Känslor

Jag har alltid varit känslolös, känslobefriad, så länge jag kan minnas. Inte så att jag blivit det genom någon traumatisk händelse eller så, jag har helt enkelt bara alltid varit sådan. Min mamma har till och med berättat att de oroade sig över mitt beteende vid födseln för jag uppförde mig väldigt oengagerat. De gjorde en hel del prover och mätte hjärnkapaciteten med mera för att se vad som kunde vara fel men kunde inte hitta något. Jag har aldrig under hela mitt liv gråtit över något, skrattat över något eller känt rädsla, sorg, ilska eller glädje. Jag har kunnat uppleva att något känns tråkigt eller skoj, men mer teoretiskt. Om jag hör ett skämt förstår jag allt som oftast skämtet. Det kan hända att jag inte förstår ett skämt men då har det mer att göra med att det är för plumt eller att det helt saknar poäng. Som sagt, jag förstår skämt, på en teoretisk nivå, men de framkallar inte några spontana skrattsalvor. Min reaktion är mer att jag uppskattar det på en mer teoretisk nivå av roligt. Samma med sorg. Jag var på min morfars begravning. Han och jag stod varandra väldigt nära, så nära som jag nu har kunnat stå något då jag inte kan känna kärlek eller älska någon i den bemärkelse som andra brukar prata, men jag uppskattade honom på ett mycket nära vis. Min mor grät kraftigt och jag förstod sorgen men jag kände den inte. Det är ett av de tillfällen jag varit riktigt avundsjuk på andra som känner känslor för på något sätt kändes det som om jag vanärade min morfar genom att inte sörja honom på det sätt som man bör.

Just min totala avsaknad av känslor och min avundsjuka på andra som känner känslor, har gjort mig sjukligt intresserad av det samma. Redan i unga år började jag läsa vad psykologin säger om känslor och jag vet precis hur känslor framkallas i hjärnan och på vilket sätt de uppfattas. Jag tror att jag på ett teoretisk plan skulle kunna känna igen och kunna kategorisera en känsla så fort jag skulle råka känna en, men hittills har jag inte gjort det.

Man skulle kunna tro att mitt liv på grund av detta varit väldigt tomt och tråkigt, men det har det inte. Jag har lärt mig leva livet mer som en åskådare än som en deltagare. Jag har studerat människornas olika beteenden som är så känslostyrt medan jag själv helt är styrd av tankar och konkreta val. Många vänner har börjat kalla mig för Spock vilket jag kan förstå. Jag har själv börjat fundera på om jag skulle ha råkat komma från Star trek, att det blivit något fel vid min födelse och linjerna mellan fantasi och verklighet just för den sekunden hade suddats ut.

Jag vet att många killar varit kära i mig, något jag inte kan förstå eftersom jag i deras ögon måste ha verkat lika spännande som en gråmålad planka. Jag har däremot alltid vänligt men bestämt avfärdat dem eftersom sådant som förhållanden och de känsloutbrott som följer inte intresserar mig. Jag skulle aldrig kunna uppskatta dem eller delta i dem, bara kunna erbjuda ett ytligt svar på känslorna.

Något jag däremot kunnat uppskatta, och det är nog det som gjort att jag orkat med mitt mycket ytliga och gråa liv, är smaker. Jag kan verkligen uppskatta smaker. Maträtter kan jag dissekera med mina smaklökar och utforska deras uppbyggnad tredimensionellt med tungan. Det är nästan så jag ser maträttens uppbyggnad framför mig som en färgglad duk när jag stoppar det i munnen. Jag sitter ibland och skriver ner recepten på riktigt goda saker bara genom att ha det i munnen. Jag äter nästan ständigt för att få uppleva något riktigt positivt, vilket säkert får er att tro att jag är riktigt tjock, men så är inte fallet. Det är som om jag kan äta precis hur mycket som helst men det går bara rakt igenom. Jag har faktiskt en riktigt snygg kropp, enligt idealet. Jag vet att många är väldigt avundsjuka på det när de sitter mitt emot mig och jag ofta stoppar i min minst två olika sorters bullar vid fikat, medan de sitter med en enkel kopp kaffe för de är oroliga för att förstöra sin figur.

Jag tror jag kommer bli stjärnkock när jag blir stor, det är i alla fall något jag tänker sträva efter för jag en uppenbar fallenhet för det.

/ Allie

Känslor

Från att först inte känna något alls till att bli överöst med himlastormande känslor får hela mitt inre att explodera. Jag vill självklart känna allt jag idag känner och jag vill, som en knarkare, bara ha mer känslor, men är det värt priset?

Om jag måste välja, välja mellan att känna alla dessa känslor på som jag idag känner men offra allt det jag måste offra idag för att nå dessa känslor eller att gå tillbaka till den gråa och trista vardagen utan känslor, där hela livet är avtrubbat och grått. Där jag aldrig mer kommer känna den himlastormande känsla av kärlek, åtrå men slippa betala det höga priset.

Betalar jag överhuvudtaget priset?

Det är andra som fysiskt betalar priset för mina känslor men jag måste ändå bära bördan av skuld över det pris dom betalar.

Hur ska jag kunna välja?

/Allie