. . . Alvhilda. . .

Det minimala badrummet var dunkelt. Droppet från kranen i badkaret ekade mot kakel­väggarna Det var en mörk sliten fläck i den vita emaljen där dropparna taktfast påfrestat år ut och år in. Ekot från vattnet när jag vred på kranen liknade ett argt vrål. Rummet fylldes snabbt med ånga och det heta vattnet brände min hud när jag stoppade ner foten. Jag övervann den smärtsamma känslan och kröp ner i det brännande vattnet som sövde mitt inre. Lugnade mig och lät hela min flygtrötta kropp komma till ro. Alla muskler slappnade av efter påfrestning­arna under resan. Jag hade fått kramp i axlarna av de överväldigande känslostormar som över­fallit mig. En vikt handduk gav skön stadga åt nacken och jag drömde mig bort med slutna ögon.

Jag försökte hitta logiska förklaringar till visionen på planet. Varför hade känslorna kommit över mig just då? Var det landet som gjorde det eller var det bara en kombination av stress och den fysiska påfrestningen som flygresan inneburit? Jag hade blivit påverkad långt före resan, redan när John presenterade landet för mig. Det var inget i hans presentation som egentligen hade intresserat mig. Natur, skog och snygga tjejer. Ändå hade det varit över­väldigande när han väl sagt landets namn. För att avbryta funderingarna som virvlade i huvudet tog jag ett djupt andetag, höll andan och lät mig sjunka ner under vattenytan längs den mjukt rundade badkorsbottnen och dränkte tankarna i det heta vattnet. Nere på botten drog jag mina fingrar genom mitt lena hår så att det blev helt uppblött. Jag såg upp på det, hur det flöt på ytan som sjögräs. Genom vattenytans oregelbundenhet blänkte det dunkla ljuset från lampan som satt över handfatet. Mitt eget hår skuggade blickfånget och gjorde oregel­bundenheten ännu mer diffus. Skuggorna blev fler och livligare och samlades snart till en kontur som lutade sig över badkaret. Med ljuset bakom blev figuren bara som en siluett utan detaljer. Det enda som framträdde var de ljusa lockarna som ramade in huvudet. Ljuset reflek­terades och tog sig igenom de yviga stråna och jag insåg vem det var som såg ner på mig. Det var mannen från flygplanet som jag såg framför mig och hans blå ögon blänkte till i den mörka siluetten.

Allt skedde under bråkdelen av en sekund men det var så tydligt och överväldigande att jag såg och tog in varje detalj. Utsattheten i situationen fick mig att spontant vilja skrika rakt ut men med tanke på att jag befann mig under vatten hade det varit en dålig idé. Den enda väg jag hade var mot honom, rakt upp mot vattenytan för att få luft, men reptilhjärnan försökte ta mig bort från honom. Jag slog huvudet i bottnen och tappade andetaget jag tagit innan jag gick ner under ytan. Jag kastade mig upp mot ytan så häftigt att vattnet sköljde över kanten och landade på golvet i ett stort plask.

Mannen fanns inte där. Han hade bara varit inbillning. Igen. Adrenalinet rusade i kroppen och fick mina händer att skaka. Reaktionen av att ha sett honom stå över mig var omtumlade men ändå logisk. Han hade varit hotfull och instinktivt hade jag försökt ta mig därifrån men nu var han borta och de tårar som ville ut kändes onödiga. Jag förstod att allt varit inbillning, ändå var alla mina muskler på helspänn och jag kände mig iakttagen. Ljuset flimrade till. Jag ryckte till och såg med stigande panik bort mot lampan. Med darriga händer drog jag mig upp ur badkaret. Kroppen kändes svag, nästan lealös och jag stod ostadigt på golvet. Det borde gå över nu. Han var borta. En krypande känsla gick över ryggen, en kall krypning som fick mig att skaka till. Stod han ändå bakom och studerade mig? Jag vände mig snabbt om och konsta­terade att det inte ens fanns någonstans för honom att stå, om han inte ställt sig i badet. Att jag ens föll för den larviga impulsen att vända mig om visade bara på att jag fallit offer för dum­het. Glödlampan blinkade till igen. Den verkade vara på väg att ge sig. För varje gång den blinkade blev ljuset svagare och rummet skummare.

När jag såg mot lampan föll min blick på min egen spegelbild. Jag hade sett mig själv naken oändligt många gånger men nu verkade det som om jag såg mig själv med nya ögon. I ett nytt ljus, dunkelt men ändå tydligare. Jag hade en kropp, en kvinnlig kropp. Generöst utrustad vad gäller de kvinnliga attributen. Det kunde alla se och det hade jag själv sakligt konstaterat. Men nu påverkade den mig på ett helt annat sätt. Ett leende spred sig över mina läppar medan jag studerade mig själv. Kvinnor brukade alltid värdera sina egna och andras kroppar. Nedvärdera sig själva. Jag värderade min kropp, jag tog in det jag såg och det spred en positiv känsla inom mig. Jag lyfte på hakan och studerade min slanka hals. Drog bak håret och höll upp det i en tofs för att se på hakans linje som gick upp till örat. Det var inte normalt. Det var perfekt. Alla dragen i ansiktet var perfekt proportionerade, inte alldagliga. Jag tog mitt finger och följde näsryggen, dess mjuka och raka linje. Inga skavanker, ingen liten broskbit som låg snett. Med båda händerna följde jag linjerna runt mina kindben och ner längs med hakbenet tills fingrarna möttes vid den mjuka rundningen av hakan. Jag var nöjd med mitt utseende. Nöjd. Det var en trevlig känsla. Jag mötte min egen blick med ett leende i spegeln innan lam­pan slocknande och lämnade rummet i totalt mörker.