss har näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll.
Är det alltså dags att en gång för alla dags att erkänna att naturens väsen har spelat ut sin roll i vår föreställningsvärld och därmed är att betrakta som utrotade? Kanske inte ändå. De lever, men de väcker inte skräck längre, utan medkänsla och vemod. Vem ska trösta oknyttet, som balanserar där på utrotningens rand?

Näst intill skrivkramp

Det är inte bra att ligga av sig för länge. Förra veckan var det alla avslutningar och klassutflykter med familjen som kom i mellan mig och Ragnvald. Den här veckan var det midsommar. Jag skulle hinna så mycket inför midsommar både på jobbet så jag jobbade över fram till elva på kvällarna. Midsommar spenderade i det sociala tecknet och jag fick en timme på midsommardagen att skriva. Det blev en sida med en mycket intressant diskussion angående mänsklighetens destruktivitet. I dag hade jag hela dagen att skriva men det har krampat sig totalt. Inte ett enda ord har kommit ur mig. Istället har det blivit film, slösurf och nagelkonst.

Jag måste skärpa till mig och börja skriva, för ju längre tid det tar ju större blir låsningen.

Resten av kvällen kommer jag umgås med Ragnvald. Mer än en sida kommer jag producera denna vecka, det har jag bestämt.

Dofterna

Det här är en av de mest vägledande låtarna i begynnelsen när jag skrev Alvhilda för det är något av de viktigaste ingredienserna i boken, dofterna, goda och lockande dofter.

Saxat ur Alvhildatrilogin

Jag klev upp och stod några sekunder och blickade ut över Stockholm. Det var vackert i solnedgångens röda sken. Det var en svindlande känsla att stå vid takkanten och blicka ner. Jag tog ett djupt andetag och kände sugen i magen. Jag hade gjort det här förut. Det var en väldigt tydlig och konkret känsla av deja vu. Jag kunde inte komma på när jag skulle gjort det dock. Det fanns inte tydligt i mitt huvud, inga bilder, bara känslan. Känslan av att ta beslutet att kasta mig ner för en klippa eller annan hög höjd. Jag var osäker på om jag kanske önskat det så pass hårt tidigare att känslan av att faktiskt göra det infunnit sig. Nej. Jag hade aldrig upplevt detta tidigare, inte i detta liv, men kanske i något annat liv.

En målad bild

 

Den här veckan lever Alvhilda på mina naglar. Jag hoppas att det kan hjälpa mig att få fingrarna att flyga över tangenterna så att boken växer till sin slutgiltiga storlek.

Känslan

Just det här stycket med Enya tycker jag rakt igenom representerar mystik. Den låten är inspirerande till vissa scener av Alvhilda där mystiken lever.

Demoner

Bild lånad från Tomegeland

Ordet Demon inom den judisk-kristna tron kommer från ordet daimon i den grekiska mytologin. Där var betydelsen en gud eller andeväsen som visar sin kraft i naturen så som nymfer, satyrer, Pan, Muserna och kentaurer.

Det finns vitt skilda uppfattningar om nymfernas väsen.

En del källor hävdar att de, likt gudarna, är odödliga och så gott som genomgående glada och vänliga varelser, till nöje för både gudar och människor. Andra säger att de mest är elaka mot människorna och liksom dessa även har en begränsad livstid.

De framställs dock alltid som unga och vackra. De kan göra sig synliga eller osynliga efter behag och de livnär sig, liksom gudarna, på ambrosia.

Ambrosia är enligt den grekiska mytologin en Nektar som skänkte dem odödlighet. Det finns dock en senare beskrivning av att Ambrosia var mat och Nektar dryck, alltså inte samma sak.

Under Platons tid blev Daimon tilldelad rollen av skyddsande för människorna. Eller som Demon då den var en vandrande ande som tog över människor och var människans själ. Det talades även om att Daimon/demon inte var en andevarelse utan var människans, i dag kallad, överjag, alltså människans förnuft.

Det är en intressant kontrast till vad Demon blivit inom den judisk-kristna tron då de ser Demoner som fallna änglar som Belzebub tagit med sig i syndafallet. I bibeln beskrivs det som osynliga precis som Gud och att deras makter påverkar människan. Så som Gud skickar ut änglarna som sina sändebud skickar Satan ut sina sändebud – Demonerna.

Källor: Wikipedia och Werbeka

Livets vecka

Veckan har gett mig 13437 tecken. Inte mycket att hurra för i mina ögon med tanke på hur mycket jag brukar kunna skriva. Men jag är ingen supermänniska, även om vissa vill tro det. När maken blir sjuk och inte orkar dra sin del av lasset och jag får ryggskott och inte orkar dra min del av lasset så blir det ganska många lass att ta hand om när man väl blir frisk igen. Det är det jag ägnat mig åt hela den här veckan, få undan lassen.

Jag har fått höra från folk när man pratar om vad man håller på med, att jag är en supermänniska som orkar och hinner så mycket. Jag själv ser det på ett helt annat sätt. Visst, jag har skrivit råmanus till tre böcker, en trilogi, på mindre än två år, ja jag har pluggat eller jobbat heltid under den tiden och ja jag har barn och hus. Hur får jag det att gå ihop då?

Prioriteringar så klart. Jag prioriterar skrivandet över teven. Jag prioriterar skrivandet över ett perfekt skött hem. Jag prioriterar skrivningen över tusen olika aktiviteter och jag kan låta barnen få sköta sitt utan att jag lägger mig i stup i kvarten. När man prioriterar på det sättet så behövs det inte mycket för att det ska falla - alltså - lite sjukdom och ond rygg. För även om jag inte prioriterar ett perfekt hushåll så ska det ändå vara ett okej hushåll. Därför prioriterade jag mitt hem framför skrivandet denna vecka och jag prioriterade barns avslutningar denna vecka och jag prioriterade barns picknickar och kalas denna vecka. För det är det som är att vara en heltidsarbetandemammaförfattare.

Nästa vecka hoppas jag på fler tecken -  men om det inte blir så får jag helt enkelt skylla på livet.

Viss känsla bör man se sig för med

Ibland känner jag att jag borde ge mig av, springa min väg.

Då kan det vara bra att lyssna på den känslan.

Saxat ur Ragnvald

Solange var i hans klor. Det syntes hur han utan att ens äga min makt kunde nästla sig in i människors viljor att styra dem. Han kunde förföra henne trots hennes tydliga och inbyggda avsmak mot svarta män. Det syntes att han älskade att förgöra hennes motstånd. Han hade läst hennes känslor och straffade henne för dem genom att föra över henne på det förbjuda område hon blivit hårt uppfostrad att hålla sig ifrån. Den sexuella åtrån som hon piskats bort ifrån och den understående svarta mannen. Jag såg poesin, jag såg ironin och jag insåg att han skulle ge mig mycket nöje. Deras beteende var som en dans. Han närmade sig, hon gick ifrån, hon närmade sig han lät henne men backade, fick henne att be med sin kropp efter det hon inte borde. Han svarade med att närma sig, hon backade.

Solen började gå upp över horisonten när deras läppar möttes. Jag satt stilla och studerade deras kärlek, hans seger, hennes underkastelse, hans oblyga erövring. Hon lämnade honom besudlad, förstörd som ogift kvinna men med något många erfarna kvinnor aldrig skulle få vara med om. Han hade vidrört hennes inre, han hade tillfredsställt hennes alla sinnen och fått henne lyckligare än någon vanlig kvinna tidigare varit och hennes förvirrade tillstånd var det ultimata hämnden. Hon skulle alltid älska honom och minnas denna stund av total förnedring som den bästa i livet men den skulle för alltid följa henne som den förorening hon skulle bli förvisad för.

En tagen bild

Bild tagen av Jenny E

Här är en läsares bild av Alvhilda. När hon var ute och promenerade såg hon dessa trädkronors kärlek, hur de lidelsefullt sträcker sig efter varandra. Det får henne att tänka på Alvhilda.

Inte som någon annan tjej

Hon får alla på sina knän, hon är inte som andra tjejer.

Nymfer

 Bild lånad från wikipedia

Nymfer tillhör den grekiska mytologin och de beskrivs som ett kvinnligt naturväsen som åtrås i största allmänhet av de manliga satyrerna. De är ibland knutna till särskilda platser eller landsformationer så som berg, lundar, källor, floder eller dalar. De ses som personifierade aktiviteter i naturen och ses som en vuxen sensuell kvinna.

Vattenfolket beskrivs av Paracelsus som nymfer, de påminner om människor och där finns både kvinnor och män. Om en man av människosläkte skulle gifta sig med en nymf måste han hålla henne från vattnet eftersom det kommer dra henne tillbaka igen om hon kommer för nära. Det finns dock ingen fara om de vistas i hans omgivning. Vattenkvinnor har ofta bosatt sig i gånger under sjöar för att locka ner män i de underjordiska gångarna. Sirener ingår också i vattenkvinnor som inte lever i vattnet utan ovanpå och påminner om en sjöjungfru.
Dryader är också en form av nymf, en trädnymf.  I den grekiska mytologin och i hinduismen talas det om  skogsnymfer som lever i eller i närheten av träd. Ordet dryad kommer av grekiskans dryas vilket härleds ur drys "ek", "träd". Dryader föds bundna till ett specifikt träd och deras liv är sammankopplat med just det trädet. Det innebär att om trädet dör dör även dryaden. De beskrivs som vackra kvinnor som är klädda i grönt eller brunt och med blommor, löv och växter i håret, beroende på vilken skog hon gestaltar.
Dendroider är män som liknar träd, huden är ofta barklikande. Håret är ofta av skägglav.

Oreaderna är en grupp nymfer som förknippas med berg och grottor. De förknippas även med gamla skogar som växte kring bergen. Oreaderna var mer självstädningar än dryaderna men många dryader kallas för oreader då de två nymferna är svåra att särskilja.

Nereiderna är havsnymfer som fått sitt namn från sin fader Nerus. Deras moder var ocianen Doris och Nereiderna förknippades framförallt med Medelhavet. Det ansågs finnas femtio Nereider och de var associerade med någon av havets olika aspekter och utgjorde havsguden Poseidons hov. De var hjälpsamma mot sjömän som hamnat i nöd och framställs som vågor i den hellenistiska konsten. De var dock inte nödvändigtvis fridfulla och passiva varelser utan kunde vara hämndlystna när de blev förargade.

Källa: Wikipedia

Ännu en veckas skapande

Den här veckan har varit lite upp och ner. Först och främst stod jag vid en stor förändring i boken, från en mycket målande bit där jag var bekväm har jag börjat gå in i en ny era. Jag kände mig inte säker, visste inte riktigt vad jag ville och körde fast. Jag bestämde mig därför att jag skulle hoppa i texten. Jag visste vad som skulle hända längre fram och därför valde jag att gå direkt dit. Då började det flöda igen. Det är väldigt erotiskt, det är sexigt och det är hett. Texten bara kastar sig fram och jag njuter av varje nedslag. Kvinnor ligger vid fötterna för deras fötter och älskogen vibrerar i Paris.

Underbart.

Hittills denna vecka har Ragnvald vuxit med 6540 ord och 35 350 tecken vilket för mig känns som ett rejält steg framåt.

Det ger en bok på 97 A4-sidor, 60 464 ord och 328 425 tecken.

Men vem vet, det kanske hinner bli mer innan ridån gör ner för veckan, jag är sugen att kasta mig in i hans värld så fort jag får chansen - vilket jag tror jag kan få i kväll.

Jag vill ha mer

Den här låten har verkligen inspirerat mig när jag skrivit. Jag vill ha alla kärlek jag kan få och jag behöver all kärlek jag kan få också.

Att bli rädd för att känna för mycket, att låta någon vidröra dig, så het så kall

Svår att hålla.

Vissa klarar sig med lite förstående, vissa behöver ha väldigt mycket mer.

Saxat ur Alvhilda

"Jag gick efter honom. Jag kände stålet i fickan. Stålet jag själv lagt dit innan jag gått från skolan. Stålet som legat framme i träslöjdssalen. Han hann inte höra ett ljud, han hann inte se eller ana något, innan det vassa stålet, mjukt sjönk in i hans hals och ut på andra sidan. Han föll vid mina fötter och hans ögon stirrade på mig medan han gurglande försökte få fram sina ord. Jag knäböjde vid hans sida där han förgäves kämpade för sitt liv.

'På det här sättet kan jag försäkra mig om att du aldrig lägger en hand på Alvhilda igen.' Rösten som kom ur mig var kall. Kall, lugn och återhållsam, som om det jag just gjort vore det mest normala i världen. Jag var inte upprymd, inte arg, jag var metodisk och saklig. Jag satt där och studerade hur hans livsandar lämnade kroppen. Oberörd. Jag såg hans vilda blick där hans hysteri skrek genom ögonen. Han kvävdes, drunknade långsamt i sitt eget blod. Hans död var en välsignelse för honom."

Veckans lånade bild

Bild lånad av therealrevo

Här är en av de bilder som inte bara jag hoppat till över och utbrustit att den får en att tänka på Alvhilda. Urkvinnan, skogsväsen, vacker, gäckande och ouppnåelig.

Förtrollande

Nog är det så att kärlek i sig kan vara förtrollande men om kärleken inte är besvarad, om man har möjligheten, skulle man då kanske ta chansen?

Förhäxande kärlek, svartsjuka och stulna själar.

Men ingen kan ju lida av att älska?

Eller?

Folktro

Bild: vet ej ursrunget

I Sverige finns en lång tradition av folktro. Så sent som på 1900-talet var det vanligt att barn och även vuxna trodde att olika väsen fanns på riktigt och kunde påverka vardagen. Därute i gränslandet mellan fiktion och verklighet dansade älvor som dimma över de fuktiga strandängarna. Troll stal nyfödda människobarn och lade dit sina egna, eller lockade in vilsegångna i sina boningar i bergen. I skymningen rörde sig irrande ljus bland träden, burna av osynliga lyktgubbar. Vättar och vittra levde under stenarna eller i gamla träd och nåde den som förstörde deras hem. Och det förföriska skogsrået var mången sexuellt utsvulten skogshuggares våta, skräckblandade kvinnodröm.


I det förindustriella samhället levde man i naturen och av naturen. Tillvaron var till stor del utanför ens egen kontroll. Ömsom var naturen god och givmild, ömsom grym och krävande. I en sådan tillvaro var det frestande, för att inte säga naturligt, att skapa en bild av det okontrollerbara. Naturens väsen tog form. De spred rädsla, men också en viss trygghet. De gav det okända och okontrollerbara ett ansikte.
Sedan dess har stora biotopförändringar skett, på flera plan. Runtomkring oss har Näckens forsar städslats för att producera elektricitet, älvornas strandängar har planterats med gran och trollskog har blivit produktionsskog. Inuti oss har det moderna projektets utdikning av vidskepelse och skrock torrlagt naturens magiska dimensioner. I en tillvaro där människorna anser sig kunna kontrollera även det okontrollerbara har naturens väsen blivit överflödiga. Det var länge sedan man kunde skrämma folk med tomtar och troll. 


Doktoranden i historia, Mikael Häll, studerar kontakterna med erotiska övernaturliga väsen. Som källor har han rättsfall, gamla ballader och religiösa skrifter.
Han säger att många av dessa säger en hel del om deras föreställningar och moraliska värderingar.  Samtidigt är det även intressant att jämföra med vår tids uppfattningar om normalt och onormalt, påpekar han.
Det är tiden 1500–1800 han riktar in sig på, framför allt 1600-talet och det tidiga 1700-talet, då oron för dessa förbjudna förbindelser verkar ha varit extra stark.
”Skapelsen inhyser uthi monga skogar ock bäckar diur tusenfalt nogh, men ingen kan dem fånga eller gripa, uthan de som aff diefvulen haffua friskott eller medh skogsråå boola” skriver prästen Erik Johan Prytz år 1632. Han menar alltså att det krävdes trolldom eller sex med skogsrå, strömkarl eller havsfru för att få god fiske- och jaktlycka.
Kyrkan såg på 1600-talet dessa naturväsen som demoner, och det var i både kyrkans och statens intresse att stävja samröret med dem.

Mikael förklarar att all utomäktenskaplig sex var ett hot och samröre med övernaturliga väsen sågs även som onaturligt. I två domböcker har han hittat ett 20-tal fall där människor dragits inför rätta för sitt umgänge med naturväsen. Merparten gäller män, kanske för att både skogen och havet, där ett naturväsen kunde hjälpa sin sexpartner till framgång, var främst manliga revir. De inblandade männen var ofta avvikare redan från början. Någon hade avvikit från armén, en annan var anklagad för tjuvskytte och rån, en tredje hade rymt från sin husbonde efter ett gräl.
Om männen verkligen trott sig se några övernaturliga väsen går förstås inte att säga, men de förekom i bondesamhällets folktro ända in på 1900-talet.
Detta handlade troligen om medvetna påhitt från en anklagad som ville skylla ifrån sig eller från någon som ville sätta dit honom. I vissa fall verkar det som om den inblandade är övertygad om att de verkligen upplevt det som berättas, troligen har det varit via vision eller drömmar men de fragment Mikael haft har inte kunnat ge några säkra svar. Även om många dödsdommar avkunnades för samlag med naturväsen verkställdes bara ett. Annars blev det oftast fängelse och religiös rådgivning i kontrast till trolldomsrocesserna under sextonhundratalet. Då var det dock oftast kvinnor som stod till svars.

Detta för att kvinnor oftast sågs mer benägna att begå synd samt att häxor skall ha slutit avtal med djävulen på egen initiativ medan männen sågs förledda av naturväsendena.

Information hämtad: Ottosson, UR och LU

Lite bättre men inte perfekt

Nog har jag kommit fler bokstäver framåt denna vecka men jag är långt ifrån nöjd. Boken bytte dessutom riktning och det blev med en gång trögare. jag har under femtio sidor arbetat med något som jag bara trodde skulle bli en parentes men istället blev det något så vackert att jag hade svårt för att släppa det. Här vågar jag inte skriver mer detaljer då en vän redan raljerat över att jag säger för mycket när jag nämnde vem som försvann, även om det för mig var så uppenbart att det inte ens kändes avslöjande, men, jag ska vara tyst om detaljerna.

Jag har även filosoferat över hur mycket jag skrivit på Alvhilda. Hittills är det faktiskt om vi ska se på helheten:
316 sidor
183503 ord
998723 tecken
vilket gör en helhet som trilogi på ca 526 sidor i romanstorlek som jag plitat ner och jag har väl nästan plitat ner dom två gånger också eftersom jag skrivit om texten flera gånger. Det kommer även att tillkomma minst femtio sidor i den bok jag skriver nu och troligen lika många i tvåan innan det är färdigt.

Det är nu när jag går vidare i boken och jag börjat blicka bakåt, andra påpekat hur mycket jag gjort, som jag fått prestationsångest och det känns som om Ragnvald är för tung för mig att ro i land. Nu gäller det bara att jag avskärmar mig igen, lyssnar till honom och fortsätter följa hans spår. Hans filosofiska tankegångar, hans gudslika tongångar och hans ödesmättade spatserande genom världen.

Veckan är dock inte slut än, det finns fortfarande några timmar kvar för mig att lägga till några ord i berättelsen.

Vilken stygg lek

Detta är faktiskt den absolut första låt som verkligen inspirerade mig till Alvhilda och då var det hennes embryo som växte till det hon är idag. Då var det bara en enkel historia, en bok och inte en trilogi, alla de olika förvecklingar som idag är aktuella var helt oupptäckta. Det enda jag gick på då var känslan, den känsla som de fick varandra att uppleva. Det var vackert och det var gäckande.